Vacker sorg

Ett litet huvud i min hand. Det får plats där. För barnet är så litet. Tårades mina ögon? Ja.

Sådär små har alla mina fyra barn varit – men det kommer de aldrig bli igen. Och jag kommer aldrig mer hålla i något så litet som är mitt. Ögonen fortsatt blanka? Ja.

Det var ett mycket vackert möte igår. För sorg kan vara vackert. Det är vackert att få känna ett själsligt avsked över en tid som aldrig kommer tillbaka. En slags skilsmässa.

Det är så fint. Det lilla barnet. Så litet, tryggt och lugnt. Man kan inget annat att känna kärlek till ett sovande knyte, även om jag vet att småbarnstiden innehåller långt mer arbete än att ha en sötnos mot bröstet. Jag är ju fortfarande mitt uppe i den själv. Jag kan nog inte sätta ord på VAD det vackra i detta är. Om det är det fysiskt söta med en bebis, det själsligt omvälvande att få ta emot ett barn i familjen eller om det har bara med nostalgi att göra? 

Första året med en bebis är mycket speciellt. Förutom att bebisen är liten, obeskrivligt söt alla månader och utvecklas ständigt så är man extremt behövd. Både som far och mor. Ammar man mycket och “länge” förstärks den fysiska känslan av att vara behövd. Första året är en tid av ovillkorlig kärlek. Mycket fysisk närhet och, faktiskt, en väldigt bekräftande tid då man älskas för den man är och inte för vad man gör eller för hur man ser ut. Ett litet barn ler och skrattar, kramar och pussar men dömer inte. 

Och det där är jag på väg ur nu. Jag har ingen liten makaron i famnen. Mina barn, så underbara som de är, växer för varje dag. Magiska ögonblick av här och nu som infunnit sig ofta under första tiden, från en liten väldoftande hand på BB till dagens läpp-pillande andäktiga du-och-jag-stund, hoppas jag få lära mig att ta vara på även i framtiden, men små – nej det kommer de aldrig bli igen.

Det är sorgligt vackert att få säga hejdå till bebistiden/gravidtiden/BB-tiden. Jag kände inom mig att jag var “klar” innan vår yngste son föddes. Och det var en fridfull känsla av closure. Men gårdagens bebismöte blev en påminnelse. Tiden är faktiskt förbi. Jag ler, tåras och är tacksam för varje dag jag fått och för varje dag jag hoppas få i framtiden. “Barn är en gåva.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 6 =