En god tanke?

Å, kära läsare, vilken härlig helg som ligger bakom. En helg med tusen och tusen juleljus. Är så glad över lussetåg på förskolan, detsamma på skolan, vidare i Nicolaikyrkan med Tessinskolans oförglömligt underbart stämningsfulla lussande och slutligen idag på tredje advent i barnkyrkans ljuståg. Ljusets helg, sannerligen.

På förskolan sjöng barnen en härlig mollmelodi med orden om att den lilla lågan av eld lyser så klart och så underbart. Så sant. Ett enda litet ljus kan skingra det svartaste mörker. Nu när det är som allra mörkast är det helt fantastiskt med den traditionella luciahögtiden, som lyfter fram ljuset och godheten.

Det var länge sedan jag såg den, filmen om Luther, men en mening ifrån den fastnade i mig.

“All my life I have seen a world that hates evil more than it loves good.”

Att fokusera på att älska godhet, att göra gott och att fylla sig med saker som lyfter en själv och andra innebär för mig att fokusera på ljuset, mer än på mörkret. För mörker finns det, överallt. Vi läser om det varje dag. Drunknar i “nyheter” om svält, död, krig, diskriminering, hat, miljöförstöring, våld…ja jag kan fortsätta. Men det finns också en möjlighet för mig, för oss, att i detta vara en hjälpande hand, en röst för de ohörda, tröst för den ledsne, en famn för den hatade, en påse mat för den hungrige.

Det borde nästan vara en självklarhet för oss som har det så bra, att hjälpa den som behöver, vad det än vara må. Men det är lätt att se in i sitt eget navelludd istället för att lyfta blicken lite. Och våga lysa där någon behöver se. Att godhet finns.

Läs mer

Och du ska ge honom namnet…Bertil

Tänk att en liten bebis ankomst kan påverka historien så att man till och med rättar tideräkningen till FÖRE och EFTER barnets födelse. Förvirrad mamma skrev 12 på dagens lucka, men noggrann dotter korrigerade. Idag är det den 11 december och dagens uppdrag såg ut så här:

bild 2

Jag tänkte att dagen på olika sätt kunde ha med krubban att göra så på eftermiddagen satte vi oss i lekrummet allihop och hade lite teater med vår leksakskrubba i trä. Den här lilla stunden bjöd på 3 föreställningar.
Version ett är en högst välsignad födelse där Maria helt enkelt bara vaknar upp på morgonen och finner Jesusbarnet vid sin sida. SOM av en händelse. Undrar hur han kom dit ☺.
Andra versionen bjuder på någotsånär bibeltrogen tolkning, men med lite nyskrivna högst sannolika kommentarer från ung höggravid Maria: ”Josef, jag tänker INTE föda i ett äckligt stall. Fy, vad det luktar.” Och även lite förlossningsskrik: ”Det här GÅÅÅÅR inte” ”Jo, Maria, andas pfhuuu, pfhuu”.
Den tredje och mest underbara föreställningen bjuder på omkringkastande figurer och ohörbara repliker. Något som tydligt framkom var dock att Jesusbarnet skulle heta Bertil. Så det så.

bild 1 kopia
Efter middagen satte vi på nostalgiska Hanna Barberas tecknade version av Jesu födelse som bjuder på en, enligt mig, alldeles för slätstruken och helig Maria för att vara höggravid(ja, ni gissar nog vem som hittat på version 2 av krubbspelet).
Vid nattningen lästes julberättelsen högt ur barnens bibel så nu har vi dunkat in julbudskapet så det räcker för hela julen.

Ja, för så kan man ju tolka det. Att de indoktrineras här hemma. Och visst är det så att vi vill åtminstone försöka lära som vi lever, liksom att leva som vi lär. Hur många minderåriga fotbollsfans finns det inte hemma i hushåll där dyrkan av Manchester United, Zlatan och Ronaldo är vanligare än gudstron, som just i vårt hem är central. Det där kan bli en lång diskussion, om tron blir inlärd eller vald. Våra barn påverkas absolut av min och min mans tro, men vi vill faktiskt låta det vara så. Vi ger våra barn grönsaker och proteiner för att vi tror att deras kropp mår bra av det. Vi ger dem pussar, ljuvliga ord och kramar för att vi tror att deras själ mår bra av det och vi ger dem en uppfostran kring kristna värderingar som allas lika värde och att alla är älskade av Gud, för vi tror att deras ande mår bra av det.

