Leverans eller inte. 40+0

Olika barn levererar olika saker idag.

Lilla Gryn stökar runt därinne men verkar inte vilja krama mig just idag. Om inget drar igång ikväll vill säga. Tveksamt om leverans alltså.

Äldsta sonen, hostig och hemma idag, har ideligen kramat mig och sagt: jag tycker om dig mamma. Varvat med spontana pussar. Leverans på hög nivå <3

Yngsta sonen har inte levererat alls idag (ja nr2 alltså) vilket är ovanligt. Precis vid läggning och ny blöja kom dock en liten men "efterlängtad" leverans. Spännande va?

Äldsta tjejen levererade ett helt oväntat, långt, kärleksfullt, ångerfullt brev efter att ha gjort ett par mindre hyss och inte riktigt vågat erkänna det trots frågor vid ett par tillfällen. Det grep mitt mammahjärta totalt. Skulle vilja dela brevet men det känns för personligt. En rad bara: "älskar du mig ändå?". Såklart.

Vad ni än gör, älsklingar, hur ni än "levererar"… Det är liksom oviktigt. Ända sedan ni låg i magen har det varit villkorslöst. Kärleken.

Men du Lilla Gryn, du är den enda jag har lite extra "krav" på just nu. Kom ut! (Nejrå, skojade bara. Puss på dig med)

Läs mer

Pinuppa eller lärare? Svårt val…

(Mellan alla rader här kan man småläsa; aj, mina höfter, min rygg, jag vill föda, jag vill! Men jag måste ju skriva om NÅT annat)

Läste nyss att fler människor sökt till Paradise Hotel än till lärarutbildningen. Jag både förvånas, fylls med avsmak men känner mig inte särskilt förvånad.

Bekräftelsebehovet, längtan efter kickar, uppmärksamhet och flirtar ligger väl “i tiden”. Att söka ett askrävande dåligt betalt jobb är kanske inte lika lockande? Det kräver ju dessutom engagemang i flera år. Den här inspelningen är “säkert en kul grej för mig”. “Jag behöver verkligen fly verkligheten lite”. Nja, jag kan nog inte säga varför man söker det ena eller det andra… Det är säkerligen en massa olika anledningar.

Jag är helt fel målgrupp också, gissar jag, för ett sånt här TV-program men jag tycker det hela är kränkande, pinsamt och en skam för TV-utbudet. Kultur är det inte. Supersterotypa modelliknande pluta-läppar-girls och brunbrända muskelkroppar möts för…ja nåt slags experimentalt umgänge som kan liknas vid en blandning av fredagsferre, tonårsaktigt bråk, och allmänt grupperande.

Men usch vad jag klagar. Förlåt. Ska nog hålla mig till vettigare ämnen. Kanske inte ens värt att ägna dessa rader åt detta program.

Ägnar istället en slutrad åt alla som valde att söka Lärarhögskolan: HURRA! NI BEHÖVS FÖR VÅR FRAMTID! LYCKA TILL!

Läs mer

Längtan är stor för mamma

I natt har jag drömt tre gånger om att det var dags att föda. En gång drömde jag om proppen, en om att vattnet gick, ja alla möjliga tecken på att det var dags.

Längtar väldigt mycket nu. Tålamodet tryter i denna väntan och kroppen vill tillbaka till en mer rörlig och mindre otymplig vardag.

Hallonbladste, sjukt många färska ananaser, massera bröst, stark mat, gå i trappor, färdknäpp…. Finns tips för att “komma igång” i det oändliga.

På torsdag är det beräknat förlossningsdatum, men vi får se när min söta lilla hyresgäst som bor i den där trånga enrummaren tycker att det är dags att flytta ut. Om inte får jag skicka ett klassiskt meddelande om vräkning 🙂

Läs mer

Något nytt har kommit

Förutom regeringsbytet tror jag politiken har något nytt framför sig. Eller helt enkelt att dagens politik behöver något nytt framför sig.

