Kärleksspråk

Vi har varit på en jättefin familjedag idag. Temat var “Alla har en uppgift” och det visades tydligt när alla fick en pusselbit som sedan samarbetades ihop till ett pussel. Utan mig – inget fulländat pussel. Bra budskap!

Under föräldrasnacket fanns sedan möjlighet att diskutera kring barns kärleksspråk. Vilket har ditt barn? Har du upptäckt det? (Läs mer om ämnet här.) Jag fick erkänna för mig själv att jag faktiskt inte tagit mig tid att klura ut det. Än. 

Vi kan absolut säga vem som är mest fysisk av sig här hemma. Som behöver kram och närhet lite extra. Så där bör väl fysisk beröring vara nr 1. Men de andra tre, vad har de för primärt språk? Tycker det är svårt, ärligt talat. Kanske svårt att veta för de två yngsta?

Tid till exempel. Det känns det som om alla behöver men kanske någon har det primärt? Min dotter tyckte nog att hon själv hade tid tillsammans som språk och jag tror nog, utan närmare reflektion, att det stämmer bra. Det påminde mig smärtsamt om hur lite hon får av den varan. Det är väl mest i sängen vid läggdags. (Och lösläxan som ju inte är relationstid direkt) Då kan hennes behov av att få pladdra av sig krocka med mina “måsten”, när maken är bortrest. Att få låt henne prata klart sina ord måste jag låta få vara viktigare än sysslorna. De får jag ju helt enkelt skjuta på tills hon somnat. Det här måste jag bli bättre på.

Tar till mig ämnet och ska läsa mer om det och lära mig! 

Läs mer

Tyypiskt mig!

Klockan är 16.45 fredag kväll. Om 45 minuter ska familjen ha middag. Jag ska sen duscha och åka 18 till fest (yei!). Imorn har vi en mysig familjedag med start 13. På söndag har jag sångjobb på fm och sedan håller vi 6-årskalas här på eftermiddagen. 

Därför är det ju alldeles jättesmart att gå upp på vinden med vinterkläder och PERFEKT att kasta ned väääärldens hög som ska hinnas tas om hand mellan alla to-do sol redan finns.

Det är så typiskt mig. “Jag ska bara”… Min man kan intyga. Jahopp! Lördag förmiddag är min med andra ord 🙂

   

 

Läs mer

Filbidspeldig

Med täppt näsa låter det ju så: filminspelning 🙂

Eller reklam, menar jag. Min sexåring blev erbjuden att vara stand-in åt en annan pojke. Ändamålet kändes behjärtansvärt; barncancerfonden. Nu har pojken klarat sig galant med en helt otrolig inspelningsledare. Wow!
Vi har därför lekt istället. Spelat UNO. Suttit rygg mot mage på golvet, while playing Radioapan-app. (Personligen min bästa stund på dagen). Tiden har inte upplevts långsam. Ett positivt avbrott i vardagen och en möjlighet till fokus på två barn istället för på fyra. För minstingen har också fått mer av mig idag. Mera hissa upp i taket, mer ögonkontakt och sånt som jag tyvärr inte lyckas ge honom 100 % av varje dag. Och han har suttit lite utan stöd 🙂
Jag har dessutom sluppit laga mat, diska och greja med tvätten (ok jag satte igång en i morse). Därför har den här täppta dagen varit en jättebra dag!
Dagens citat: “Mamma, titta! (Pekar på “tingelingstoft” som virvlar i det väldigt dammiga rummet) Ser du, när solen lyser? Så romantiskt!”
Nedan ett par bilder. Kräftskiva bla 🙂



Läs mer

Födelse-dag

För sex år sedan gick min man till Öppna Förskolan medan jag värkade hemma. Minns att föräldrar och personal tyckte det var konstigt. Han ringde: “De tycker att jag ska gå hem?!” Jag sa åt honom att stanna. Det var bara var tionde då, och inga kraftiga värkar.

Men på kvällen föddes vår förstfödde son. En födelsedag att minnas. Idag firar vi att han funnits hos oss i sex år. Mammas älskade skatt!