Häromdagen frågade min 6-åring, by the way, om jag trodde på BigBang. ”Jag tror att Gud skapade himmel, jord, blommor, djur och människor och om det skedde genom en stor smäll eller inte är oviktigt för mig”, svarade jag. ”Allt står inte i Bibeln. Det jag tror är att Gud är Skaparen. Vad tror du?” Hon svarade att hon inte trodde på BigBang.

Och barnet i krubban då? Om han hette Jesus eller Bertil är kanske inte heller så viktigt – det viktiga är att han kom.

Läs mer

Kärlek i en liten hink

Lördag kväll. Vi kollar på ett hederligt gammalt avsnitt av Friends, och kring 22-tiden hör vi hur någon liksom häller ut typ vatten ur en hink. På en sekund hinner vi titta på varann, kasta oss upp ur sängen och bevittna ett av barnen sovandes i uppkastad sörja. Sådana här inlägg får inga ytterligare detaljer.

Men på ett kick har vi duschat barn, tvättat, sanerat, klorindesinfekterat, bytt sovplatser och duschat barn igen, och tvättat nya golv och natten blir helt enkelt som den blir. Teamworket sker av bara farten. Tack gode Gud för en underbar man som inte ligger på latsidan i sådana här stunder. Han briljerar långt mer än jag här. Han har fokus på barnets väl och ve och jag har fokus på att ingen annan ska bli smittad. Han låter mig sova i annat rum och tar både en, två och tre tvättar den natten. Jag spritar och ber en bön att ingen annan ska få i sig sjukbaciller. Han tömmer hinkar om det behövs. Kärlek i en liten hink…

Söndagen stavades tvätta, städa, rengöra, tvätta och försöka vila.
Idag är det måndag och allt är tillbaka på normalt igen. Jag har till och med skällt på kvällskvisten vid nattningen. Det är ju till och med ett friskhetstecken hos ett barn. Att orka vara olydig. Men det önskades en hink bredvid sängen idag, fastän det inte alls behövdes. Näe, nu ska jag inte vara jobbiga mamman tänkte jag och frågade då:
-Skulle det kännas skönt för dig att veta om det stod en hink här ikväll?
-Mmm.

Sagt och gjort, nu står en hink i onödan bredvid sängen, men inger trygghet. Kärlek i en liten hink…

Ps. Vem du än var som kom och besökte barnakroppen i lördags – kom ALDRIG tillbaka! Du får ha virus&bacillkongress på annan ort. Ds.

Läs mer

Jul till vilket pris som helst?

Skärmavbild 2013-12-08 kl. 19.34.47

Hej leksaksaffärerna.

Jag är en 3 barnsmamma à la medelklass som, förutom Jesu födelse i åminnelse, gärna spenderar julaftons  kväll med att dela ut julklappar till mina barn. Jag är också en mamma som, så gott jag kan, vill att barnen ska få lika många klappar till ungefär samma värde. Rättvist både ur barnaögon och våra ögon. Jag tar hem era kataloger och låter mina barn bläddra, drömma och önska. Fastän de knappt kommer att få någonting ur dem.

Det som gör ont i mig, är att ni är en av aktörerna som skapar julen till en enorm köphysteri. Som suddar ut ordet gemenskap. Som spär på tanken om att glädje är något som utgjuts när man FÅR och inte när man bara ÄR. ALLA, läs ALLA jag pratat med i december månad gällande detta har på något sätt gett uttryck för en önskan om att julen inte bara ska få handla om mängder med paket. Jag förstår att ni är ett företag som många andra, som vill gå med vinst och leva i enlighet med er affärsidé och vision, men får det ske till vilket pris som helst?

