Besiktning och tacksamhet

Idag var jag och Lillebror åter på BB för slutbesiktning, medan resten av den hemmavarande familjen besiktade bilen. Komiskt sammanträffande.

Allt såg bra ut och utan att reflektera över det förrän nu så här på eftermiddagen, förstår jag hur stort det är. Igen.

Att allt såg bra ut. Att allt gick bra. Att alla i familjen mår bra. Så är det inte för alla.

Jag har inte fött ena dagen för att fly över landsgränser en annan med barnet under armen som mina medsystrar i krig. Eftervärkar och avslag är inget en sådan mor tänker på. Bara att få leva i trygghet. Här sitter jag, i en fläckig soffa med en nyfödd och tryggheten omger oss. En självklarhet, kan tyckas. Ett hem. Lugnt. Jag blir tacksam. Men det är så orättvist.

Jag har haft förmånen att kunna tacka ja till tanken om fler barn än jag och min man klarar av att springa med, till skillnad från dem som säger nej till sin egen längtan av just samma skäl. För det går inte. Ondskans fula ansikte har satt andra människor i en sits jag aldrig skulle kunna föreställa mig.

Jag är innerligt tacksam. Vi har det så bra i Sverige på så många sätt. Vi får inte glömma det bland PISA-rapporter och hälsolarm.

Jag vet inte om höstsolen skiner på den nyförlösta mamman och hennes barn, som fortfarande är på flykt. Men jag ber om fredens sol över vår värld.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 4 =