Om att vara i ensamheten

Precis nyss hände något…vackert. Och samtidigt banbrytande.

Jag hörde upprepade kardborreknäppningar. Min 6-åring satt i hallen. Omsorgsfullt knäppande skorna.

– Ska du ut och leka?
– Nej. Jag ska vara i min ensamhet.

Vara i min ensamhet.

Inte “vara ensam” som i “ingen vill leka med mig”. Inte “leka själv” som i “bestämma sig för att ha skoj på egen hand”. Inte “sörja över min ensamhet”.

Utan…vara. I min ensamhet.

Det där han sa var mycket vackrare än han förstod. För hur ofta ÄR vi i vår ensamhet? Njuter av den, andas den, omfamnar den, lever den? Går jag till mig själv är jag usel på att vara ensam. Antingen har jag någon slags att-göra lista (oftast så!) eller så hamnar jag med telefonen framför mig. Sällan en bok.

Och tillsammans med fler är alltid roligare än just…ensam.

Men med tiden har jag lärt mig känna inom mig när behovet av ensamtid pockat på. Det har inte resulterat i att jag gör saker själv (än) utan att vi som familj inte hittat på så mycket med andra familjer utan mera bara varit vi. Det är ju iallafall ett steg på vägen.

Att åka och handla ensam är något jag uppskattar nuförtiden. -(Paus i skrivandet i 4 timmar. Ensamvargen kom in och gick ut igen och kom in:)- 

Var var vi. Jo, ensamtid! Haha det fick jag inte mer idag. Sitter med två studenter och ska avsluta.

Men. Tro det eller ej, så är bloggandet min lilla ensamtid där jag låter tankar, ord och vardag andas ut och bli bokstäver på en skärm.

Tack älskling för dina vackra ord.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 1 =