Eloge till alla i tält

Varje gång jag passerar de många tälten ned till duschen blir jag nästintill irriterad. Inte för att det står en massa tält där utan för att jag genast kastas in i känslan av hur jag själv skulle reagerat/betett mig/känt mig ifall jag var den som bodde där.

Jag hade klagat, varit sur, frusit, muttrat, sett svart, ojat mig och låtit som en sur citron. Haha, jag kan knappt skriva detta inlägg utan att alla dessa känslor kommer över mig.

Det är mitten på juni och i morse var det sju grader. SJU GRADER!!!!!!! Och det finna fortfarande människor som år efter år VILL tälta, VILL bo här, på campingen där det regnar minst en gång varje lägervecka. De VILL knöla in sig med barn, packning, mat(?) och allt. Jag beundrar dem alla. Helt otroligt. Vad har de som inte jag har? Är det äventyrslust? Tålamod? Okräsenhet? (Är det ens ett ord..) 

I natt klagade jag på det kallras som känns när man sover i vår annars ganska varma husvagn. Min plats för natten var just utefter hela kortsidans fönster (och dessutom undet fönster vid huvud och fot som ger detsamma). Men så tänker jag på tältarna och inser att jag bara bör knipa igen. Omedelbart.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 − 3 =