Inte tid att bli sjuk?

Läste precis en länk delad på FB. Ett brev från dietisten Zandra Hedlund; arbetsmyran som till slut föll ner i avgrunden. Och fortfarande inte kommit tillbaka.

“Jag har inte tid att bli sjuk” Den meningen har väl alla hört? Har du själv sagt den? Jag har det, när jag arbetade och hade nåt “viktigt” inplanerat i helgen samtidigt som kroppen började visa tecken på en infektion.

“Jag har inte tid att VABa” (i med lite alvedon och hoppas att skolan inte ringer hem en) En annan vanlig tanke hos föräldrar idag, tänker jag mig, då ordet VOBa till och med uppfunnits. Jag har också hoppats att mina barn ska vara så pass friska att de orkar förskolan, så att jag inte behöver VAB-a. Jag ville ju inte att de skulle behöva lägga om schemat för min skull, leta vikarie på fritids för min skull, låta vissa uppgifter hamna på viloläge på mitt skrivbord. Jag har alltid varit en grymt lojal medarbetare. Och jag kommer att förbli det, men inte på bekostnad av mig eller min familj.

Nu har jag varit mammaledig på heltid med vårt yngsta barn i snart 1 ½ år. Jag har fått lite perspektiv, landat i mig själv lite mer och insett: att världen inte bara är beroende av mig och att det inte är upp till mig att lösa saker på arbetet när jag inte ens är där.

För jag är ju mitt uppe i en av två viktiga uppgifter, så pass viktiga att det går över allt annat; antingen arbetar min kropp med att bli frisk eller så arbetar jag med att ta hand om mitt barn vars kropp arbetar för att bli frisk. Båda uppgifterna syftar till att jag eller barnet ska komma på benen, bli sitt vanliga jag och orka allt det som vi är ämnade att orka på förskolan/skolan/arbetet.

Jag har under föräldraledigheten tänkt då och då att: vad bra att jag kommer att vara hemma med de yngsta några år till, då påverkar det inte mitt jobb om jag behöver vara hemma med ett av de större barnen också, ifall de insjuknar. För jag är ju mammaledig. Shame on me! Och fram med skämskudden hela arbetssverige! För NÄR blev jobbet i samhället så viktigt och belastande i vår själ att vi inte klarar av att gå hem när ens egen kropp eller barnens kroppar är i behov av återhämtning och tillfrisknande. Och nu pratar jag inte om varningsklockesjukdomar och näraliggande utbrändhet utan vanlig hederlig sjukdom. Influensa, feber, förkylning, magsjuka…

Hur många föräldrar har inte suckat över den där “feberfria dagen” som inte bara tjänar till att förhindra ev smitta väl tillbaka på förskolan utan också till just återhämtning? Sluta sucka utåt, börja andas inåt och bli stark!

Du, jag och våra barn ska hålla livet ut. Vi ska orka arbeta i typ 45 år, och tjäna samhället med det vi är bra på och det vi trivs med. Då är det dags att låta arbetsmoralen leva sitt rimliga liv och inte hetsens, stressens, pressens och oersättlighetens liv.

Så här slutar Zandra sitt brev:

“Jag ska fokusera på att bli den där medarbetaren som alltid går hem i tid och lämnar saker halvfärdiga på skrivbordet. Som aldrig klockar en obetald övertidstimme och som säger nej till extrauppgifter när schemat är fullt. Ni vet en sådan där medarbetare ni stör ihjäl er på, för att ni tycker att hen inte gör sitt jobb.
Det är precis det hen gör – SITT jobb. Inte ditt, inte någon annans.
Om fler håller sig till sina arbetsuppgifter och lär sig att säga nej, så kommer det småningom att leda till fler tjänster och färre behöver jobba ihjäl sig.
Det är en sådan medarbetare jag vill vara.” Läs mer av dietisten Zandra här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 + 1 =