Årets näst sista TRC-uppdatering

Herreminje det är november – vart tog det här året vägen?? Såhär har jag läst sedan vi kollade av Reading Challenge-listan sist i alla fall.

En bok med en årstid i titeln: ”Sommarboken” av Tove Jansson, utläst 7 augusti

Fantastiskt mysiga Sommarboken handlar om en liten flicka och hennes farmor ute i den finska skärgården, och det är så fint, och det är så nära. Jag lyssnade på denna som ljudbok, och Tove Janssons uppläsarröst gjorde dessutom upplevelsen av historien maximalt mysig, swear to god.

En bok innehållande resor: ”The first bad man” av Miranda July, utläst 23 oktober

Mm, kategoriseringen är lite långsökt. Det är ju inte som att huvudpersonen reser bort. Men för första gången när jag kör Reading Challenge så hade jag betat av så många kategorier att det inte gick att anpassa listan efter boken. Från denna bidde det att anpassa läsningen efter listan istället. Hursom, Carol är ungefär världens konstigaste normala kvinna – hon är olyckligt kär, har nojjor, ett tråkigt jobb och rutiner. Hon får en påtvingad inneboende, och alla hennes rutiner fallerar och hemliga utsvävningar från normalitet exponeras.

Det här var en jävulskt bra bok! Läs den! Jag skrattade högt flera gånger, och dom sista 50 sidorna satt jag på helspänn – inte för att det var spännande som en thriller är spännande, men för att det var spännande som bara liksom livet ibland är spännande!

En bästsäljare från en genre du vanligtvis inte läser: ”Konsten att städa” av Marie Kondo, utläst 7 oktober

Jag gissar på att alla som hängt på inredningsdelen av Internet, må så vara en Facebookgrupp eller en Pinteresttag, har hört om Konmari-metoden. Om du inte har det, så kommer här en snabb förklaring: gör dig av med allt du äger som inte ”sparks joy”, alltså får dig att spritta till lite av glädje. Det du behåller, det som får din mage att glittra av göttighet, ska ha en bestämd plats i ditt hem, dit den alltid ska återvända efter att du har använt den. Dina gem, dina t-shirts, dina foton och dina krukväxter ska alla gå igenom samma process – du ska känna efter om objektet får dig att pirra till av lycka, och sen ska det stå med sina kompisar. Så, nu har du sparat in 150 spänn!

En bok som getts ut under 2017: ”Help” av Simon Amstell, utläst 26 oktober

Okej, jag har skrivit om Simon Amstell typ tusen gånger förr, för han är jag och det är sjukt. Alltså, jag menar det, vi är tvillingsjälar eller något. Så att läsa den här boken är lite som att läsa något jag hade kunnat skriva, fast det kommer från någon annan som på något magiskt sätt tagit sig in i min hjärna – plus skriver utifrån perspektivet 30-nånting-bög i London istället för 30-prick-lezbo ute på landsbygden. Men alltså, annars. Det är nästan läskigt.

När jag läste den här boken lade jag upp ett citat jag tyckte var roligt på min Instagram, och sen sa Kullan till mig på kvällen; ”Jag fattar, ni är en och samma, det är du. Jag såg det där från boken på Instagram och så tänkte jag att det var något som du hade kunnat sagt, gjort och sedan berättat på det sättet om det. Knäppt.”

Och ja, det är knäppt! Hursom, det är en bra bok, men jag är inte hundra på om det är för att han är ett geni eller för att jag bara blir så jävla drabbad av igenkänningsfaktorn i precis varenda mening. Här kommer utdraget jag postade på Insta:

”För att beskriva människorna som gick på dom här festerna, så fanns det en snubbe som hette Merlin, och det är inte det som är grejen här. Han hade, upptäckte jag en kväll, helt otroliga, perfekta raka vita tänder. Så jag sa ’Wow Merlin! Du har fantastiska tänder. Hade du tandställning när du var liten?!’ ’Nä.’ Såna människor var det. Dom ba växte ut ur hans tandkött utan oro. Jag fattar inte varför jag (fortfarande) lever ett sånt oroligt liv. Häromdagen kom en kille fram till mig och jag var inte säker på om jag träffat honom innan eller inte. Så i paniken som uppstod så sa jag ’Jag har likadan tröja.’ Det har jag inte.” – ur Help av Simon Amstell, min översättning

