Små pojkar och äkta män

Så sitter jag då här. Med fyra barn och tre av dem är söner. Jag inser att den där “grabb-mamman” som jag tänkt att man blir, det är ju JAG nu. Med ens värjer jag mig mot uttrycket och vill inte identifiera mig riktigt med det. Inte för att det är laddat för mig utan för att jag inser att jag inte bara kommer att ha tre småpojkar hemma utan senare tonårspojkar och efter det unga män, och jag vet inte riktigt “hur man gör”.

Hur låter jag dem förbli sig själva utan att styras rakt in i macho-actionmanrollen? Jag vill att de ska växa upp till att bli män. Riktiga, äkta, känsliga, djupa, ärliga, ömma, starka, kärleksfulla, omhändertagande, ansvarstagande, ödmjuka män. Utan att de blir nerslagna nånstans på vägen en mörk kväll.

Jag vet vad jag ska önska mig varje gång jag fyller år; kärleksfulla söner. För när de är tonåringar och befinner sig i en värld jag aldrig riktigt känt vill jag hoppas på en kram och att orden “jag älskar dig” känns naturliga i deras munnar. Jag hoppas få dela en del av deras omvälvande tonårsperiod. Få vara en samtalspartner när de är redo för det, eller bara ett lyssnande öra när de inte vill ha råd.

När helgerna kommer hoppas jag innerligt att sport eller föreningsliv ger dem inre styrka i hållbara relationer där glädje kommer av gemenskap och inte i första hand av en flaska. Där asgrymt fredagshäng hos varann är “fett mycket mer ägigt” än barhäng.

Jag vill redan nu visa dem att man behandlar alla, både tjejer och killar, med respekt och att ett nej betyder nej både när man bara kittlas i buslek som liten eller gör något annat när man är stor. På något sätt vill jag få dem att se tjejer som deras självklara jämlikar och inte som objekt man talar kring.

Kommer jag, som kvinna och mamma, kunna nå en liten bit på vägen mot ett samhälle där män tar ansvar och blir äkta män. Ja, då kanske jag som farmor även kan hoppas på en kram av deras egna grabbar, uppfostrade inte av mig utan av tre mjuka, starka, goda, ödmjuka, modiga, lyssnande, ärbara män.

Idag har jag kramat en gråtande 5-åring. Jag sitter just nu med en sovande bebis i famnen och imorgon ska vi fira vår blivande 2-åring. Resan med dessa tre älskade dyrbara små pojkar har bara börjat…

2 thoughts on “Små pojkar och äkta män

  1. “På något sätt vill jag få dem att se tjejer som deras självklara jämlikar och inte som objekt man talar kring.”

    Just detta funderar jag väldigt mycket på, hur ska vi lyckas med detta?

    Du skriver verkligen träffsäkert Andrea, tack!

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio + åtta =