Barn, vad är det med er? Ge mig vad ni har!

Det finns så många berättelser. Alltifrån fotbollsstjärnan till flyktingbarnen till mina egna däremellan. Låt mig få skriva av mig.

Från alla håll i världen finns de – barnen som väljer, finner, erövrar LIVET trots att Livet redan i begynnelsen av det, visat sig från sin allra mörkaste sida. För barn har en förmåga att överleva, att tänka…positivt är kanske fel ord…tänka LIVET framför döden iallafall. Eller att tänka JAG VILL istället för JAG KAN INTE. Man väljer det man vill se, man tar det som är och liksom bara kör… För det finns ju inget annat val än att leva. Ju äldre man blir lär man sig att det finns ett val till. Att ge upp. Sluta drömma. Inte orka. Dö.  Vad är det med er barn, ni som orkar med sådant som jag aldrig tror jag skulle mäkta med? Ni som når dit jag aldrig kunnat nå?

Ronaldo, uppvuxen i slum, granne med sopberg och utan pengar vill spela fotboll. Han vill och vill och vill och älskar livet med sin boll tills livet för honom ända fram till strålkastarljuset.

Eller 14-åriga Ahmad från Syrien som, visserligen har sin farbror med sig, men som är alldeles för långt bort från sina föräldrar och sina syskon. Att omges av bomber och skottlossning är ingen barnlek och trots att han efter sviterna av sin uppväxt fortfarande är rädd och mår dåligt vill han, så fort det bara är möjligt, se till att HAN ska ta hit sina föräldrar. “Utan familjen är ens liv inget värt”, säger han. 14 år! Ahmad, vad har du som inte jag har? (Ahmads vackra ögon och stora hjärta finns på Lilla Aktuellt och även på SVT’s årskrönika)

Eller de tiotusentals flickor som trasas sönder av män i Nepal. Flickorna som av någon anledning orkar slå upp ögonen nästa dag. Hur?

Jag pratade häromdagen med min dotter om kriget i Syrien och visade upp ett av många enorma flyktingläger. Mitt ute i ingenstans ser det ut som. Raka gator och tätt packade tält eller barackliknande hus. Istället för att se det hemska som jag såg, med mina vuxna ögon sa hon “men å, det är ju riktiga hus det där. Vad bra!”. Jag föraktade hennes ord först. Nästan styrde hennes tankar till att tänka som jag. “Men SER du inte, TÄLT! Folk bor i TÄLT! Det är ju hemskt!”. Och ändå så har hon rätt. Barnen har lekkamrater, skratt och syskonbråk precis som vi. Självfallet en helt odräglig tillvaro, men ändå. De har liv. Det är bättre med en barack än ingenting alls. Tack älskling, för att du tänker så positivt.

Dagen efter samtalade jag med min son, vid läggdags, om barnen som inte har någon säng att sova i. “Tänk om det var vi”, sa jag. “Tänk om vi hade hamnat till exempel i Ryssland och varit tvungna att lära oss ett nytt språk, inte har någonstans att bo, inte har någonting utom det vi kanske skulle packa ned i en väska. Vad skulle du packa ned?” Jag minns inte vad han svarade om packningen men jag minns vad han sa sen: “Å, vad ROLIGT att få bygga upp ett nytt hus och bestämma hur det ska se ut!” Han tänker inte OM vi ens har råd att bygga ett hus, eller vem som borde få bestämma över hur huset ska byggas, eller alla de hinder det skulle var att smälla upp ett nytt hus bara sådär. Han bara tänker “Vad ROLIGT att få ett nytt hus!”. Tack, älskling, för att du ibland låter mig få se världen genom dina ögon.

Jag tänker på de barn som varit med om en skilsmässa. En riktigt jobbig sådan, där mamma och pappa aldrig någonsin mer kommer att kunna se på eller tala med varandra. Som klarar av att byta bostad varannan vecka fast de inte bett om det. Som ändå, på något sätt, lyckas hanka sig fram i tillvaron och ha kontakt med båda föräldrarna trots att föräldrarna själva inte ens klarar det. Det är WOW. Det är stort.

Jag tänker på de syriska syskonen som plockar brödsmulor från marken. För ögat syns de inte ens, smulorna, på den dåligt filmade videon. Men de ser smulor som mat. För de har ingen annan mat. De säger “titta vad mycket vi har plockat och det finns mer kvar”. Vilken inställning! De pratar om tålamod. En 10-åring pratar om tålamod. Om att orka stå ut lite till. Helt otroligt.

Eller som Morgan Alling som trots sin otroligt jobbiga uppväxt på något sätt hittat livet i teatern och som genom LEKEN överlevt och som så fint visar det genom att låta det få ge ringar på vattnet när hans dag, i Stjärnorna på slottet, fokuserar på detta enda; att få göra ett barn lyckligt. Att ge något “lyckligt” som det barnet bär med sig.

Alla ni barn som kämpar i motvind
som lever i mörker fast solen lyser
som äter så sällan att hungern äter upp er
som hör röster om att ni, ovärderliga, inte är värda något
som ser bomber falla oftare än regnet
som fryser på natten
som saknar mamma eller pappa eller kanske båda
som åker mellan flera hem
som orkar
som fightas
som ställer sig upp igen och igen
som vinner
som finner… LIVET.

Jag är förstummad av er kraft. Ni har något jag på vägen in i vuxenlivet mist. Jag beundrar er.

camp

Det här är långtifrån okej. Men min dotter såg liv medan jag såg något helt annat.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 1 =