När magen blir ett smekobjekt

Jag skulle kunna lägga tonvikten på alla de som berör andras (och mina) gravidmagar utan att fråga. De som glömmer att det är en del av en kvinnokropp och inte en bebis man smeker.

Jag skulle också kunna berätta om hur jag livligt ville att släktingar och kollegor skulle känna sparkar och små söta kroppsdelar medan jag väntade mitt första barn och hur den känslan faktiskt avtagit i takt med varje graviditet.

Men ikväll ska jag skriva om mig och mitt eget förhållande till den här runda bollmagen. På väg hem i bilen idag (lång resa) upptäckte jag hur ofta jag egentligen smeker den där “bollen”. Utan att tänka på det. Mina händer är där allt som oftast och smeker, känner små fötter, rumpa eller vad det nu är för knölar som gör sig påminda ideligen.

Så fort barnen fötts har den kopplingen försvunnit; magen – kontakten mellan mig och mitt barn. Jag lägger aldrig händerna på magen vid andra tillfällen än för att säga “puh vad mätt jag är” eller “aj vad ont jag har”. Eller kanske “ehrm, här saknas det styrka”.

Men idag insåg jag att även jag har ett annorlunda “förhållande” till min mage. För…det är inte mig själv jag berör när jag lägger händerna på min mage, utan min älskling. Försöker visa min omsorg och kärlek, fast vi inte kan se på eller röra varandra ännu. Det är med mina händer som jag, utan att tänka på det, vill meddela mitt lilla gryn:
mamma är här
du är inte ensam
jag bär dig
jag älskar dig
visst känner du det?

Och det är just de här stunderna jag älskar mest med graviditeterna, trots illamående, ryggvärk, foglossning, halsbränna och åderbråck. Min egen hemliga konversation med “min” bebis.

En hand från mig – en spark tillbaka. En smekning utifrån – ett böljande inifrån.
Hej lilla älskling. Hej mamma.

Jag känner dig, du känner mig.

20140727-230516-83116617.jpg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × tre =