Nerspolade glajjor

Hade jag haft en charmig 1års-selfie hade ni sett en nästintill enögd bebis. Mitt ena öga satt liksom fast inne i näsroten nånstans. Man såg ju inte klok ut, men det ledde i alla fall till att min nuna prytts med gaaaanska många glasögon under uppväxtåren.

Jag rensade idag i ett förråd och hittade en massa roliga par, från vad jag tror är mina första 2-årsglasögon till dem jag hade innan jag skaffade dagens. Däremellan har några skänkts bort eller slängts. Men det blir en hel del ändå!

bild 1

De mest spektakulära glajjorna är utan tvekan de s.k. bajsglasögonen. Till historien hör att jag inte gillade att bära glasögon som 2 åring. Vem gör det? Jag hade någon gång redan gömt undan ett par glasögon inuti någon soffkudde och en vacker dag fick jag tydligen för mig att spola ner de då dagsaktuella i toaletten. SLURP! så var de borta. Stackars mamma och pappa. Det blev kanske dyrt för dem?

4 somrar senare, tror jag det var, kom den berömda kissåbajs-bilen till gården. För oss lantisar var detta en STOR händelse. Kissåbajsbilen var världens största dammsugarlastbil som sög upp allt vi kissatåbajsat de senaste åren. Fascinerande. Det stora dammsugarröret stacks ner och sög i sig exkrementerna. Någonstans i detta arbetspass tar kissåbajsgubben upp röret och till ALLAS förvåning sitter där i änden…ett par småbarnsglasögon. MINA glasögon. Vilken fångst 🙂

bild 2

De små illaluktande glasögonen låg länge i vatten och vi försökte göra rent dem. Men lukten satt kvar äckligt länge vill jag minnas. Idag sniffade jag försiktigt på de 28 år gamla glajjorna. Och nu är de doftfria 🙂

Läs mer

Det blir inte som man tänkt sig

Jag berättade ju igår att jag skulle få besök av en mamma jag hängde med när barnen var minisar. Ja, vi hänger ju fortfarande men inte så ofta kring det vardagliga melliset. Därför var jag så himla taggad över att äntligen få ses, hon och jag, hinna prata över en kopp te medan alla 6 barn skulle leka så förnöjt ihop. Pah! Ptöh! He! Pyttsan! Tji fick jag! Eller vilket uttryck man här väljer att använda.

Det blev inte så som jag tänkt mig just med vuxentiden. Kunde jag tro annat egentligen, så här efteråt? 6 kids liksom. Det var ändå jättetrevligt, för jag gillar verkligen att dela vardagen ihop med andra. Det får bli som det blir helt enkelt. Men jag hade inte väntat mig att mitt barn skulle komma med en stor hammare i handen, till exempel.

Hm. Jag har nog glömt hur det var för ett år sen, när vi satt där och ammade. Vi sprang nog lika mycket efter storbarnen då som vi sprang efter barnen igår. Fast nu var det två till som blivit rörliga. Igår spenderade vi tiden vid mellisbordet, en stund på vardagsrumsgolvet, i lekrummet, på golvet bredvid matplatsen, tillbaka på våra stolar vid bordet och upp till övervåningen. Vi hann börja väldigt många spännande ämnen som jag gärna fortsätter på nästa gång vi ses. Men då får det nog bli på kvällspromenad istället 🙂

Ps. Och just ja, bion! Riktigt roligt att se produktionen på stooooor duk! Härlig känsla. Och riktigt weird att se och höra sig själv sjunga på en bioduk 🙂 Ds.

Läs mer

Bröd, vita gator och röda mattor

Det började bli tomt i frysfacket och det blev dags för brödbak! Ett supersmaskigt recept från min barndom kommer längst med. Det är den bruna limpan på bilden. Vi får mamma-barnbesök idag och det känns plötsligt som vi flyttas tillbaka i tiden. Då, när vi båda var mammalediga med våra små. Nu har vi inga minisar längre, men det känns så himla kul att ses över ett mellis. Lyxar till det med bokstavsbröd till kidsen 🙂

Image-1 2

En mysig vardagstisdag kan innebära att gå på orörd snö, ni vet när det är så där tyst så att det hörs att det är tyst 🙂 Jag och Liten gick på pulkapromenad och avslutade i kompisgungan igen. Ett enda ord för kompisgungan en förmiddag: rofyllt.

