De där smulorna

Jag lovade ju i mitt första inlägg att skriva mer om smulor under fötterna. Jag vet inte om jag ska fokusera på dem eller på ettåringen som äter upp dem (ja ALLT som finns under bordet)…

För varje barn har ju markservicen liksom ökat. Samtidigt som det är en ren glädje att få fler barn trots allt merarbete, så kan jag emellanåt sucka åt min oförmåga att just klara av detta merarbete. Eller handlar det om att man är mer “lat” när det gäller det tredje barnet? Eller beror det på att bebisen är jordens matvrak? Eller är det en kombination av dem alla?

Med barn nr1 bodde vi mindre och hade således mindre yta att städa. Så trots att hon var ett matvrak hade hon inte så mycket att äta upp på golvet 🙂 det var ju mest hon och jag hemma.

Med barn nr2 bodde vi där vi bor nu, men hade då fått ett barn som inte har mat som fokus utan lek. Därav var inte problemet lika stort.

Med detta gossigt knubbiga barn har jag således tre kottar att hålla efter under föräldraledigheten och till det en som aldrig är mätt. Ja han GRÅTER STORA TÅRAR varje dag när maten tar slut.

Men inte dör han av lite gammal mat under bordet. Det som inte dödar, det härdar, sägs det ju. Och har ni inte hört om att lite skit rensar magen?

Så, MÅSTE jag klara av att hålla golvet rent? Smulor under fötterna vittnar ju iallafall om att vi som familj äter måltider tillsammans. Vid bordet. Bara det kan ju göra det värt alltihop 🙂

Trevlig fredag på er!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 8 =