Nr 3 – barnet utan regler?

Jag funderar ofta på det där. Om gränserna ändrats sen vår lilla solstråle kom och berikade vårt liv för dryga ett år sen.

Klassikern man hörde om innan man fick barn, är ju att man är apsträng med första barnet, lättar på regelverket med andra barnet och att det sista barnet, vilket nummer det nu är hos flerbarnsfamiljen, får leva och verka fri som en fågel.

Det första barnet är ju alltid så ”stort”. Titta, vad hon kan nu! Oj, har hon lärt sig det där! Medan man med andra barnet redan vet vad som komma skall och liksom alltid har en ”större” i huset.  Därför kanske vi gett första barnet störst ansvar; du som är så stor borde kunna/veta/förstå medan lillasyskonet fortfarande är litet.

Jag tror i alla fall i vår familj att vi krävde mer av vår dotter när hon var 4 ½ än vad vi kräver av vår nu 4 ½ åriga son. Sen är ju alla barn olika och man väljer olika strider för olika barn.

Men reglerna då? Är de desamma? Ja, vill jag snabbt svara. För jag är väl likadan mot alla? Båda har fått sitta i trappan om de gjort fel, båda får saker vid vissa åldrar. Alltifrån att äta sötsaker och godis till när de ska förväntas bädda sängen själva. Det ska gälla minstingen också. Säger jag idag i alla fall.

När vi då pratar om vår yngsta son, bebisen i familjen, undrar jag hur jag kommer att bli framöver. Det är fortfarande ”STOPP” och handen upp när han kommer nära kontakter. Det är fortfarande ”FEL” och fingret på näsan om han, fast sällan, viftar till någon i ansiktet. Det är fortfarande ”försiktigt” och ”klappa fint” när katterna ska petas på. Och flera gånger har jag sagt med mycket arg röst ”USCH” när han petat i sig torrfoder. ”USCH! FEL! STOPP!”

MEN…ja det kommer ett men här. Men vad gäller bokhanteringen här hemma vet jag inte vad jag ska skylla på. Att jag inte var där, att jag gjorde annat, att jag var för upptagen? I lekrummet har vi en trälåda på hjul med en massa barnvänliga böcker med tjocka sidor eller småbarnsligt innehåll. Bilderböcker och typ ett ord på varje sida. Sådant som passar en ettåring. Ändå kommer jag in då och då och upptäcker böckerna en efter en utan pärm. Har inte sett eller hört honom riva till, men på nåt sätt under obevakade ögonblick så leker han loss med dem.

Vår dotter fick sitta i trappen som liten och skämmas om hon rev en enda liten sida i boken. Här har vi en ettåring som inte fått en enda tillsägelse om böckerna, för vi har inte varit där när det har skett. Jag har väl stått i köket eller nåt som jag brukar medan han leker där själv eller med syskonen. Undrar hur detta ska fortsätta. Än så länge har han inte kommit på att man kan rita på vägar, kasta porslin i golvet eller nåt annat som förtjänar trappan. Men vi kanske är där om ett halvår eller så.

Påminn mig då, kära läsare, om detta inlägg.

One thought on “Nr 3 – barnet utan regler?

  1. Jag som då har gått igenom allt det där (Från äldsta som fyllde fotoalbum på fotoalbum innan andra kom och som när fjärde kom fick “alltid vara stor”) Kan nog se i backspegeln och säga att yngsta har inte alls samma regler som äldsta hade… Jag tror att det man lär sig med åren är att i de allra flesta fall så blir det folk av dom i alla fall. Även om de fick sitta i trappan (i vårt fall gå in på rummet) eller som nu i tonåren får ta ett större egenansvar, men också samtidigt kanske ta konsekvenserna av det mer än vad de äldre syskonen fått. Så det är nog bara konstatera, man blir klokare (inte slappare) för varje barn. Jag behöver bara se på mina utflyttade att de växte upp till starka självständiga unga vuxna. Precis som jag hoppas att de andra två också gör. Så kör på Andrea! Det är kärlek och värme som gör barnen till starka vuxna. <3

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 2 =