Jag har alltså vandrat på vita gator (efterlängtat) men ikväll kommer jag och en massa kompisar få gå på röda mattan (nästan) då NYMOS visar filminspelningen av SoundOfMusic-uppsättningen. På Biostaden! Här hade man nästan önskat dresscode långklänning, för en simpel hemmamamma, men det är nog casual som gäller. Så på med en varm stickad tröja och ett par fina örhängen.

Och nu till det goda receptet! Det är från min barndoms grannes mormor eller nåt sånt där och emedan det passerat mamma har antal liter rågsikt bytts ut mot “på känn”. Med det kirrar ni 🙂

ANNIES BRÖD

3 ägg
4 dl farinsocker (minska om du vill)
1 liter fingervarmt vatten
2 pkt jäst
1 msk salt
rågsikt “på känn” 2, 3 liter ca.

Rör ihop ägg och farinsocker. Tillsätt vatten och jäst och blanda tills jästen löst sig. Blanda i salt och rågsikt. Degen ska inte bli så fast som en bulldeg, utan lite kladdigare. Pudra lätt med mjöl på ytan och dra med fingret. Blir du inte kladdig är den klar 🙂 Jäs 30 minuter. Gör limpor eller bullar. Jäs igen. Grädda limpa i 200 grader 20-25 minuter (mööörkt brun skorpa är godast). Grädda bullar 240 grader i ca 10 minuter (mööörkt brun skorpa godast). MUMS!

Läs mer

Made with love

Idag skulle vi till Familjecentralen på Arnö och min son tog då med sig nallen med en röd klänning som min mormor stickat till mig när jag var liten. Nallen fick också en rosa mysig åkpåse eftersom det var så kallt, också den stickad av mormor. Det är inte ofta de leker med dockor & nallar, så idag fick jag en flashback, när jag såg nallens vintriga utstyrsel.

Min mormor har stickat och sytt hundratals dockplagg och barbieplagg till oss barnbarn. Och gosedjur och kuddar och lapptäcken och docktäcken…. Jag är lika imponerad varje gång jag tar de pyttesmå barbiekläderna i min hand. Sicken finess! Idag är mormor över 90 år, och har efter en hjärninfarkt nyligen hamnat på “hem” och nu varken syr eller stickar hon. Jag har flera gånger de senaste åren berättat för henne att jag är så tacksam över slitet.

-Asch, säger hon bara då. Det…det var ju inget.

Jo, det var det! Det var annat än att ta med sig barnbarnet till en leksaksaffär där man får peka på en leksak och ta med sig hem. (vilket jag i och för sig kommer göra någon gång iallafall när jag blivit mormor 🙂 Med alla dessa kreationer gav mormor av sin tid. Förberedde, klippte, sydde, måttade, stickade, fållade, stoppade. Vilken kärlek! Fast med mormor är det ju så att det är sånt man inte säger; “Jag älskar dig”. Men hon visade det på sitt sätt, när jag var liten, med alla dessa presenter. Made with love, liksom.

Image-1

För den händige kan man ju pyssla ihop en sån här i present 🙂 Tack mormor <3

Läs mer

Att vara beroende på gott och ont

Våra liv kretsar kring dem. Vi har “typ allt vi behöver”  i dem. Kanske är vi “slavar” under dem.

Jag talar givetvis om alla smartphones. (Bäst att kasta ut så här i början av inlägget att jag inte är emot utveckling. Käre tid, vad vore livet utan samhällets utveckling?) Mitt, högst personliga, dilemma med dem är just att i princip allt i våra liv kretsar kring dem.

Jag kan meddela omvärlden (läs hela världen) via sms, samtal, chattar, mail, FB, blogg och tusentals forum. Jag kan närsomhelst fånga ett ögonblick med min kamera. Kom-ihåg-lappar kan skrivas, egna låtidéer kan spelas in, räkningar betalas, platser hittas. Nyheter och väderutsikter är lättillgängliga. Jag kan lyssna på musik, radio, kolla på film. För att inte tala om all allmän app-underhållning. Vi blir i mångt och mycket beroende av den. Det gör att jag “måste” ha min telefon med mig nästan jämt. De smarta telefonerna är fantastiska på många sätt. Banbrytande på andra sätt.

