När de flyttat in i både hus och hjärta 

Det är många som frågar, när det gäller våra två ensamkommande, “hur går det?”. Jag svarar alltid något i stil med; Jo, men det går bra faktiskt.

För ingen visste ju hur det skulle bli. Visst var vi förberedda på ett sätt men ändå…klart man inte kan veta exakt hur det blir att ha två tonåringar med främmande hemspråk, som man delar livet med dygnet runt. Men över förväntan och faktiskt bra.

Självfallet har vi stunder av missförstånd, frustration och funderingar på om si eller så är bäst att göra men vi skrattar varje dag, äter tillsammans, lever tillsammans, ser dem umgås med barnen och vi märker att vi är där vi ska vara så att säga.

Idag somnade pojken i soffan medan vi andra tittade på film. Jag hade lust att krypa upp bredvid honom och krama om, stryka handen över håret. Det är ju inte min biologiska son men han har en plats i mitt hjärta kände jag.

En timme senare ringer flickan från en bekant och när jag hör hennes glada röst prata, på SVENSKA, inser jag att jag saknar henne fast hon bara varit borta i fem timmar. Och mitt hjärta blir varmt och lyckligt av henne röst.

De har förvisso flyttat in i vårt hus, men idag var första gången då jag fysiskt kände att de flyttat in i mitt hjärta. Det var en härlig känsla. ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 2 =