Se mig!

Vissa saker gör lite extra ont, när di små växer upp. Att bli av med babygymmet och sitter är bara skönt. De tar inte lika mycket plats nu när det är i sitt-stadiet. Att byta från liggdel till sittdel har inte varit några problem förut då barnen alltjämt varit vända mot oss.

Förrän nu.

Babyliften är för liten och vi satte därför in sittinsatsen och premiäråkte syskonvagnen på framåtsättet idag. Min lilla halvåring upptäcker visserligen världen, men vi ser inte varandra. Jag ser inte honom, han ser inte mig. Med ens missar vi ansiktsuttryck, minspel och det gör lite extra ont i hjärtat.

Som tur är har jag ju en “rättvänd” enkelvagn som jag kan använda för kortare turer när 2-åringen kan gå. För helt utan ansiktsmöten med min halvåring vill jag inte vara. 

Läs mer

Hemliga papper

Jag gillar att skriva mysiga meddelanden till någon jag tycker om. Det kan vara på immad spegel (så att det syns nästa gång någon duschar), eller i en vacker anteckningsbok man givit bort i present (ni vet, skrivit på en del av sidorna så att det plötsligt kommer lite kärlek hux flux när man bekommit så långt i boken), eller som när jag och min man var nykära – tusentals lappar överallt. Och när man fyller år är det perfekt att rulla ihop lite kärleksmeddelanden och lägga på olika ställen. Kajal på spegeln funkar också förresten 😉

Nu är hela huset fint och prydligt och min man kommer hem miss i nassen, så det står en liten kärlekslapp på skänken. Men när jag ställde dit den kändes det VERKLIGEN längesen. Ska “levla” upp mig…

Det roliga är att min dotter gör likadant. Skriver små lappar som vi kan sätta på kylen och skrivier ett hemligt meddelande i vårt inköps-anteckningsblock så att vi ska bli överraskade när det kommer till “hennes” papper. Vet inte om det är det hemliga som gör det kul eller om jag är bättre på att uttrycka kärlek via söta lappar än live…

Nåväl. Hoppas karln SER lappen när han kommer hem. Det märks imorn. Natti!

Läs mer

Krypa till korset

Ja, jag sa ju att jag inte alltid lyckas med att vara den där projektledaren jag skrev om igår. Redan samma kväll när uppdraget vid datorn enbart var “DEKLARERA samtidigt som jag drack honungsvatten”. Sedan skulle jag träna och lägga mig tidigt. 

Gick sådär.

Istället så hamnade jag i Blocket-land och kom inte i säng förrän klockan elva, med en liten stunds träning för synes skull (fast ingen såg). 

Rent generellt är det grymt mycket mer driv i mig när det handlar om andra än om mig själv enbart. När min man är bortrest, som han var igår, blir jag lätt handlingsförlamad eller allmänt slö och kommer inte alls i säng fast jag nu har chansen.

Bot och bättring, eller vad säger man?

Just det – det där honungsvattnet blev kallt och aldrig uppdrucket. Jag såg det när jag stängde av datorn. Jag kan tyvärr inte skylla på Blocket utan kan bara skylla på mig själv. Haha!

  

Läs mer

Projektledar’n

Det låter tråkigt när jag säger att jag ofta låter så här i bilen strax innan vi anländer till vår gula villa:

-“Okej barn. När ni kommer hem nu är det det här som gäller (tex städning), för sen ska vi (tex äta eller åka till…) Och kom ihåg att hänga in era grejer i hallen först.”

Det låter rimligt när jag idag fick höra att pappa tydligen sagt något liknande till oss när vi tex varit på resa till mormor och morfar. Vi suckade tydligen; vi veeet! Inget jag minns men äpplet faller inte långt från trädet…

Det låter ändå bra i mina öron (om än tråkigt) eftersom jag behöver vissa rutiner för att funka. Vill ligga steget före.

Idag skulle vi exemplevis åka allihop för att lämna dottern på sin aktivitet för veckan, och då min man är bortrest idag löste jag lite logistik kring detta (älska familjen nära!). Vi skulle således inte komma hem förrän kl 19 (läggdags) och det är inte kul att tjata sig igenom rumsstädning då, med trötta barn. Ensam. Nej, då är det bättre att bli projektledare på eftermiddagen och kommendera städning. 

Det gäller att planera. Något som jag såklart inte alltid lyckas med men idag var det skönt att ligga steget före.

Nu när de sover är det dags att plocka det som ligger i alla andra rum…!

Läs mer

About Time

Igår såg jag en film som hette About Time som dels handlade om en far&son-relation, dels om “carpe diem” och om att resa i tiden. Jag rekommenderar er att se den just för att den…rör upp känslor i mig som jag inte kan formulera. Den lämnade mig berörs men…hur? Nåväl. Se den. 