Och verklighetsberövande.
Vad menar jag med det? Låt mig ge dig ett par exempel:

– Under många ensamma amningsstunder med mitt tredje barn, satt jag med min telefon och kollade Facebook istället för att bara njuta av något jag verkligen älskat med varje barns första år; att amma. Jag njöt, men ändå inte fullt ut, för jag var inte där till 100%. Först då insåg jag att det här beroendet av min telefon hade en baksida. Flera gånger tog jag bort appen, och det hjälpte något iallafall. Appen är fortfarande borta men jag går in minst en gång om dagen via nätet istället…

– Igår gungade herr Liten på sin gunghäst som tomten givit honom. Jag ville ta kort på det hela i min iver att fånga ett ögonblick, dokumentera det fina secondhandfyndet och bevisa att hästen faktiskt använts . Strax innan Liten hoppat upp på hästen hade jag varit fullt sysselsatt med min telefon och inte hållit uppsikt under nån minut eller så (han lekte med storebrors legobil). Jag håller in kameraknappen, eftersom den smarta funktionen gör att den tar flera kort/sekund och jag på så vis kan spara den BÄSTA bilden. Istället för att titta på min son som i glädje (se bild 4 och 5) upplever hur det är att gunga häst, så tittar jag på honom genom displayen på min telefon. Vi delar upplevelsen, men inte på riktigt.

imageWhile looking, while shooting ser jag något i hans mun när han ler i sin barnsliga äkta glädje.

image 2

Legobitar… Vi som är föräldrar vet vad det kan betyda.

Dessa två exempel visar på mitt invanda mönster kring min telefon och hur fast (eller fäst?) jag lärt mig själv att bli vid den.
Nu är min son inte mycket för att svälja saker, han ler och spottar ut, men en dag kanske jag sitter där med min smarta telefon. Och missar mitt barn som i nuets lek fått en annan legobit i halsen.

Då känns det inte lika smart längre.

 

 

Läs mer

Hej människa

“Hej människa, vem du än är. Alla inkluderade.”

Så borde det låta idag, i Sverige, år 2014.

Istället ser vi bara dem vi vill se och resten struntar vi i. Jag kom hem igår kväll från en timslång föreställning med Propellerteatern, en gripande föreställning med titeln Hej Människa.

Den tar modigt upp det där sanna, som vi vet om, men som vi gärna springer förbi. Om tiggaren med sina låtsashänder, sexmissbrukaren med förvrängd etik och den sjuke som doktorn inte har tid med. Heja Sverige :/  Propellerteaterns föreställning försöker vara en röst som ropar högre än samhällets egoistiska människosyn. Det funkar. Jag tycker att den är jobbig att se. Jobbig, men bra liksom. För den tar tag och talar allvar, med leenden emellanåt.

Det här inlägget låter nästan som en slags recension. Jag får byta riktning och istället ta på mig rollen som kulturspridare och säga: “se den, det är några få föreställningar kvar!  Se den, människa, alla inkluderade.”

Läs mer

Att inte glömma 3an, eller de andra heller för den delen

När minsting och jag blivit ensamma på morgonkvisten satte vi igång med något som min dotter gjort måååånga gånger under sitt första levnadsår, men som min 14månaders inte ens fick chansen att göra under sitt. Jag pratar om att måla… Det är ju inget han kommer ha men för livet över, men ändå något jag tänker “asch” över. Han fick iallafall fingerfärg i 1årspresent i oktober och nu tog jag fram julklappskritor och fingerfärgen för lite skapande. Tips är att spara gamla uttjänta vaxdukar till kladd i huset 🙂 perfekt som underlägg till både möbelommålning och barnakladd. Vi har ett oanvänt duschdraperi som bara legat i förrådet som målarduk. Perfa!

Image-1 2

Skapandet satte igång. Jag klickade på färg och han smetade. Han förundrades över möjligheten att FÅ bli kladdig. På FLIT! Och både han och stolen blev…kladdiga.

Image-1

Han smetade ihop en skapelse som inte betyder nånting, men som ändå betyder allt. En sån där minnesvärd skapelse som sparas i tidsskriftssamlaren “Barnens teckningar aktuellt år” och som sedan hamnar i hans minneslåda på vinden… 🙂 sen ni vet… sen…

Image-1 3

Både han och jag var i behov av tvagning efteråt, så vi hoppade ner i badkaret tillsammans. En riktigt härlig förmiddag med andra ord.

Att ha en liten i huset kan ju å andra sidan innebära att man ofta låter de stora barnen klara sig själva och gärna dela ut kommentarer som:
-Jag hjälper dig sen när jag bytt blöja.
-Ja, vad kul, jag läser gärna era böcker, men jag kommer bara kunna läsa så länge lillen är nöjd. Ibland hinner man fyra böcker, ibland hinner vi bara en…
Därför ville jag lysa upp torsdagen med något storbarnsfokuserat och bjöd in till knäckekex-bak. De var glada över detta hela vägen hem, men hade fullt upp under eftermiddagen med grannkompisen och ville INTE baka när hon var här. Haha, där får man för att man försöker! Vid middagen var de grymt barnprogramsfokuserade, men jag övertalade dem att haka på. Jag hade redan förberett allt med mått och ingredienser ju… Så det blev av till slut!