“Det finns mer i dig än du anar” är en av textraderna ur min sång jag skrev till honom. 

Jag har lärt mig mycket av min sexåring. Genom både fantastiska och riktigt tuffa stunder. Jag lär mig fortfarande. Jag har gyllene vardagstillfällen med honom i mitt minne som jag hoppas följer mig hela livet. 

En omtänksam, hjälpsam, fantasifull, levnadsglad liten pojke. Som nu är kanske mer stor än liten 🙂 

Läs mer

Livets dans=ett steg fram och två tillbaka

Vi har tre av barnens sovrum på övervåningen. Därför behöver åtminstone 2-åringen och bebisen en liten leksakslåda i anslutning till köket där jag av naturliga skäl spenderar mycket av tiden. Vår “lilla” leksakslåda är egentligen en stor gammal resväska, där en hel del leksaker och annat sk*t hamnar.

Jag har kategoriserade leksaker där: gubbar, tågbana, bokstavsklossar och en båt. Som ni nog listat ut av rubriken är det lättare sagt än gjort att behålla den ordningen. I princip omöjligt om jag får säga det själv.

Det har blivit för mkt plotter och krafs i den där leksakslådan, samtidigt som en del saker varit för alldeles för stora att få plats i leksakslådorna här uppe så jag beslöt att bara tågbanan fick vara kvar. Tog sedan ner alla stora lastbilar/traktor/fordon samt bebisleksaker. Nöjd över min insats njöt jag i sisådär 10 minuter innan de kom ned med en korg med småbilar som sedan hälldes ner i den stora lekväskan. 

Suck. Framsteg? Not!

Samma situation har vi i ett av barnrummet där jag för att hjälpa till har kategoriserat leksaker i varsin låda. Varje kväll har det möblerats om med både möbler och leksaker.

Idag har jag märkt upp lådorna med inplastad text. Får se hur länge den får sitta där.

Läs mer

Perspektiv 

Vi har valt ett typ av liv, jag och min man. Vi snålar på föräldradagar, så de räcker längre. Det gör (som jag nog nämnt förut) månatliga spontanköp på stan näst intill omöjliga. Vi köper om vi måste, inte “bara för att”. Jag är också en sån person som inte gillar att gå på stan med fyra barn eller ens två. De tar fokus från uppgiften, känns det som. Måste ha koll på dem.

Därför drar jag mig för att åka ner. Ögonskuggan skrapar jag fram i kanterna på förpackningen, det blir glasögon varje dag om linsvätskan är slut, och dottern får gå i för korta byxor med hål på knäna. Men till slut är allt slut, för litet eller trasigt och jag MÅSTE ner. De få gångerna på stan blir därför ett to-do-projekt. Fluorskölj där, ögonskugga där, nya byxor där. Inget lallande med andra ord. Snabbt och effektivt. Och då blir det en massa påsar.

I lördags var en sån dag. Fler kalaspresenter skulle köpas, hela byxor till dottern, medicin till sonen, smink till mig… Jag stoppar alla påsar under sulkyn, som har för liten bagagekorg för mina påsar. I porten vid gallerian Nyckeln ramlar det ut ett paket ur en av påsarna. Jag böjer mig ner, tar upp det och ser i ögonvrån….en medmänniska. Lite bekant till mig numera. Men vi har inte setts på ett tag. Men hon är tillbaka nu.

Jag blandar ihop hennes namn med en annans i huvudet och vågar inte chansa genom att tilltala henne vid namn men vi säger hej, och utbyter någon mer artig fras. Jag skäms över min tafatthet. Vet inte vad jag ska säga, där jag står på huk vid vagnen och trycker in alla mina måste-varor eftersom de knappt får plats medan hon lämnat sitt land för att hon inte har….nästan nånting. Perspektiv.

Allt blir så extra sjukt i det ögonblicket. Så orättvist, snett och fel. Jag har allt – hon nästan inget. Jag kan, trots snåleri, tillfälligt fylla en sulky med grejer jag behöver och hon har en mugg som ekar tom. Perspektiv.