Något annat som var “About Time” var  ett långt, härligt, efterlängtat telefonsamtal som jag precis avslutade. Vi bodde några år i Stockholm och det finns fler vänner där jag saknar oerhört. Som jag skulle vilja ha på min gata här, dela vardagslivet med och se våra barn växa upp tillsammans.

Jag vet inte vad det är som gör att mitt hjärta fysiskt kramas ihop av längtan när jag tänker på dem alla. Är det vår enda tid utanför “hemmet Nyköping” som gjorde tiden så speciell? Eller att vi startade just vår familjetid där? Eller att åren då man är 21-26 helt enkelt är de bästa i ens liv?

Om jag fick plocka ihop er alla skulle vi bo på gatan Memory Lane i hus nr 1-100, äta frukostar ihop, låna mjöl av varann, skicka kassar med kläder mellan barnen, grilla ihop varje helg, resa midsommarstången ihop, fira livet, skratta, sjunga, spela, laga varandras bilar, plocka äpplen och leva Bullerby-liv.

Dörren är iallafall alltid öppen för er här hos mig närhelst ni knackar på… Det vet ni. 

Love.

Läs mer

14 år av löv

Jag kan skratta åt pinsamma tonårsminnen men också begrunda saker jag sagt och känt som mina barn själv kanske kommer säga eller känna.

Idag är det 14 år sedan jag och min man kysstes för första gången och vi räknades som ett “par”. Jag var 17, nästan 18. Om tio år är min dotter 17, nästan 18. Undrar om hon då är okysst eller inte, om hon hittat sin man (eller den hon tror ska bli hennes man) eller om hon kommer att säga; “eh, hallå mamma! Jag tänker typ resa och liksom vara jag ett tag. Pojkvän nu?! Nä, tack!”

Jag minns känslan av att vara rädd för att alla skulle tycka jag var så himla ung som valde livspartner så tidigt. Samtidigt sa vi till varandra att det är ju roligare att skapa en framtid tillsammans och få en massa minnen IHOP än att vänta tills andra tycker det “ser” mer okej ut.

Nu har vi haft 14 år ihop, han och jag, och jag skulle vara halv utan honom. Det blir på ett sätt jobbigare med kärleken med åren för man blir mer och mer sammanflätad. Svårare att skilja mitt från hans, tankar, jargong, manér, ord, värderingar, vanor. 

Och barnen….detta underbara i att kärleken oss emellan inte bara bor i oss separat utan att vår kärlek till varann tillsammans också växte fram till 4 ovärderliga, ljuva skatter.

   

   

Läs mer

Söt matte

Idag blev det återbesök i Nypans Handelsbod på Culturum och ett besök i Lilla Blå för sagostund. Mysig liten tur. Därefter sånguppdrag med Godisbiten som gladde åhörarna lite extra!

Min dotter har gjort sin matteläxa färdig – en god sådan. De ska träna volym och har därför fått i uppdrag att baka! Bilder på slutresultatet nedan (varning för känsliga – innehåller våldsamma sockerscener haha!) Jag som annars är tråkigt sträng på mediatid och framför allt NÄR det får tittas, hade först tillåtit pojkarna att “titta på” i köket när det skulle bakas igår, men efter ungefär 3 minuter insett att media är det som behövs om en ensam 4-barnsmamma ska ro hem det här projektet med dottern på ett bra sätt. Sagt och gjort – på med SVTplay! Nu fick vi chans att prata både vikt, volym och realistiskt tänk.

Idag skulle kakan avnjutas hos morfar. Medan jag sjöng i Katarinakyrkan med en sovande bebbe i kyrksoffan, vispades grädden till smör och kakan dekorerades med liv och sockerlust. Två takter kvar av de nio låtarna och bebben vaknar och drar ner en kruka med långa smala blad över sig – haha! Tajming! Och ny grädde vispades hos morfar. Kakan blev jättegod men lite för söt, tyckte bagaren, som ju hällt på både strössel och minimaräng på den redan sockerbombade kakan. Kan hålla med. Sockerknastret från de två strösselsorterna kunde man skippa. Nu är frågan bara vem som ska få alla goda rester av kakan…. 🙂

   

       

Recept finns under receptfliken. Kladdkaka.

Läs mer

Växlande väder inombords

Aprilväder är ju precis som i förrgår; sol, blåst, moln, hagel, regn och snöblandat regn. Just nu känner jag nog detsamma inuti.

Ena stunden njuter jag av en kind mot min kind, lukten av en nyammad bebis (sjukt men ja:), alla hemma på påsklov och sol. Andra stunden är det där ljuva bortblåst och jag suckar. Suckar åt barn som inte kan skilja utelek från innelek. Åt ofärdiga projekt här hemma. Åt tjat. Åt ryggvärk. Åt olikheter (varför görs inte allt alltid my way?)