Jag kanske är en sådan där trist mamma, som inte bara  tänker på vad barnen behöver och önskar. Jag tänker nämligen också på vad som känns rimligt ekonomiskt. För även om jag skulle vara miljonär så skulle jag inte kunna motivera att man köper saker till barnen för hur mycket som helst. Av många orsaker. Dels har barn ingen aning om hur mycket pengar är värda, och inte heller vad en leksak är värd. “Var försiktigt med den där, den kostade faktiskt 600 kronor” funkar liksom inte i ett barns öron. Därför förvånas jag över hur mycket dyra leksaker det finns. Leksaker som överskrider “per-barn-budgeten” i allafall i vårt hem.

Skärmavbild 2013-12-08 kl. 19.36.25 Skärmavbild 2013-12-08 kl. 19.35.58 Skärmavbild 2013-12-08 kl. 19.35.54

Livslängden på leksakerna här ovan har jag ingen aning om. Jag förstår att DUPLO, LEGO och TRÄleksaker lever längre än plastiga plastleksaker där batterierna dör snabbare än det hinner bli jul igen. Men ändå. Kan ni motivera att jag ska köpa julklappar till familjen för kring tusingen per person? Kan ni det på riktigt?

Eller är det bara jag som är ute och cyklar i något ålderdomligt tänk, där det där världsnaturfonden-pusslet ger mig starkare barndomsminnen än de glömda julklapparna just för att vi satt där tillsammans, min familj och jag, och försökte se om det var till en isbjörn eller en fjälluggla våra vita pusselbitar hörde?

Det här inlägget har tagit lång tid att formulera rätt, om det ens nu blivit rätt. För självklart inser jag att julen är en (kristen) högtid som kostar. Det är gran, mat, fika och klappar. Inget konstigt. Men när kvävs vi av detta konsumtionssamhälles tjocka luft? Jag har ju inte ens nämnt dem som lever i hem där man inte ens kan köpa både gran, mat och klappar. Där föräldrarna hellre köper den där dyra leksaken till barnet, för att det inte ska känna sig utanför i skolan, och missunnar sig själva gemenskapen kring matbordet. Men det kanske är föräldrarnas huvudvärk och inte er?

 

 

Läs mer

Mission impossible?

Under veckan har vi haft olika uppdrag såsom att ge bort lussekatter till grannen, öva på att släcka lampor när vi lämnar rummen och att sjunga julsånger i telefonen för farfar. Efter besviken dotter som fått ett “tråkigt” uppdrag i och med lampsläckardagen lystes ansiktet upp idag när uppdraget levererades:

Image-1 4

Skulle uppdraget slutföras utan konflikter? Kommer minihusen att hålla ihop? Det krävs ju både koncentration och samarbetsförmåga och detta skall äga rum en fredagkväll. Kvällen kom och vi dukade fram allt möjliga pynt, vilket fick mig att minnas den där härliga gamla filmen Hot Shots 2, när Charlie Sheen av publiken hetsas på vilket godis han ska doppa sina kolasåsdränkta fightinghänder i. Humor när den är som bäst!
– Gummibjörnar, gummirbjörna! Strössel, strössel! 🙂

Image-1 3

Alla fick varsitt minihus och samarbetet flöt på finfint. Slutresultatet ser inte ut som på morgonens uppdragsbild och vi vinner inga poäng med dessa hus, men fantasifulla och personliga är de iallafall.

Image-1

Detta “extrahus” som vi hade ifall olycka skulle vara framme har jag och maken gjort varsin halva av. Vi kallar den “Snöfall från öster”. Säljes dyrt om någon är intresserad.

Image-1 2

OCH eftersom jag är en hejare på att äta godis fick jag också såklart full pott i På Spårets godisfråga idag. På tre röda levererades mina svar. Ville bara avsluta (läs “briljera”) med det. Punkt.

