Koll på alla?

Ibland händer ju allting på en gång. Så är det bara. Idag kommer jag hem med bilen typ ett och klockan var way over läggdags för min yngste. Bilen har kyl och frysvaror som skulle in så inte kylkedjan bröts onödigt länge.

Jag låter varorna stå i hallen för att chansa (vilt!) på att jag kunde buffa sonen till sömns. Han verkar superpigg och vill egentligen inte alls ligga ned (vaaarför tar han inte napp som alla andra?). Mitt i buffandet kommer en storgråtande 2-åring i trappan. Man ser på ögonen att min yngste hör att nån är på väg så jag går ut ur rummet och stänger dörren. Tänker att jag kommer tillbaka när jag kollar läget med den som är ledsen.

Tröstar, kissar och tvättar den ledsna 2-åringen och säger att vi kan spela spel. Jag ska bara plocka upp varorna, vilket jag gör. Sedan spelar de tre äldsta barnen memory med mig och när vi kommit en bit in på det andra spelet, mupparnalotto, så kommer jag på: men gode tid, hur gick det med barnet i sängen?!!

Hade “glömt bort” honom helt enkelt för att han inte grät. Springer upp direkt och ser att han sover med fötterna på huvudkudden. Tanken är ju att barnen ska kunna somna själva utan att vi passar vid deras sida i en halvtimme, så det var ju bra att han gjorde det då.

Men nog kan man förvänta sig att mamman borde titta till barnet och inte börja spela spel bara så där…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × 4 =