Att inte bara betala en tiggare

Tiggare. Smaka på ordet en stund.Jag kan knappt säga det. Det är människor vi talar om. Nödställda medmänniskor.

Jag ger sällan pengar, det får jag medge. Mer frukt, dricka och bröd och sånt. Ibland en slant. Jag är också en av dem som besväras av att gå förbi utan att ge. Det känns pinsamt. Ändå går jag oftare förbi än stannar upp. (Samtidigt ligger det så djupt inom mig, det man hört sen man var liten, att pengarna “går till dåliga saker och de behöver mat”. Men många knarkar inte ihjäl sig. Eller dricker för den delen. De vill hem. De vill bara hem. Och de behöver faktiskt pengar.)

Igår satt en man utanför Willys. Såg honom inte ens i ögonen utan gick bara in. Jag handlade med mina två yngsta och min 2-åring vinkar till mannen när vi går till bilen. Han vinkar tillbaka och jag tar också tillfället i allt och hälsar tillbaka. Packar in kasse efter kasse i vår bil och går sedan tillbaka med min son som får räcka över banan och äpple till mannen.

Vackra ögon och ett leende lyser upp den annars grå torsdagsmorgonen. Mannen gestikulerar och visar att han själv har fyra barn och visar med fingrarna hur gamla alla är. Jag berättar att jag också har fyra och hur gamla de är. Sedan skiljs vi åt. Mötet tar max en minut. Så här i efterhand tänker jag att jag hade velat stanna längre.

Nåväl, jag tar vår stora bil och kör hem med alla matkassar. Mannen är med mig i huvudet hela vägen hem. En fyrbarnsförälder som jag. Han befinner sig på fel plats. Han ska vara hemma med sin familj, med sin egen bil och fulla matkassar. Men världen är orättvis, ful och snedvriden. Därför sitter han här och ser människor passera utan att se honom i ögonen.

I mötet med denna medmänniska blev han en del av mig för några sekunder. Det berörde mig. Jag kom då på att de där slantarna som vi ger då och då kanske ibland är en ego-betalning? Vi betalar oss bort från det mänskliga mötet. “Om jag bara slänger till dem en slant så kan jag gå sen. Utan att se dem i ögonen. Göra min plikt liksom”. Att ge pengar är inte fel och måhända är mina funderingar lite väl drastiska, men ibland kanske avsikten med slanten mer handlar om att betala sig fri från det där sårbara som sker när man som “rik” svensk ser en fattig människa i ögonen. För då blir de en del av oss. Något vi inte kan gå förbi. Vi tar ett litet kliv in i en olycklig verklighet, som vi inte vill kännas vid; helvetet på jorden. Det kanske gör för ont? Är det därför vi snabbt ger och ännu snabbare går vidare?

Pengar, mat och kläder. Ja, förvisso är behovet enormt. De behöver det. Men är det inte också så att vad de också behöver se, när de sitter utanför Västerport, Nyckeln, Coop eller Willys, att vi ser dem. Att vi känner med dem i deras lidande. Att vi delar smärtan när våra blickar möts; “jag ser ditt helvete, jag kan inte ge dig allt men jag känner med dig”. Kanske till och med prata lite? Och sedan ge den där vinterjackan, filten eller sockorna och inte fly därifrån utan lugnt gå hem och bära med mig allt vad dagens möte med min medmänniska gav. Att få mötas i orättvisans värld som jämlikar.

Inte tiggaren och jag. Utan medmänniskan och jag.

4 thoughts on “Att inte bara betala en tiggare

  1. Hej Familjebloggen!
    Bra oh mycket fint skrivet tycker jag.

    Hälsningar från Lena på bondebloggen som också har fyra barn. Nu ska jag och lillen ut till ladugården. Hej Hopp

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × ett =