En bok som stått på att-läsa-listan alldeles för länge: ”Ett eget rum” av Virginia Wolf, utläst 3 november

Jag tycker det är så jäkla roligt när såna här gamla klassiker verkligen lever upp till hypen och förväntningarna! Wolfs ganska korta bok om vikten att kvinnor har egna pengar och ett eget rum för att kunna skapa känns superrelevant än, och inte ens i språket tyckte jag den kändes mossig alls!? Jag tänker mig att den här i kombo med Katrine Kielos ”Det enda könet” kan få vilken tänkande människa som helst att fatta grejen med 1900-talets feministiska utveckling, och hur viktigt det är att se politiken i det privata. Bra energikick från Wolf!

Det var det! Nu ska jag försöka bli klar med antingen Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige” eller Roxane Gays ”Bad feminist”, vi får se vilken.

Läs mer

Inktober v. 42

Såhär såg vecka 42 ut på min #inktober-lista:

16. freak – eh, missförstå mig rätt nu, men vi hade sett en dokumentär om stonewallkravallerna och hur prideparaden startade i New York, och jag blev inspirerad av hur dessa fantastiska människor sågs som just freaks, ni fattar? jag kallar inte mina queera medsyskon för freaks per se, självklart.
17. franchise – lärde mig ordet när jag var 12 och såg Fight Club och scenen där Bob dör </anekdot om hur Caroline lärde sig engelska för 1000 år sen>
18. fangirl – min tjej är en fangirl, och jag fangirlar över henne.
19. festive – vi har blitt med kattunge! err’body partay!
20. fur – nostalgiglodde på en massa Take That/Robbievideos till sent på kvällen.
21. fun – började läsa Simon Amstells bok ”Help” och påmindes om denne mans briljans. detta citat är från hans show ”do nothing”, leta rätt på den på YouTube och skrattgråt i en timma vetja.
22. fringe – från en serie jag håller på och gör. fusk, säger ni? smart när en ligger någon dag efter sitt inktoberpostande, säger jag.

Läs mer

Russell och sex(ismen)

Skärmavbild 2014-04-10 kl. 20.23.48

Igår var jag och Elin på Cirkus och såg fantastiska Messiah Complex by the one and only Russell Brand. Ja, jag var fangirlig, jag var hänförd, jag skrattade så jag grät och applåderade tills händerna ömmade. Det var strålande, det var episkt, jag svävade på moln när jag och Elonet lämnade Cirkus den natten, etc.

Jag var också lättad, och den känslan stör mig. För såhär: i mitt fangirlande över Russell är det en sak som jag gång på gång känner kommer och pockar på mitt fangirl mode; Russell kan vara lite sexistisk. Och vi slapp inte helt undan det igår – det var ganska problematiskt hur han pratade om kvinnors kroppar som ”vackrare” eller liksom renare, fräschare, än mäns kroppar under ett skämt om rimming. Det är dock sådan sexism som jag kan ursäkta i vissa kontexter. Men jag vet, det borde en inte, jag fattar att det här är ett problem.

Och jag och Elin har pratat om det förr. Innan showen började var Elin orolig; ”Tänk om han drar nåt sånt där supersexistiskt skämt och jag blir provocerad och måste reagera på det?” Det gjorde han inte. Och även om jag inte egentligen var orolig för det – Russell är en skarp snubbe och jag litar på hans common sense – så kände jag mig alltså uppenbarligen lättad efter showen? Jo, det stör mig definitivt. Jag vet också att jag och en annan vän har haft en konversation som gick ungefär såhär:

Jag: OMG OMG OMG Russell Brand (((o(*゚▽゚*)o)))
Vän: Men är inte han ganska sexistisk?
Jag: … Nä men alltså, han använder sig jävligt mycket av sex och sin (hetero)sexualitet i sina skämt men krutet lägger han ju ändå på det här och det här och-
Vän: Vänta ska du försvara honom nu? ”Ja han är sexistisk, MEN…”?
Jag: (−_−;)

