Var går gränsen mellan artighet och dumhet?

-Hej hej!

Ja, så säger min 7 -och 2-åring när vi möter en främmande människa på cykelvägen. Barn gör som föräldrar gör.

-Vill du också gunga?

Så frågar jag en för mig okänd leksugen 1-åring på Öppna Förskolan som kommit fram till oss och lyfter upp henne i korggungan bredvid min son.

*tystnad*

Så lät “svaret” från ett barn i mellanstadieåldern när jag snällt hejade en dag på cykelvägen.

Och det var då jag började fundera på allt det här med artighet VS prata inte med främlingar. Var går gränsen? När passar det att hälsa? Passar det nånsin?

Jag vill lära mina barn att alla är värda ett HEJ men heller inte riskera att de råkar ut för ett möte med en läskig typ. Jag vill också behandla andra, barn som vuxna, med respekt för deras integritet men samtidigt ösa ut kärlek, godhet och hjälpsamhet. (Utan att själv bli misstänkt för nåt!)

När är det ok att prata med andra främmande barn? Kan jag förvänta mig ett svar tillbaka? Eller bli glad åt att de faktiskt inte pratar med mig, främlingen? När ska man själv prata och välja att hålla tyst. När ska barnen säga något. Eller ska alla betraktas som främling med stort F, och därmed bemötas med tystnad?

Många grubblerier…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 − sex =