Äldrevårdens hjältar

Ödmjukt inser jag vad ni gör, ni som vårdar min gamla mormor och hennes jämnåriga på ett äldreboende någonstans i Sverige. Det kunde ha varit vilket som helst. För ni är många hjältar därute som vet vad ordet omsorg betyder.

Själv sitter jag där i fåtöljen, handfallen, utan att veta hur jag hjälper mamma med att få in mormors högerarm i jackan. Sitter kvar i fåtöljen medan ni med vana händer tittar till “läget”, ser ett behov av uppfräschning och ger min mormor lite värdighet genom att be mig och mamma att vänta utanför.

Jag går ut och undrar hur det går till, hur ni gör, om det är krångligt, väldigt tungt och kanske äckligt? Undrar om jag någonsin skulle kunna klara av att göra det stora jobb som ni gör. Väl tillbaka i rummet har ni inte bara “gjort det ni ska”, utan också kammat till det tunna grå håret.

Jag har bara varit här en gång tidigare. Jag märker att mormor trivs särskilt med en av er – hennes trötta jag orkar till och med skämta där hon sitter i rullstolen medan ni krånglar med kläderna. Hon får skratt och kärlek tillbaka.

Ni matar, trugar i en sked av den dagliga efterrätten. Byter sittunderlag i rullen. Har koll på mediciner. För hela avdelningen finns ni där och hjälper den ena efter den andra. Dag och natt är ni på plats medan jag, som sagt, bara varit här två gånger nu. Båda gångerna har jag undrat om det var den sista.

Idag fick mormor möta sitt sextonde barnbarnsbarn. Då har man levt, tänker jag. Då är man värd sin sked efterrätt varje dag. Den som ni till slut ger henne, när tiden stått still alldeles för länge . Där, i en rullstol. Någonstans i Sverige.

IMG_4692.JPG

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × ett =