Sovkrångel med fyran

Kväll efter kväll är det samma visa. 

Vår pöjk, ettåringen, han är inte ens ett och ett halvt, är mycket svårsövd och har så varit den senaste tiden.

Han har även ibland svårt att somna på dagen. Men oftast går det bra då. Men kvällstid tar det cirka en timme att antingen lägga tillbaka honom efter att han kommit upp gång efter gång eller ligga hos honom i sängen.

Så en dag när maken var borta med alla andra barn och jag var ensam lackade jag ur en dag. Jag lät honom helt enkelt vara vaken efter lunch. Orkade helt enkelt inte hålla på. Och han klarade hela dan.

Idag körde jag samma grej. Satt med napp och gosedjur medan jag läste saga i soffan med småpojkarna. Tio sekunder senare satt jag bara med en pojke. Den andra hade kastat napp och gosedjur och börjat leka. Dagvila, vad är det? Han sprang dessutom upp ändå på kvällen för att leka. En gång. Sen somnade han i famnen efter ett par sånger.

Har jag någon läsare som känner igen sig? Hur tidigt slutar man sova egentligen? Kanske vi kör en sån här vaken dag ett par ggr i veckan eller så…eller jag vet inte. Då och då. Han är ju inte så stor än.

Hälsningar kluven mamma

Läs mer

Bra med dåligt ordförråd ;)

Har man varit i Sverige i ett halvår är ordförrådet inte det största. Som familjehem märker vi att det kan sätta oss i väldigt många situationer av missförstånd eller långa förklaringar eller helt enkelt att vi kör med mittemellanspråket; engelska.

Det svåraste kan vara lösa resonemang. Saker man bara höftar till med. “Är det ok att du är själv hemma, jag kommer om en halvtimme ungefär?” När jag sedan kommer om en timme istället, för att jag stannat länge och pratat vid skolan eller förskolan undrar jag om det kvittar eller om de förstod att ungefär inte betyder exakt. Att vissa tidsangivelser är cirka medan andra (som skolstart eller busstider) är prick. Eller att Yes kan betyda No när man frågar en mening byggd med negation. “Don’t you like this?” till exempel. 

Men ibland kan det vara bra att bara ha de nödvändigaste orden att kunna. För då säger man bara precis så som det är eller så som det känns. 

Som när vår tonårspojke kommer in efter att ha lekt ute en god stund i kylan. Han håller upp båda sina väldigt kalla händer och säger på sitt charmiga energisprutande sätt: “De är ganska döda!!!!”

Eller när min man varit bortrest ett par, tre dar och samma pojke undrar när han kommer hem. Ring och fråga, log jag och gav honom telefonen. “Jag saknar dig. Jag jättesaknar”. 

Det är ju bättre formulerat än vad jag själv skulle sagt.

Sometimes, less is more.

Läs mer

Barn, vad är det med er? Ge mig vad ni har!

Det finns så många berättelser. Alltifrån fotbollsstjärnan till flyktingbarnen till mina egna däremellan. Låt mig få skriva av mig.

Från alla håll i världen finns de – barnen som väljer, finner, erövrar LIVET trots att Livet redan i begynnelsen av det, visat sig från sin allra mörkaste sida. För barn har en förmåga att överleva, att tänka…positivt är kanske fel ord…tänka LIVET framför döden iallafall. Eller att tänka JAG VILL istället för JAG KAN INTE. Man väljer det man vill se, man tar det som är och liksom bara kör… För det finns ju inget annat val än att leva. Ju äldre man blir lär man sig att det finns ett val till. Att ge upp. Sluta drömma. Inte orka. Dö.  Vad är det med er barn, ni som orkar med sådant som jag aldrig tror jag skulle mäkta med? Ni som når dit jag aldrig kunnat nå?

Ronaldo, uppvuxen i slum, granne med sopberg och utan pengar vill spela fotboll. Han vill och vill och vill och älskar livet med sin boll tills livet för honom ända fram till strålkastarljuset.

Eller 14-åriga Ahmad från Syrien som, visserligen har sin farbror med sig, men som är alldeles för långt bort från sina föräldrar och sina syskon. Att omges av bomber och skottlossning är ingen barnlek och trots att han efter sviterna av sin uppväxt fortfarande är rädd och mår dåligt vill han, så fort det bara är möjligt, se till att HAN ska ta hit sina föräldrar. “Utan familjen är ens liv inget värt”, säger han. 14 år! Ahmad, vad har du som inte jag har? (Ahmads vackra ögon och stora hjärta finns på Lilla Aktuellt och även på SVT’s årskrönika)

Eller de tiotusentals flickor som trasas sönder av män i Nepal. Flickorna som av någon anledning orkar slå upp ögonen nästa dag. Hur?

Jag pratade häromdagen med min dotter om kriget i Syrien och visade upp ett av många enorma flyktingläger. Mitt ute i ingenstans ser det ut som. Raka gator och tätt packade tält eller barackliknande hus. Istället för att se det hemska som jag såg, med mina vuxna ögon sa hon “men å, det är ju riktiga hus det där. Vad bra!”. Jag föraktade hennes ord först. Nästan styrde hennes tankar till att tänka som jag. “Men SER du inte, TÄLT! Folk bor i TÄLT! Det är ju hemskt!”. Och ändå så har hon rätt. Barnen har lekkamrater, skratt och syskonbråk precis som vi. Självfallet en helt odräglig tillvaro, men ändå. De har liv. Det är bättre med en barack än ingenting alls. Tack älskling, för att du tänker så positivt.