Att jag sedan lämnar henne utan att stoppa i något i den där muggen gör det inte bättre i mig. Jag kan tydligen spendera pengar på stan, men inte ge åt henne som jag till och med är lite bekant med. Jag förklarar för min dotter hur dumt allt känns. Skyller på att jag inte har några kontanter fast stan är full av bankomater. Att det blev pinsamt att liksom tappa grejer framför en som inget har. Kan inte släppa det. Ältar inom mig.

Jag fick uppdatera mig på namnet senare på eftermiddagen och kramas lite idag när vi sågs i kyrkan. Prata lite mer. Förklara att jag blandade ihop henne med hennes syster. Det kändes bra. 

Men ibland får man en ögonöppnare, såsom den jag fick igår. Det kan vara bra om den gör lite skämsigt ont ibland. 

Läs mer

Allvarligt P3?

Alltså, P3 är kanalen där allt brukar vara så i framkant med sånt som är PK och allt. Men vad hände i fredags?

Lyssnade i fredags på P3 där Farrah Erichsén och Oscar Zia skulle hjälpa oss lyssnare genom att ge relationsråd. En kille från Motala hade bokat in sig på två dejter med två tjejer han hoppades få till det med på samma dag/kväll. “Hur ska jag göra?” löd frågan typ. 

What?!#1: varför ta med en killes relationsproblem i nationell radio där fokus för kvällen är två kvinnor som sexobjekt och inget annat?

Oscar Zia föreslår en formidabel lösning: ta båda samma dag men ta den snyggaste först.

What?!#2: Hur sjukt är det inte att programledaren ger tips till en lyssnare att ta den “snyggaste först”?!

Fattar nada P3, hur tänkte ni nu?

Trodde vi skulle försöka jobba bort bilden av “kvinnan som sexobjekt”. Inte förstärka den.

Läs mer

Bye, bye, paj, paj

Hälsotemat fortsätter i veckan. Broccoligratängen med quinoa fick typ 1 av 5 barnpoäng och kanske 3 vuxenpoäng. Lite konstiga proportioner. Way too much quinoa i botten.

Blev medelhavskorven till lunch (recept på bloggen) så att de skulle få i sig nåt i magarna.

Kvällens rödbetspaj däremot blev mycket godare. Fräste rivna morötter och rödbetor med färsk ingefära och äggstanningen var med yoghurt, tomatpuré och basilika istället för med mjölk. Fetaosten på toppen var riktigt passande! Mmm! Botten som var på råris funkade men byter vi nog ut till grahamsbotten eller nåt liknande, nästa gång!

Här kommer receptet som bild 🙂 

Men nu är vi klara med allt test för ett par dar iaf! Imorn blir det hemgjorda hamburgare!

Läs mer

“Ta av dig tröjan”. Om förlåtelse.

Det här har jag inte berättat för någon utom min man och möjligen min älskade tvillingssyster. Outar helt enkelt en händelse från min barndom.

Jag fick en fråga häromsistens; kan man förlåta allt? Så här svarade jag: Svår och djup fråga. Om man med förlåtelsen menar att man sätter sig själv fri från den hemska händelse som bundit en till den andra utan att för den skull “godkänna” det den personen gjort mot en själv så tror jag det. Och visst är det skillnad på en liten försummelse och ett mord. Min berättelse är långt ifrån det värsta man kan vara med om. Men det har satt sina spår.

Det som hände mig…är liksom självfallet förlåtet utifrån “förklaringen” att “de var ju så små”. De var barn. Ändå känner jag den där utlämnande känslan som jag kände då. Utan tröja. På ett kalas. Framför pojkarna som satt på rad.