Ett politiskt klimat där blockens färg inte är det mest essentiella utan att man, utan att försaka hjärtefrågor och ideologier som skiljer sig från höger till vänster, ser vissa frågor som gemensamma att lösa. Där man inte ser det som ett nederlag att komma överens med en från andra kanten. Mjuka värden som solidaritet kan samsas med professionell ekonomisk styrning. Miljökunniga, landsbygdsvärnare och företagare vill alla ha ett friskt, levande Sverige. Dags att trots olikheternas tydlighet våga se punkter där vi faktiskt har samsyn istället för att bara hålla på vårt eget.

Och med 87 % som tänker hyfsat lika vad gäller människors lika värde, invandring och integration – låt oss alla enas i viktiga beslut som gör Sverige till ett land där fortsatt mångfald får vara en självklarhet.

Vi är alla lite höger eller vänster – men vi är alla människor, medborgare i ett land med en framtid. Låt oss, där vi kan, forma den tillsammans.

Läs mer

Oavsett politik – hit med vårdnadsbidrag

Lyssnade på KDs utfrågning på SVT i förrgår och tyckte inte att Hägglund gav så bra svar angående det. Inte heller något annat parti talar för detta bidrag med så många ord.

Nu ska jag försöka ge min åsikt när det gäller det delvis omdiskuterade, men lite i skymundan-skuffade, vårdnadsbidraget.

Är det en kvinnofälla?
1) Så länge lön för lika arbete är olika mellan könen, alltså högre lön för mannen, finns det en risk. Den måste erkännas.
2) MEN att använda sig av vårdnadsbidraget handlar inte om att låta en vara hemma heltid. Vårdnadsbidraget är en perfekt morot för mannen att gå ned i tid, kvinnan att erbjudas en plats på arbetsmarknaden, och samtidigt ge BÅDA chansen att ge barnet mer av sin tid under småbarnsåren.

Är det nödvändigt med fler bidrag?
Eftersom det kommer alarmerande rapporter om stora barngrupper och vad det kan få för konsekvenser för de väldigt små barnen kan ett bidrag vara ett sätt att stimulera föräldrar att ta sig lite extra tid med barnen hemma. Om man ser en subventionerad förskoleavgift som ett bidrag så är ju den subventionen avsevärt större än vad det här lilla bidraget ger. Men ingen vill se subventionen som ett negativt bidrag verkar det som? Bara vårdnadsbidraget.

Blir man rik?
Nej, man blir definitivt inte rikare. 3000kr är inte nog, det bör höjas, men man får se vinsten på andra håll än just i plånboken; mer tid för sina barn i småbarnsåren, trygghet, närhet och ingen stress över kombon tvunget heltidsjobb och dåligt samvete över småkottarnas långa dagar på förskolan. Kan mer tid för barnen under deras första tid någonsin vara fel om ett bidrag kan vara ett alternativ att ge det? 3000kr samt att inte behöva betala förskoleavgift blir ju faktiskt ett litet tillskott trots att det kräver att jag som vuxen lägger mig och mitt heltidsjobb åt sidan en liten stund till. Vi har ju rätt att arbeta deltid länge. Varför inte utnyttja det och kombinera med bidraget?

