Kärlekspusslet

Att hålla kärlekslivet i livet kan ju verka enkelt när man är tonåring
och inte kan hålla sig mer än en centimeter från sin älskade. När man
11 äktenskapsår och 3 barn senare ska göra detsamma krävs det där som
alla kloka vuxna pratade om för länge sen: arbete.

Innan vi fick barn var vi ovetande om hur mycket tid vi hade för
varann. Vi kunde ta vilken tunnelbana som helst hem på kvällen efter
en fest. Ingens sovtid att passa. Vi kunde sova på morgonen tills våra
kroppar tyckte att det var dags att vakna. Ingens frukostmage att
mätta utom vår egen. Vad gjorde vi egentligen på kvällarna, tänker jag
nu. Minns knappt.

3 ljuva barn har förgyllt vårt liv och kastat omkull hela
världsbilden. Från “jag” till “dem”. Från “oss” till “alla vi”. Det
har sammantaget ammats tre år, bytts blöjor i sammanlagt fem och ett
halvt år (hittills). Dagen och natten har inneburit ett ständigt
föräldraskap. Tröst, bus, förmaning, bokläsning, sånglekar, suckande
städkvällar, hundratals barnburkar i frysen, gos, babysim, kiss i
sängen, matsäckar och gråt i hallen. Och mitt i allt detta, en
vuxenrelation. Nånstans.

Jag ångrar inte en enda dag. Livet som förälder är den största gåvan jag fått.

Vi har lärt oss att uppskatta tid med varandra på ett nytt sätt. På
golvet i lekrummet, vid tvättställningen eller i köket på kvällen.
Tråkiga hushållssysslor som plötsligt blivit kittet för vår relation
när vi gör dem tillsammans; tid för samtal. Tid att säga alla ord som
inte hanns med då barnen var vakna.

Det är lätt att hamna en i köket och en vid datorn. Då missar vi det
där “arbetet” som är så viktigt för mig och min man. Arbetet på vår
relation. I vardagen. Biobesök, en utemiddag eller en weekend får ses
som oerhörd lyx i tillvaron, och om inte en skänk från ovan så en
skänk från mormor och morfar. (Tack för att ni finns när vi frågar<3)
I vardagen måste vi ändå fungera utan biokvälls-kicken.

Det har varit svårt ibland, när trötthet och skilda intressen käkat
upp den där kvällstiden tillsammans. Då smyger sig gnisslet in, ibland
knappt märkbart tills det gått för långt och vi måste ta nya tag.

Något som får mig lite extra kär och varm inombords just nu är
vinterns pusselbord som nu står på övervåningen. Tusen bitar redo för
tillsammans-göra samtidigt som vi hinner prata. Barnen i rummet
bredvid, vaggade till sömns av våra röster. Vi är klara med det första
redan. Idag åkte ett nytt fram på bordet och vi satte genast igång.

Tillsammanste, tillsammanspussel, tillsammansstäd. Vad det nu blir…
Gillar det. Behöver det. Måste det. För jag vill ha oss kvar när våra
världsomvälvande barn flyttat härifrån och det bara är vi igen.

Image-1 3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × ett =