Jag börjar från början. Jag var i mellanstadiet bjuden på ett kalas där det skulle lekas. Minns inte om denna “lek” hette Tarzan & Jane eller om det var en annan lek som hette så. Nåväl. Denna “lek” gick iallafall ut på att killarna satt på rad på varsin stol, likt en jury, medan tjejerna stod på kö i ett intilliggande rum. En efter en skulle tjejerna gå ut och utföra något. Vifta på tårna, till exempel. Något jag idag fortfarande inte “kan”, och något jag fortfarande känner mig dum över att inte kunna, om det nu är en färdighet; tåvickning.

Min pappa kom lite för tidigt och jag fick därför gå före en del tjejer för att hinna. Det minns jag. Jag minns inte stegen fram till dem, eller vad de exakta replikerna var, men det de bad mig om var: “ta av dig tröjan”. Jag minns var i rummet de sitter, jag minns att jag tittar åt höger efter någon som ett försök till hjälp att ta mig ur det här. Jag minns inte vem jag tittar åt. En vuxen? Kalasbarnets storasyskon (som jag tror var lekledare)? De andra tjejerna som varit före mig? Jag är platt som en planka, smal som en pinne och har inget att visa dessa “lekande” pojkar. Men jag vill inte. Det känns fel. Som det gör när ett barn känner att det är fel, men inte vet vad man ska säga.

Jag protesterar. Lamt, gissar jag. Jag har aldrig haft skinn på näsan, saknar det nu med, även om jag säkert mognat lite lite på den fronten. Min lama protest når inte fram. Jag ska ta av mig tröjan.

“Christina (som jag här döpt om), hon tog av sig byxorna. Det är sant, för hon hade nallebjörnar på trosorna.”

Christina är min hemliga idol. Hon som har allt. Utseendet, är duktig i klassen, snäll, kan hänga med både tjejer och killar, sportig, har en genomtrevlig familj med så himla bra sammanhållning. Gjorde hon det? Visade trosorna? Varför skulle de ljuga? (jag har varit naiv i alldeles för många år och har fler andra historier på temat. Får se om de ska komma ut eller hållas privat)

Jag vill inte. Men gör det. Tar av mig tröjan. Blir ombedd att gå närmare killarna. Går framför det där juryledet, barbröstad. Det finns ingenting att se. Men jag har aldrig varit mer naken i hela mitt liv.

Pappa är på nedervåningen och vet ingenting. Minns inte känslan av att klä på mig, möta pappa eller hur det kändes hemma. Det är blankt i minnet. Men jag minns dagen efter. Då jag i skolan får reda på att Christina inte alls visat några trosor med nallebjörnar. Jag blev lurad och påtvingad att gå över en gräns. Det var barn som gjorde det. Pojkar som inte alls fattade vad de gjorde. Inte fattade att en tramsig lek kan leda till hemska minnen.

De var bara pojkar i mellanstadieåldern. Och jag en flicka i samma ålder. De minns nog inte ens det här. Men jag kommer aldrig att glömma.

Läs mer

Recept för perfekt misslyckande

Jag tror jag nämnde tidigare att jag hade en massa spännande vegetariska rawrecept att dela med mig av. Kylen är full med ingredienser till fler av dem. Rödbetspaj med rårisbotten, blomkålspaj med quinoabotten, vegetarisk korma… Idag skulle jag pröva den första rätten. Den lät mest barnvänlig.

SÖTPOTATIS OCH MOROTSGRATÄNG.

Ett kilo sötpotatis och tre lite förkokta morötter i en form och med en yoghurt och mjölksås över innehållande gröna örter och vitlök. Toppad med tunt skivad zucchini. Mmm!

MEN! Ingen hit här hemma… Alls. På något sätt. Nånstans. Överhuvudtaget. Hos något barn. Som körsbäret på toppen den här gastronomiska dagen fick de varmkorv med bröd på ICA då vi var på väg upp till Stockholm. Hurra…

Jag då? Nja, jag ger den ju inte fem av fem direkt. Kommer inte lägga ut recept här förrän jag fått expertråd av svägerskan. Tills dess får resterna bli bas i en vegetarisk soppa. Tur att man kan mixa så det blir osynligt!

Tisdagsfail.

Läs mer