Och jag vill inte vara den tjejen som ”försvarar” douches för att jag liksom har satt sagda douche på någon slags upphöjd position eller piedestal i mitt huvud… Och samtidigt vill jag försvara Russell, för när jag tänker på hans comedic body of works så tänker jag inte på sexism; jag tänker på sexpositivism. (Well, på senare tid har det ju blivit så att det första jag tänker på är politik och idén om revolution. Men sen tänker jag på sexpositivism!) Men denna sexpositivism existerar utifrån perspektivet män-som-har-sex-med-kvinnor eftersom Russell är en straight man, och det kan lätt bli sexistiskt då eftersom det är samma position (man med stor sexuell aptit) och perspektiv (heteronormen) som är stöttepelare i patriarkatets ideala bild av sex.

Problemet med Russell, tänker jag, är inte att han skämtar om sex. Han skämtar om sex på alla möjliga sätt; under showen igår skojade han om allt från orgasmljud till tidelag. (”Damn cats for having their anuses as their most prominent feature. And then there’s the tail standing right up, like some kind of fuck-handle!” Jo, det var väldigt väldigt roligt.) Problemet är att när han skämtar om sina sexuella relationer med kvinnor så gör han det utan att väva in problemformuleringar kring kvinnan-som-sexobjekt. Och jag tänker att han är bättre än så – att han kan göra smarta nyanserade skämt som både är roliga och dissar patriarkatet. Vänta, jag vet detta tillochmed: tillexempel här i sin vlog The Trews (detta avsnitt med gästspel av min andra Brit-com-favvo Simon Amstell) och i showen igår när han pratade om prinsessan Dianas fyra faser i hennes mediala skildring som kvinnliga arketyper (det var väldigt roligt och träffsäkert faktiskt: först var Diana ”the Virgin” när hon gifte sig med Charles; sen blev hon ”the Mother” när hon födde prinsarna; efter skilsmässan blev hon ”the Whore” och efter dödskraschen i Paris upphöjdes hon såklart till ”the Martyr”).

Så det jag absolut kan och vill kritisera Russell för är att hans skämt (även om dom oftast är väldigt roliga) stödjer den rådande könsmaktsordningen. Det jag önskar han skulle göra är läsa lite mera feministisk litteratur och genusteori. Men vet ni, jag tror han är medveten om sitt kunskapsglapp själv också:

Skärmavbild 2014-04-10 kl. 20.26.58
You still need to work on it Russell, men du är en smart man, you’ll get there. [x]

Så, jag ska runda av strax. Jag antar att risken är stor att det här inlägget kommer lämna samma smak i munnen som jag fick efter att min vän konfronterade mig om att jag ursäktar Russells sexism. Då får det väl vara så. Jag vill iallafall avsluta med en (enligt mig) fantastisk video där Russ är smart, och rolig, och snuskig med. Den finns här, och han pratar bland annat om klimatfrågan i relation till att politiker inte håller vad dom lovar, utan istället håller oss ”drip-fed little measures” av förändringen vi verkligen vill se (och behöver):

”Ooh we’re giving you recycling bins!” [the politicians say]. Oh thanks!? The planet’s still fucked! Naomi Klein, who knows a lot more about this shit than I do (and God knows that’s not hard) said that in terms of climate change and necessary ecological action we are way way beyond the stage of politely turning up and rattling a few placards. There needs to be a defiant stance taken against the corporations that for their own ends are desecrating our own planet. The system in place with these little vows, these neat little ejaculations of apparent power of the little vote – I’m not interested in that. I want fucking bukake in their faces!

Samma set avslutar Russ med det här:

I think that it’s the feminine that we have to look to. […] I don’t know what it’s like for a woman but I do know that women’s rights are an important issue, I do deplore any kind of injustice and sexism – none more than my own, ’cause I’m of course subject to the ideas that I’ve received culturally. And I think that what we need is to have feminism not as a sort of marginalized ideology that is political and entirely gender-based, but as a spiritualized ideology that informs all of us.