Är förskola ett dåligt alternativ?
Förskolan med dess pedagoger är en fantastisk plats för barn att utvecklas på, att träffa jämnåriga, att lära sig socialt samspel på osv. Den utbildade personalen har vigt flera års studier till att bli grymt bra på sitt jobb och de gör en viktig insats i samhället särskilt för de som befinner sig i utsatta situationer med omöjliga livspussel. Men i det långa perspektivet ifrågasätter jag just det “normativa” i att så små barn måste skolas in. Inte att de skolas in utan känslan av att det är normen. För att ge ett försök till förklaring till mitt ifrågasättande vill jag visa på hela livsresan. Från det att barnet skolas in tills dess att vi är 65 år och tar pension omges vi varje vecka av många människor via förskola, grundskola, vidareutbildning och slutligen arbetslivet. Det ställs krav på oss från tidig ålder. Osynliga krav i förskolan kan vara många personer på liten yta, stora barngrupper, anpassningsförmåga till nya situationer, hög ljudnivå och ganska ofta nya ansikten i form av vikarier (som ju har en viktig roll när det saknas personal av olika anledningar men är ändock ett nytt ansikte för barnet). Vem har sagt att barn klarar av att hantera 15-20 barn på några rum bättre än vuxna? Finns det ett samband mellan dagens ungdomars psykiska ohälsa och deras hjärnors och kroppars anpassning från småbarnsåren till att hantera mycket folk omkring sig, frånvaro av hem och förälder en stor del av dagen, mycket ljud, många intryck dagligen osv. (I skolan kommer de synliga kraven mer, givetvis, i och med läroplaner och betyg och i arbetslivet har kraven bytt namn till arbetsbeskrivningar och avtal.) Jag tycker att de osynliga kraven som läggs på små individer är onödiga att utsätta dem för om det inte är nödvändigt. Är det fel att vänta med inskolningen något år för att få chans att som föräldrar själv vara huvudpersonerna i barnens liv och vänta med de förtroliga goda vuxenrelationerna som erbjuds i förskolan? Förskola-skola-jobb-resan håller ändå på i nästan 65 år. En lugn start utan höga krav på små barn låter rimligt i den mån den kan erbjudas.

Vågar vi ifrågasätta oss själva?
Måste vi åka till utlandet de närmsta åren eller ska vi låta barnet få en lugnare tillvaro tills det blivit lite lite äldre och ta den där resan sen? Måste vi ha märkessoffan eller kan vi sitta i vår gamla men funktionella soffa medan båda jobbar deltid? Kan secondhandkläder vara ett alternativ för att spara in? Måste mitt jobb gå före min partners? Kan vi få nöjet att både jobba och vara hemma en tid till, båda två? Har vi en viktig roll som förebild eller är vår yrkesroll viktigare? Kan det kombineras? Är min föräldraroll mindre viktig än pedagogernas? Tvivlar vi på oss själva? Litar vi bara på den utbildades förmåga att stimulera och inte på vår egen inneboende förmåga? Måste barnen erbjudas high-life och ständiga aktiviteter hemma eller är jag en god förälder om vi bara är hemma?

Tusen frågor, kanske lika många alternativa svar?

Att vår föräldraförsäkring är generös är det ingen tvekan om. Att de allra flesta kvinnor vill jobba likaså. Att de allra flesta män vill ha mer tid för sina barn också. Är då alternativet vårdnadsbidrag så skrämmande? Det skulle ju automatiskt ge mindre barngrupper på avdelningarna med de yngsta barnen om alla kommuner erbjöd detta och fler vågade pussla lite. Tänk dig om alla föräldrar jobbade tex halvtid de första 2,5 åren av ens barns liv. Då får man ju både jobb och tid med barnen, kan inte det vara det bästa av två världar?

Vilken färg politikern än har på kjolen eller slirren; inför valmöjligheten att få vårdnadsbidrag i alla kommuner!

Läs mer

Billigt nöje i Nyköping

Ibland är ekonomin lika ansträngd som en förkyld mamma i vecka 39+0. Då gäller det att ha fantasi och få dagen att gå utan minsta möjliga ansträngning.

Idag har vi åkt buss i en och en halv timme för 24 riksdaler. Vi har sett mopeder, lastbilar, hundar och hus. Intagit mellisfrukten. Plockat två blommor och rastat små ben medan bussen väntade på avgång vid vändhållplatsen. Tittat på motorvägens trafik. Pratat med både busschaufför och resenär.

En lycklig pöjk sover sött och jag vilar. Så kan en stilla vardag se ut.

Nu tycker jag att Lilla Gryn ska komma. Klart slut.

IMG_4097.JPG

IMG_4107.JPG

IMG_4113.JPG

Läs mer

En tandborste i…rumpan

Ja det är säkert många som känner att de vill stoppa opp nåt i ändalykten på visst folk, men sällan stoppar man ner nåt…

Vardagar är ju härligt brukar jag säga. Jag skyr inte det monotona, tvärtom gillar jag rutiner och att man har koll (eller försöker ha det).