Läs mer

Saffransglass i stora lass

Nämen hörni! Om jag ska ta och ge er ett busenkelt recept på något så smaskigt som typ saffransglass! Hemma sa mamma att det var cheesecake fast det inte innehöll någon ost alls 🙂

Saffransglass, typ cheesecake
2 äggulor
1 dl socker
1 paket saffran
2 dl crème fraiche
1 ½ dl vispgrädde
2 äggvitor

Vispa äggulor och socker pösigt. Ha i saffran och crème fraiche och rör om/vispa lätt. Vispa grädde och vänd i smeten. Vispa äggvitor till hårt skum och vänd i. Häll i valfri form. Formen kan kläs med alu-folie, plastfolie eller inte alls beroende
på form, smak och tycke. En springform passar alldeles utmärkt. Man kan med fördel mixa 5-8 digestivekex och ha i botten. Passar mycket bra ihop! Frys in. Servera med hallon!

Jag gjorde min i veckan och bilderna är kanske inte glammiga. Hade en fin kakform som jag hoppades skulle ge lite mönster.

En hit varje jul, hörni!

image

 

 

Läs mer

Ensamtid

-Har du märkt någon skillnad med att få fler barn? frågas det ibland. När jag fått nr2 svarade jag:
– Nej, jag har faktiskt inte alls märkt av den s.k. tvåbarnschocken.

Kanske berodde det på att de kom ganska tätt, inte jättetätt men 20 månader emellan. Man var liksom ändå inne i bebislivet och gick till öppna förskolan hejvilt. Kanske berodde det på att vi fått en “enkel” 1:a. Det enda som hugger i hjärtat är att in älskling nr2 aldrig fått spendera ensamtid med mig förrän vid 1 ½ års ålder. Det har alltid funnits en storasyster bredvid, och det har oftast varit lekar anpassade till henne och sonen fick liksom ”hänga med”. Vilket i och för sig är riktig lyxigt att alltid ha en kompis att se upp till, men ensamtid blev det inte mycket av just som bebis.

När jag får frågan idag, efter att jag fått nr3, är svaret annorlunda:
– Det är verkligen en massa logistik! Det är skola, förskola, skogsutflykt och gympa. Tiden fullkomligt rusar iväg! Plötsligt är det måndag igen och 6åringens gympaväska ska packas. Men det är ändå inte jobbigare. På något sätt ljuvligare.

Kanske beror det på att 1an och 2an befinner sig på skola och förskola? Att jag i alla fall har 15 timmar i veckan själv med min lilla moshimoo. Kanske beror det på att 2an var 3 ½ när lillebor kom och att det därför funnits tillfälle att sitta och bara titta på varandra i soffan som nyfödd, medan storbarnen skötte sig själva i lekrummet?

Nåväl, jag njuter i alla fall av olika sorters ensamtid just nu. Ensamtid för mig själv när nr3 sover kan innebär ett blogginlägg,, bakning, städning eller nåt annat som pockat på i to-dolistan. I lyxiga lyxfall en tupplur. Ensamtid på måndagar och fredagar är något helt annat. Då är jag hemma med sönerna och det känns verkligen extra lyxigt att liksom kunna anpassa leken efter mellanbarnet, leka på hans villkor. Ensamtid tisdag-torsdag är ljuvligt eftersom jag har möjlighet att hitta på saker på tu man hand med min minsta. Onsdagar = badstund. Då åker vi till Ramdalens bad i Oxelösund och njuter av uppvärmd barnbassäng och plask i lekpoolen. Rent, fräscht, trevlig personal och förutom en badande skolklass är vi ENSAMMA oftast. Njutning på hög nivå! Detta är veckans höjdpunkt, mina vänner, och känns så värdefullt för mig att investera i min yngsta. En rolig händelse, bara han och jag, vattenvana, värme, plask, bus, hopp, dyk, flyt, mys och många många pussar. Jag gillar’t. Nu sover han som en gris och jag ska strax baka ut Annies limpa – det godaste barndomsbrödet, som ni bara måste få recept på framöver. Tjing!

Läs mer

De hemska orden

Idag har jag varit en dålig mamma. Jag har sagt en dum sak, utan att 4åringen hörde, men ändå. Dumt. Jag ångrar mig. Men då kokade jag. Kommer bli ett långt inlägg idag. Häng med.