Och vet ni, nu är jag supersugen på att diskutera feminism med Russell Brand.

Läs mer

Simon Amstell in 5 minutes

Om du läst min blogg ett tag så vet du att en av mina stora komikerfavvisar är en tanig liten britt vid namn Simon Amstell. Om du inte vet vem Simon Amstell är, så kan jag tipsa om klippet nedan, som i princip är en introduktion till Simons humor. Otroligt självmedveten och ångestfylld, och hysteriskt rolig! Laughter through the pain, and all that stuff. Men jag ska sluta tjata nu, kolla själv vet jag:
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=_voDmiyeKlI[/youtube]

Läs mer

Simon says

Ja, jag vet att jag redan har tipsat om Simon Amstells show Numb (som jag och Elin faktiskt såg live i London i somras, jäää!) men nu tänker jag citera en bit här för det är fan genialt och det gör mig lycklig för han är så rolig och även så spot on på en sak som är så himla himla fel med vårt samhälle omg!!

”Money is just a system for moving things around. […] If you have people excited about a system for moving things around, then you have control. When I was in primary school there was a teacher who couldn’t control the class, and then introduced a point system, where at the end of every week the person with the most points would win a fun-sized chocolate bar. And everyone went nuts for this. And I remember thinking ’Don’t you people know that outside of this room there are actual-sized chocolate bars?'”

– Simon Amstell, Numb

Läs mer

Top5: BRITTISKA SITCOMS

En till lista då! Nu på temat ”sitcoms som Storbritannien spottat ur sig”!

5. The IT Crowd
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=-o_X-0KrgbM[/youtube]
Två datanördar, gullbullen Chris O’Dowd och världens bästa Richard Ayoade, får ny chef, en awkwaaard Katherine Parkinson, på tech supportavdelningen dom jobbar på. Hilarity ensues, speciellt när Matt Berry ansluter sig till ensemblen i andra säsongen…

4. The Young Ones
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=Hzf1_6ROslI[/youtube]
Studenterna Rik (aktivisten), Neil (hippien), Mike (yuppien) och Vyvyan (punkaren) bor tillsammans i ett fallfärdigt hus. Kollektivlivet går inte alltid jättebra, men så länge kända band då och då har spelning i vardagsrummet duger det väl…

3. Grandma’s House
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=MvJg8dr7kK8[/youtube]
Simon Amstells självbaserade karaktär och dennes dysfunktionella familj diskuterar en gång i veckan livet, kärleken och hur Simon ska få ett nytt programledarjobb, hemma hos släktens omtänksamma men manipulativa kleptomanmatriark.

2. Black Books
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=FohrKqQ9Rl8[/youtube]
Bernard Black är en dekadent människohatare som äger en bokhandel som omöjligen kan gå med vinst.

1. The Mighty Boosh
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=x8OGjBpv-IU[/youtube]
Howard och Vince bor ihop (tillsammans med en nedrökt shaman och en talande apa), jobbar ihop och har ett band ihop i världens bästa trip-com.

Läs mer

London via Instagram

Jag har välbehövd semester. Lite R&R i Londonland, hos min bästa Elin. Så här ser det ut:

Casa Blue-häng på Brick Lane, jag i Elins pyttelilla rum i West Kensington, afternoon tea på Kingsway Hall Hotel med Denise, Simon Amstell (!!!) på Sheperd’s Bush Empire (det var fantastiskt), pubhäng i Hammersmith, vackra och kusliga Brompton Cemetery, och igår käkade vi dumplings på Ping Pong i Southbank med mysiga Petro @caronaslund

Läs mer

Dröm

Jag och Simon Amstell är på ett tivoli. Det är inte jätteroligt väder – molnigt och spridda småskurar. Vi åker berg-och-dalbanan, äter sockervadd, tar en promenad arm i arm. Han har på sig sin gråa rock och går och röker, jag har på mig min mintiga cardigan och lutar mitt huvud mot hans axel. Vi möter Jesper. