Inne att vara ute men jag är ute för jag är inne

En av de saker jag ser fram emot mest varje jul är att få vara ute ihop med familjen. Alla. Gå en promenad eller gå till en lekpark. 

På julafton, då jag tydligt önskar inför min man varje år att “då vill jag vara ute med hela familjen. Annars sitter man bara där hela julafton”. Hur gick det då?

Jo, på julafton promenerade vi 5 minuter till krubbsamlingen i kyrkan. Sedan stod jag i köket mest. Julbord till lunch, Kalle (läs förbered dessert), dessert, tomte, klappar, kvällsmat till de små, kvällsmacka till de större, julgodis och kortspel. Natti. Ute fem minuter alltså.

Juldagen jobbade jag på förmiddagen och bjöds sedan direkt efteråt på lunch hos föräldrarna. Där var vi i fyra timmar och sen var det trötta barn, mörkt, hem, spela kort… Ute: 0 minuter.

Annandagen hade vi gäster här och jag jobbade med det fram till lunch. Kusinerna hängde kvar och jag kom av nån glömd anledning inte ut då heller. Ute: 0 minuter.

Tredjedag jul sa jag: nu SKA jag gå ut med barnen! Det resulterade i att jag gick ut med en treåring som grät efter fem minuter för att årets första snö piskade ovant i ansiktet. Ettåringen däremot strosade runt med mig ett gott tag. Ljuvligt! Ute: 45 minuter.

Sedan har jullovet gått på och vi har bara lyckats med en enda “alla-8-är-ute-samtidigt-promenad”. Skam på torra land.

Men barnen har varit ute varje dag. Och min man har också varit ute ganska mycket. Då har jag lett från köksfönstret och tänkt att: “så mysigt det ser ut”.

Jag är lite Marta av mig. Ska fixa nåt hela tiden. Så det där “ta vara på”, “släpp och njut” eller “det ordnar sig” 

…. det är något som finns på träningslistan. För det står inte “joggingtur ute” på den…

  
Mååål! Utsikt från fönstret.

   
Bevis 1 på promenad. Kom själv inte upp så högt…

 Bevis 2 på familjepromenad som telefonen lustigt nog skriver om till familjeproblematik ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + fjorton =