Ett vanligt bestyr morgon och kväll är ju tandborstningen, något som aldrig varit ett problem för något av våra barn. Tur! De har fått en tandborste att leka med som tuggleksak/hålla i vid blöjbytet och så fort första lilla grynet tittat upp så är vi där med sång och borstning. När vi borstat klart har de fått fortsätta själva för “lärdomens skull”. Och har mamma haft riktigt bråttom på morgonen det här året har 5-åringen och 7-åringen fått “lyxen” att borsta själva medan jag yr runt. (Händer ju
inte ofta men säg inget till min tandläkare…)

MEEEEN är man en liten rund och påhittig knodd på blott två år blir det ju mer suga och greja med den där tandborsten när mamma borstat klart, än att just försöka borsta själv. Och idag. Idag hamnade tandborsten på ett otänkbart ställe. Verkligen. Jag sitter på toalocket och borstar 5-åringens gaddar medan en liten bebistandborste slinker ner…ja emellan gravidsvällande skinkor. Mäkta förvånande, ytterst opassande och väldigt äckligt! Men så kan en vardagsmorgon också se ut. Hepp!

Läs mer

30 minuter för en bättre skola!

Kan man göra politik av skolan? Ja självfallet, till viss del. Men man kan inte lösa ALLT på en politisk nivå, tänker jag, efter att ha sett duellen mellan S och M på SVTplay.

Ett diagram visar hur resultaten i skolan sjunkit sedan år 2000. Det är konstaterat. Det går neråt. Kan upplevas sorgligt, ja det ÄR sorgligt, men än värre blir det i mina öron när politiker tror sig ha hela receptet på hur skolan ska bli bättre utan att ens tala om mig och dig.

Både S och M föreslår fler specialpedagoger, mindre förskolegrupper, mindre klasser och läxhjälp till alla. M föreslår dessutom att den 9 år långa skolan ska utökas med ett eller två år.

Här hajar jag till.

Vänta nu. Finns all lösning på alla resultatproblem i skolan? Har lärarna gjort ett så dåligt jobb att det krävs jättemånga specialpedagoger för att öka läsförståelse och grundläggande matematik? Föds barn mer korkade idag än före år 2000? (Såklart inte) Är läxorna alldeles för svåra, så att det krävs ständig läxhjälp? Och är svaret på en tuff skolgång för vissa elever verkligen två år TILL i skolan? Hmm.

Jag tänker mig att ett av många svar på hur vi ska lösa skolresultaten skulle vara: “30 minuter om dagen”. Vad då? undrar du nu.

Jag riktar mig nu inte till de kompetenta lärarna, eller specialpedagogerna heller för den delen. Ni som redan umgås med våra barn flera givande timmar om dagen. Jag riktar mig inte ens till eleverna utan till dig och mig som förälder.

Om vi alla ger sammanlagt 30 minuter varje dag kring bordet med våra barn, för läsning, högläsning och läxläsning så tror jag vi har kommit en bra bit på vägen.

Först och främst för att vi som föräldrar visar på att skolan är viktig och att vi vill vara ett uppmuntrande stöd för våra barn, men också för att stå där bredvid som en trofast lyssnare, läxhjälp och guide när uppgiften känns för knepig för våra barn.

Våra 30 minuter gör oss insatta. Inte bara i våra barns skolgång och deras egna upplevelser och tankar kring den, utan också i deras personliga utveckling.

Vi kan inte hoppas på att någon annan alltid ska lösa allt för våra barn, även om rätta politiska beslut tar oss en bit på vägen. De där 30 minuterna kommer vara guld värda för både oss och våra barn om de investeras kring bordet med böcker, pennor och hjärnor istället för att användas till att kolla på alla stora och små medieskärmar i huset, träna det där träningspasset eller ta lite egentid. Barnen och deras skolgång är ju viktigare än mig, åtminstone 30 minuter om dagen…

Har vi så fullt upp i våra liv att vi inte kan samlas med barnen 30 minuter kring detta, då är det problem på familjenivå och inte på politisk nivå.

Detta sagt lika mycket till mig själv, som till någon annan.

Bra politiska beslut för en fantastisk skola är toppen! Men du och jag, kära förälder, är ännu bättre 🙂

Läs mer