Du är aldrig ensam

Igår kväll besökt jag kyrkan här på Arnö, där altaret mot slutet av gudstjänsten “kläddes av”, bit för bit. Det blev mer och mer naket, mer och mer öde. När så allt tagits bort, när ingenting fanns kvar, då lästes orden:

“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

En ny tanke började ta form i mig. Om ensamhet, eller kanske snarare känslan att vara “övergiven”. Den där Jesus, som i och för sig var hundra procent människa, hade ju till skillnad från alla andra barn på den tiden ändå en speciell samhörighet med Gud. Han var ju en del av gudomen. Hur den relationen tedde sig i barndomen har jag ingen aning om, men jag tänker mig en slags ständig känsla av samhörighet. En “hemlig” inre gemenskap med Gud, Far.

På långfredagen bröts den gemenskapen. Han var övergiven.

Kanske kände han så som det lilla barnet känner när det ska bli avvant och skriker förtvivlat efter sin mors bröst. 

Kanske kände han så som många tusen barn känner när de hamnar i ett främmande land, utan varken sin far eller mor.

Eller kanske kändes det som för min släkting när hon lämnades övergiven på bryggan, jag tror blott 3 år gammal, medan en far som tappat tålamodet med sin trilskande dotter beslutar sig för att ro iväg utan sin dotter. Övergiven. Utan tillsyn. Kärleken frånvänd den som behövde den mest. 

Men tack vare att Kärleken till slut segrade på Påskdagen är vi inte ensamma längre. Aldrig övergivna (fastän vi kan känna oss så). Det är nog en av mina starkaste “anledningar” till att jag vill bekänna mig till kristendomen. Jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam.

Kärleken, som vann en gång för alla över mörker, död, lögn och hat, finns för var och en av oss som vill omslutas av den.

Långfredagen blir “good friday”, som dagen kallas i en del andra länder. 

Love to ya’ll

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta − 6 =