Ord skapar. Det vet vi alla. Igår kväll satte jag mig ned med min man för att samtal över vilka ord vi använder till vår 4åring, som är det barnet som liksom behöver sägas till mest. Jag rannsakade mig själv och insåg att jag använt orden ”du förstör” mer än jag velat. (Det är ofta sura miner, över allt mellan himmel och jord, vid matbordet nämligen och det är inte roligt att han smittar ner hela frukostandan med surerimoln) ”Du är dum” har aldrig kommit över våra läppar och kommer aldrig göra det heller.
Men det är skillnad på att säga:
-Du förstör för oss andra (vilket han verkligen gör)
och
-Det är trevligast mot oss alla att du går upp på ditt rum.
…även fast vi menar samma sak: Lägg ner!

Ett av målen med en tillsägelse är ju att barnet ska sluta göra det han gör. Men att inte använda starka negativa ord, utan komma på andra formuleringar som ändå ger samma slutresultat är eftersträvansvärt. Det kom vi fram till igår. Kändes som ett bra samtal. Ingen stor grej, bara som en påminnelse för oss båda.
Vi tummar inte på vikten att markera när han gör fel, vägleda och uppfostra men vi kom just fram till att inte använda ord som får honom att kanske känna sig dålig.

Natten kom och denna måndag började underbart. Jag pratade med min älskade son om vad pappa och jag kommit fram till. Att ”vi kommer att fortsätta att säga till när det händer tokiga saker men vi ska försöka att inte säga saker som gör dig ledsen”. Ja, hur man nu säger så att en 4åring fattar…

Arla morgon for vi sedan till en kompis med jämnårig dotter. Frid och fröjd. De lekte så fint. Harmoni. I bilresan på väg hem lyser solen, vi lyssnar på radio och jag håller ena handen på ratten och min son i den andra. Smeker hans vantklädda fingrar med mina egna. Njuter och känner så stor kärlek. Väl hemma hjälper han med hjärtans lust till att skala morot och traggla med en svår potatis (utan att tappa humöret, vilket annars är vanligt vid små motstånd). En bra dag, konstaterar jag. Lunchen äts med stor aptit och jag har redan tidigare meddelat att vi kommer att cykla till skolan för att hämta dotter. Vi lägger oss på mage i en säng och läser en bok han älskar. Ljuvligt. Sedan är det dags att sätta på sig kläder, en mössa och en hjälm för att cykla till skolan.

Då brister det, som det allt som oftast gör när det kommer till den där hjälmen och obligatoriska mössan. Det sparkas på skor, det gråts, suras omvartannat. Jag börjar ilskna till men behåller typ lugnet och säger de klassiska orden:
-Sluta nu. Du VET att det är mössa som gäller. Är det något som krånglar så VET du att jag GÄRNA hjälper dig.
Fortsatt motstånd. Till slut säger jag med den där bestämda rösten, inte skrikig eller hög, men…kantig:
-När jag har klätt på mig och din lillebror så sätter jag mig på cykeln och då ser du till att vara klar. (Ingen-chans-till-kompromiss-rösten)
-OKEJ DÅ, gråtspottas det. Jag är van vid kommentaren. Han försöker, jag hjälper. Kokar mer och mer av irritation över hur dagen som börjat så bra nu utbytts i ett moln av ilska. Jag avskyr detta humööööör!
Väljer att inte tjata om vantar idag. Man får välja sina strider. Sannerligen. Men som jag kokar inuti.

Slutligen är det fixat med hjälmen, och han går ut och smäller igen dörren det hårdaste han kan. Då kokar jag över och orden kommer ur min mun, nästan viskande:
-Jag vill slå honom, jag vill slå honom.
Det skulle ju aldrig falla mig in att någonson göra det men till slut måste irritationen pysa ut och jag sa det. Usch. Hårda ord. Som i och för sig inte nådde hans öra, men som ändå passerade min mun och inte bara stannade i mitt arga huvud, där de låter nästan lika illa. Men än värre hörbart. ”Jag vill slå honom”. Usch.