Dagen efter samtalade jag med min son, vid läggdags, om barnen som inte har någon säng att sova i. “Tänk om det var vi”, sa jag. “Tänk om vi hade hamnat till exempel i Ryssland och varit tvungna att lära oss ett nytt språk, inte har någonstans att bo, inte har någonting utom det vi kanske skulle packa ned i en väska. Vad skulle du packa ned?” Jag minns inte vad han svarade om packningen men jag minns vad han sa sen: “Å, vad ROLIGT att få bygga upp ett nytt hus och bestämma hur det ska se ut!” Han tänker inte OM vi ens har råd att bygga ett hus, eller vem som borde få bestämma över hur huset ska byggas, eller alla de hinder det skulle var att smälla upp ett nytt hus bara sådär. Han bara tänker “Vad ROLIGT att få ett nytt hus!”. Tack, älskling, för att du ibland låter mig få se världen genom dina ögon.

Jag tänker på de barn som varit med om en skilsmässa. En riktigt jobbig sådan, där mamma och pappa aldrig någonsin mer kommer att kunna se på eller tala med varandra. Som klarar av att byta bostad varannan vecka fast de inte bett om det. Som ändå, på något sätt, lyckas hanka sig fram i tillvaron och ha kontakt med båda föräldrarna trots att föräldrarna själva inte ens klarar det. Det är WOW. Det är stort.

Jag tänker på de syriska syskonen som plockar brödsmulor från marken. För ögat syns de inte ens, smulorna, på den dåligt filmade videon. Men de ser smulor som mat. För de har ingen annan mat. De säger “titta vad mycket vi har plockat och det finns mer kvar”. Vilken inställning! De pratar om tålamod. En 10-åring pratar om tålamod. Om att orka stå ut lite till. Helt otroligt.

Eller som Morgan Alling som trots sin otroligt jobbiga uppväxt på något sätt hittat livet i teatern och som genom LEKEN överlevt och som så fint visar det genom att låta det få ge ringar på vattnet när hans dag, i Stjärnorna på slottet, fokuserar på detta enda; att få göra ett barn lyckligt. Att ge något “lyckligt” som det barnet bär med sig.

Alla ni barn som kämpar i motvind
som lever i mörker fast solen lyser
som äter så sällan att hungern äter upp er
som hör röster om att ni, ovärderliga, inte är värda något
som ser bomber falla oftare än regnet
som fryser på natten
som saknar mamma eller pappa eller kanske båda
som åker mellan flera hem
som orkar
som fightas
som ställer sig upp igen och igen
som vinner
som finner… LIVET.

Jag är förstummad av er kraft. Ni har något jag på vägen in i vuxenlivet mist. Jag beundrar er.

camp

Det här är långtifrån okej. Men min dotter såg liv medan jag såg något helt annat.

 

Läs mer

Inne att vara ute men jag är ute för jag är inne

En av de saker jag ser fram emot mest varje jul är att få vara ute ihop med familjen. Alla. Gå en promenad eller gå till en lekpark. 

På julafton, då jag tydligt önskar inför min man varje år att “då vill jag vara ute med hela familjen. Annars sitter man bara där hela julafton”. Hur gick det då?

Jo, på julafton promenerade vi 5 minuter till krubbsamlingen i kyrkan. Sedan stod jag i köket mest. Julbord till lunch, Kalle (läs förbered dessert), dessert, tomte, klappar, kvällsmat till de små, kvällsmacka till de större, julgodis och kortspel. Natti. Ute fem minuter alltså.

Juldagen jobbade jag på förmiddagen och bjöds sedan direkt efteråt på lunch hos föräldrarna. Där var vi i fyra timmar och sen var det trötta barn, mörkt, hem, spela kort… Ute: 0 minuter.

Annandagen hade vi gäster här och jag jobbade med det fram till lunch. Kusinerna hängde kvar och jag kom av nån glömd anledning inte ut då heller. Ute: 0 minuter.

Tredjedag jul sa jag: nu SKA jag gå ut med barnen! Det resulterade i att jag gick ut med en treåring som grät efter fem minuter för att årets första snö piskade ovant i ansiktet. Ettåringen däremot strosade runt med mig ett gott tag. Ljuvligt! Ute: 45 minuter.

Sedan har jullovet gått på och vi har bara lyckats med en enda “alla-8-är-ute-samtidigt-promenad”. Skam på torra land.

Men barnen har varit ute varje dag. Och min man har också varit ute ganska mycket. Då har jag lett från köksfönstret och tänkt att: “så mysigt det ser ut”.

Jag är lite Marta av mig. Ska fixa nåt hela tiden. Så det där “ta vara på”, “släpp och njut” eller “det ordnar sig” 

…. det är något som finns på träningslistan. För det står inte “joggingtur ute” på den…

  
Mååål! Utsikt från fönstret.

   
Bevis 1 på promenad. Kom själv inte upp så högt…

 Bevis 2 på familjepromenad som telefonen lustigt nog skriver om till familjeproblematik ?

Läs mer