Jag känner mig inte trött som i trött. Men jag kanske har trötthet i mig eftersom jag reagerar så här?

Nåväl, jag beslöt göra lite kul idag för att pigga upp så vi for till Culturum för ett besök som överraskade, för de har ordnat lite extra nu på påsklovet. En liten affär med kaffemal, en liten låtsasskola, tipspromenad och för dagen sådd av frö. Kul! Vi njöt av dagen genom utemellis på berget där vi bor också, tillsammans med en annan familj. Nyckelpigan Pricken fick ett hem och ekorren fick hasselnötter. Skönt att vara ute länge utan att frysa (fastän jag ser en massa saker som vi aldrig tar oss för, som vi måste ordna) och roligt att alla liksom tinar upp i värmen.

Lite pics från denna aprildag 🙂 

           

Läs mer

Summa summarum

En dag kvar på årets största högtid. En dag för återhämtning. Vi hoppas dock snarare på en dag för tillfrisknande.

Vår dotter blev febrig natten mellan dymmelonsdag och skärtorsdag och påsken har därför firats halvt om halvt med en förälder hemma varje dag med sjukt barn och en förälder iväg på middag, kolmården, påsklunch med äggjakt, kyrka med barnuppträdande och slutligen Söndag Deluxe.

I början kände hon själv att hon inte orkade men imorse när hon insåg att hon faktiskt inte var frisk för fjärde dan i rad och på det missade två uppsjungningar med roligheter för barn så var hon riktigt sorgsen i blicken. Stackars tjej…

(Här kraschade bloggen och allt jag skrivit försvann så jag fick skriva om 🙁

För er som läste om påskmenyn för ett par dar sen måste jag bara tipsa om ALLA rätter 🙂 De står sig på vilket gött bord som helst, inte bara till påsk. 

Sparrisen och quornsalladen och raw avocadokräm…mmm! Fräääscht med hallon till desserten. Kebben måste ätas med labnehn för full smakupplevelse. Det enda recept som bör ändras till nästa gång är mängden grönkål i salladen. Max 100 gram! Annars drunknar både underbart god hyvlad zucchini och bovete.

Jag hade sett fram emot mitt hembakta tunnbröd då jag inte ätit det på länge då jag mått illa förra påsken och hade revyrep som tog min baktid kring jul/nyår. Så att tyvärr hafsa i för mycket mjöl och således få en spänstig och god men för mättad deg gav torrt slutresultat. Tråkigt när man lagt tid och energi och smaklökarna längtat ihjäl sig – och så blev det så. Men som sagt – sjukt gott allt annat! 

Här skrev jag förut att jag skulle bada men eftersom allt kraschade och jag fick skriva om så står det nu: nu har jag badat och ska göra plankan och lite andra sjukgymnastikövningar. Hepp! 

Läs mer

Du är aldrig ensam

Igår kväll besökt jag kyrkan här på Arnö, där altaret mot slutet av gudstjänsten “kläddes av”, bit för bit. Det blev mer och mer naket, mer och mer öde. När så allt tagits bort, när ingenting fanns kvar, då lästes orden:

“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

En ny tanke började ta form i mig. Om ensamhet, eller kanske snarare känslan att vara “övergiven”. Den där Jesus, som i och för sig var hundra procent människa, hade ju till skillnad från alla andra barn på den tiden ändå en speciell samhörighet med Gud. Han var ju en del av gudomen. Hur den relationen tedde sig i barndomen har jag ingen aning om, men jag tänker mig en slags ständig känsla av samhörighet. En “hemlig” inre gemenskap med Gud, Far.

På långfredagen bröts den gemenskapen. Han var övergiven.

Kanske kände han så som det lilla barnet känner när det ska bli avvant och skriker förtvivlat efter sin mors bröst. 

Kanske kände han så som många tusen barn känner när de hamnar i ett främmande land, utan varken sin far eller mor.

Eller kanske kändes det som för min släkting när hon lämnades övergiven på bryggan, jag tror blott 3 år gammal, medan en far som tappat tålamodet med sin trilskande dotter beslutar sig för att ro iväg utan sin dotter. Övergiven. Utan tillsyn. Kärleken frånvänd den som behövde den mest. 

Men tack vare att Kärleken till slut segrade på Påskdagen är vi inte ensamma längre. Aldrig övergivna (fastän vi kan känna oss så). Det är nog en av mina starkaste “anledningar” till att jag vill bekänna mig till kristendomen. Jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam.

Kärleken, som vann en gång för alla över mörker, död, lögn och hat, finns för var och en av oss som vill omslutas av den.

Långfredagen blir “good friday”, som dagen kallas i en del andra länder. 

Love to ya’ll

Läs mer