Lyssna till ditt hjärta

Jag vet inte hur jag delar denna historia på det ödmjuka sätt jag känner inom mig. Jag är ödmjukt tacksam för livet, för hjärtats förmåga att leda människor till möten med andra människor. Möten som aldrig annars hade skett. Jag vill verkligen på inget sätt framhäva mig själv, även om jag är en del av denna fina historia, men jag vill bara ge mig själv och er läsare en påminnelse om att våga lyssna inåt lite oftare.

Jag lyssnar inte så ofta inåt som jag vill. Men för en kort tid sedan gjorde jag det. Jag överhörde en dam på ett kyrkkaffe som sa till någon annan: “…om jag nu kommer dit”. Jag fick lite tankar i huvudet; “är hon på väg någonstans? är det viktigt? kanske hon behöver hjälp?” Damen, som mer är ett bekant ansikte för mig (jag visste inte ens hennes namn), hade sin kappa där jag och barnen hängt våra ytterkläder. Vi stötte därför ihop i entrén på väg ut. Jag beslöt mig för att följa mitt inre och fråga. Konversationen lät ungefär:
-Men ursäkta, vill du ha skjuts någonstans? Förlåt, men jag hörde förut att du sa nåt om att komma någonvart..?
-Jaa, jag ska till sjukhuset och hade tänkt gå, men det regnar så förskräckligt.
-Men jag kan skjutsa dig, inte ska du ut och gå i det här vädret.
-Å, vill du det, men är det inte till besvär flr dig? Ska du åt det hållet?
-Nej, men det blir inga problem.

Vi gick till bilen allihop i ruskvädret och under färden mot sjukhuset berättade hon att den gamla dam hon skulle träffa var som hennes extramamma. Hon hade insjuknat och verkade vara illa däran. Det kändes viktigt och angeläget för min reskamrat att få träffa den sjuka. Väl framme sa vi hejdå och hon var tacksam. Jag åkte därifrån glad för att ha kunnat stå till tjänst.

Idag fick jag en kram av den här damen. Hon berättade hur värdefullt det hade varit att hon fick skjuts just den där söndagen. Det var nämligen så att hennes “extramamma” hade gått bort dagen efter besöket.

Tänk om jag inte lyssnat inåt, och tänk om jag inte vågat “störa” henne med en fråga den där söndagen. Då kanske de aldrig fått den där avskedsstunden. Jag blev så rörd när vi talades vid idag. Och jag blev ödmjuk. Ödmjuk för hur livet kan föra en in i situationer man aldrig kunde drömma om, om man bara lyssnar inåt och låter sitt eget dö en smula för någon annans skull. Många är de gånger då jag velat göra en sak som viskat inom mig, men inte vågat.

En erfarenhet rikare är jag nu. Hoppas jag vågar nästa gång det pockar på inifrån. Jag vill våga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + 9 =