Så enkla & smarriga iallafall. Här kommer receptet! Enjoy!

150 grader – 60 min

* 2 dl majsmjöl
* 0,5 dl hela linfrön
* 1 dl sesamfrön
* 1 dl solrosfrön/kärnor
* 2,5 dl kokande vatten
* 0,5 dl olja
* flingsalt att strö uppepå

–  Blanda det torra (och variera bäst du vill med krossade valnötter, pumpakärnor osv)
–  Rör i det blöta
–  Smeten plattas ut så tunt det går, på bakplåtspappersklädd plåt, och strö över flingsalt
–  Grädda, svalna, bryt

Läs mer

Oväntat besök

Min mail gällande min blogg har fått oväntat besök idag. Från en massa okända kommentatorer till gårdagens inlägg . Jag är ny i bloggosfären och detta var mitt första inlägg som gav så stark respons. Under hela dagen har tydligen detta inlägg varit den mest klickade länken på lokaltidningens hemsida, från vilken jag bloggar. Är överväldigad! Tack alla därute för era fina ord. De ger en uppmuntran för fortsatt skrivande, men mina hjärnspöken kontrar med att prestera nu. Nu måste jag bara skriva superduperinlägg som får alla (nästan) att bli glada…eller? Gulp!

Hade egentligen bara tänkt dela en liten myshändelse som fick kvällen att stanna upp idag. Min lilla godisbit, nu 14 månader, och jag hamnade i ett sånt där tillstånd när tid och rum försvinner. Vi låg på den grå heltäckningsmattan i hans rum omgiven av miljarder knoppusselbitar, smådjur och bilar (ja han HAR en docka också :). Han var lite trött och fick suga napp, då han för någon månad sedan kommit på den briljanta idén att stoppa in en tumme i munnen och jag hellre avvänjer en napp som fysiskt går att ta bort istället för att hugga av honom hans tummar…

Nåväl, tillbaka till stunden på mattan. Han fick sin napp, vi lade oss på golvet och jag lade mitt ansikte tätt intill hans. DÄR! Klockorna upphör, alla andra ljud suddas ut. Det är bara han, jag, hans doft och små knubbhänder fingrandes på mitt ansikte. Min näsa mot hans lilla kind. Vi ligger där, tittar på varandra, kramas, myser och det känns bara så ljuvligt att inte tänka på allt annat jag borde ha tänkt på (sortera tvätt, ta disken efter middagen, ja ni vet). Så skönt att bara vara i många långa ostörda minuter. Tänkte då preciiis tanken att “det här kanske är nåt man kunde dela på bloggen på något fint sätt” när en liten oklippt nagel från den omtalade tummen hamnar i min ena näsborre vilket leder till näsblod i densamma. 😀 Haha, det ni! Det var dagens lilla ljusglimt från min vardag.

Hoppas vi ses framöver! Och tack igen alla ni som läste inlägget från igår!

Läs mer

Tack för att ni finns!

Mina två äldsta börjar förskolan och skolan imorgon efter en härlig julledighet. Detta inlägg vill jag rikta till hela Sveriges anställda som under våren 2014 kommer att arbeta med barn och ungdomar i förskola, skola, fritids, särskola, daghem, kortis, nattis…you name it!

Ni kommer att byta tusentals blöjor, snyta snoriga näsor och en och annan av er kommer gissningsvis torka en ovälkommen spya. Ni lever bland hårlöss och koppor och varnar oss för desamma med lappar i kapprummen. Tack!

Ni kommer att servera ändlöst många portioner gröt till frukost, bre otaliga mellanmålsmackor och tjata på barnen att de ska tvätta händerna både före och efter måltiderna. En del barn kommer att få lyxen att få hemlagad mat av egen kokerska på sin avdelning. Tack!

Varje dag kommer ni att göra det ni kan bäst för att få våra barn att känna sig trygga och sedda, medan vi föräldrar gör det vi kan bäst, på annat håll. Vissa dagar kommer ni känna att ni lyckats, andra gånger känna er maktlösa. Vi kommer att förstå.

Ni kommer förbereda lektioner entusiastiskt och gå ut från desamma, utpysta som trasiga ballonger, för att lektionen inte togs väl emot. Ni kommer lika entusiastisk till en annan lektion och nästan svävar ut från salen den gången, för gruppen var så vetgirig.