Han har i ilska redan cyklat iväg, suck, fram till den korsningen där han som tur är alltid stannar och väntar på att jag ska ge klarsignal för överfart. Klarsignal kommer och vi cyklar i tystnad bredvid varandra. Backe kommer. Han stannar och vill gå, jag stannar en halv sekund efter.
-VÄNTA DÅ! gråtskriker han.
-Ja, du VET att jag aldrig skulle cykla ifrån dig. Vi går uppför backen och tjatet om hjälmen tar ny fart. ”Den är för lös, jag ser ingenting…” Jag står och balanserar min cykel med bebis bakpå och försöker fixa hjälmen. Klart. Cyklar igen, han långsamt efter eftersom han är sur. Jag kollar bak flera gånger så att han ska känna sig sedd i alla fall och inte ”fråncyklad”. Vi hämtar dottern 10 minuter sent, utbyter inga ord med honom när vi ska hem igen mer än ”kom”, och då jag hjälpt min 6-åring att leta efter en borttappad vante och ska börja cykla är 4-åringen borta. Utom synhåll. Inget ovanligt eftersom skolan ligger i vinkel och han oftast väntar vid fotbollsplanen där han gärna står och kollar på bollekande barn. Men väl där är han borta. Ingen son. Suck. Gissningsvis har han cyklat hem, så jag säger till dottern att hon får gå hem själv och jag undrar vilken av de 4 vanligaste vägarna hem som han valt. Jag cyklar hem den vi brukar ta och finner en ledsen och kissnödig Elias vid dörren. Jag hjälpte honom in och berättade senare på eftermiddagen att det som hände idag kommer att få konsekvenser. Just idag fick Linnea titta på mer barnprogram efter julkalendern medan han fick gå till sängs direkt. Det accepterades utan protester. Han visste varför.

Det kan ju tänkas skönt, att vi slapp den fighten, men jag hade gärna sluppit hela hjälm-mössa-fighten överhuvudtaget. Det tar på krafterna något så enormt. Hur kan man nästan sprängas av kärlek till en så underbar son och i nästa sekund explodera och säga ord som ingen hör men som man ändå ångrar så djupt?
Vid nattningen sa jag, förutom de tre ljuva orden, att ”jag älskar dig tusen*tusen*tusen*miljoner*miljaaarder, så mycket älskar jag dig”. Det suddar inte ut de hemska orden som läckte ut i min ensamhet i hallen idag. Men jag gör det verkligen. Älskar.

Läs mer

Låt äventyret börja!

Nu har jag gett mig in i något jag inte vet hur det ska sluta. Jag har också, eftersom jag är optimist och gärna traditionell, sagt att det jag nu påbörjat är något som vi ska göra varje år.
Men jag måste, trots att jag tänker ”hjälp”, ändå erkänna för mig själv att det här är bra. Det är faktiskt riktigt bra för oss som familj. Jag tror att vi kommer att uppleva att vi kommer varandra närmre.

Det jag pratar om är den här uppdragskalendern som jag nämnt i tidigare inlägg. Den är nu klar och jag tackar nätverket Hemmaföräldrar på Facebook för inspiration till uppdragen!
Uppdragen varierar men har alltid ett av följande tre syften;

1) Att glädja någon annan
2) Att glädja familjen/göra något tillsammans
3) Att glädja miljön

Så det är alltifrån att plocka en påse skräp ute till att ge bort en leksak till typ Röda Korset. I dag var det premiär och träskåpet, som sedan igår kväll pryder vår vägg vid köksbordet men som trots hjälp från hållande maken och liggande vattenpass ändå lutar lite nedåt höger, är platsen för kalenderuppdragen (och för AD-vitaminer, tändstickor och annat bra-att-ha)

1dec2

Idag var uppdraget följande:

1dec1
Detta är ett årligt kommande inslag hos oss, precis som julgranshuggningen (läs gårdagens inlägg) och det var, som alltid, väldigt trevligt. Allt möjligt folk vi känner. Mycket skratt, många barn och adventigt fika. Jag älskar det!
Det kommer bli en spännande månad och ni kommer med säkerhet få en inblick i fler uppdrag denna månad. Det blir ett riktigt äventyr!

Nu längtar min 4-åring på att det ska bli måndag. Han ska då ska vara bordsvärd, och förutom att få välja bordssång och tända ljuset ska han också få öppna lucka nummer…

1dec3

Läs mer