Ni kommer tjata öronen ur våra barn när de bubblar på samlingen, slarvar med kläderna i hallen, läxorna eller mössan på rasten. Tack för att ni orkar!

Ni kommer få mail och telefonsamtal av upprörda föräldrar, oförstående föräldrar, ledsna föräldrar och arga föräldrar. Förlåt oss för att vi glömmer att ringa eller säga när vi är jätteglada och supernöjda.

Ni kommer sitta i kläm mellan en tom pengasäck och elevers och föräldrars önskemål, krav och faktiska behov. Ni kommer skickas mellan högre ort och kollegor med både positiva och negativa rapporter. Vi vet att ni vill våra barns bästa.

Varje månad kommer ni öppna era lönekuvert och kanske undra; är det tacken? Vi håller alla tummar för en rejäl statushöjning för alla yrkesroller inom barnomsorgen, med hopp om att den även ska bli synlig i era framtida lönekuvert.

Ni kommer att gå hem varje kväll med en dag bakom er som inte är den andra lik, ibland med tårar i ögonen, ibland med ett skratt åt en tossig händelse. När ni lagt er för att sova, så att ni får kraft och energi till nästa dag, kommer era huvuden stundtals att vara uppe i varv med tankar och problemlösning för kommande dag eller vecka. Låt var dag har nog av sina bekymmer. Sov gott och ta itu med era huvudspöken när solen går upp.

Gå stolta till era arbetsplatser imorgon. Ni gör ett storartat jobb!

Läs mer

Glömska, längtan och fartrand på brallan

Spännande rubrik för dagens inlägg. Trettondedag jul innebar för mig en hyfsat lugn förmiddag med familjen för att sedan bege mig ut på sånguppdrag och konsert i Runtuna Kyrka tillsammans med gamla barndomsvänner, kärt återseende av kören från bygden och givande samtal kring efterföljande middagsbord. Extrapoäng till mig som kom ihåg att ta med återvinningen som jag lovat min man, ett grymt minuspoäng för att jag glömde ta med mig kläderna till konserten! Glömskan ledde till att jag, ehrm, inte riktigt höll hastighetsbegränsningen på landsvägen i skogarna. Konserten blev iallafall lyckad och vid middagsbordet satt jag bredvid en liten 9månaderstös som fick mitt hjärta att brista lite smått.

Det är så fantastiskt roligt, inspirerande och härligt att få tid att göra det man älskar samtidigt som man faktiskt får en paus ifrån familjelivet. Det är skönt att veta att jag har en underbar man där hemma som sköter allt på bästa sätt. Skönt att “fly hemmet” som det heter. Men ändå, så fort jag ser ett litet knyte i nästan samma ålder som min egen minsting, så önskar jag att han vore där hos mig. Få gossa med tjocka kinder och smaka på dem lite… Längtan gör sig fysiskt påmind inom mig. Det är en känsla jag tar emot i min kropp med dubbla känslor. Det är skönt att längta för då vet man att man älskar någon. Men också en smärta som hugger tag. Om än för en sekund, så gör den sig påmind. Det var underbart att få komma hem och kasta sig i famnen på alla 3 och få gosa lite med dem innan det var dags för sängen.

Så fort jag kom hem bytte jag om snabb som en iller, från tight korta-steg-kjol och nätstrumpbyxor till nytvättade vita mjukisar. Någon timme efter läggdags upptäcker jag en fläck på benet på mina för övrigt kritvita byxor. Jag studerar färgen, formen och måste använda näsan som ytterligare hjälpmedel och inser att jag fått en go’ fartrand. På framsida lår? Fattar ingenting för en sekund, men kommer snabbt på vem som är den skyldige.

Det finns en här i huset som inte lärt sig gå än, knappt att han vill försöka. Men när humöret är på topp som i kväll brukar vi ibland leka den roliga leken “gå mellan mamma och pappa”. Den går ut på att liten bebbe sätter sig i mammas knä, ställer sig själv och försöker ta nåt steg mot pappa med hjälp av händer. Ikväll togs nästan två steg utan hjälp 🙂 Och eftersom det var minuterna före läggdags var den skyldige spritt språngande naken i väntan på nattblöja och satte därför sin fisiga, gosiga, mjuka, fylliga rumpa på mitt ben och voilà, ett minnesmärke! Kärlek i en liten fartrand <3 hehe…

By the way ser ni kanske att bloggen är lite uppdaterad. Ska fila lite på den där bakgrundsbilden… Den kommer inte från mitt hem iallafall 😛 God natt på er alla!

Läs mer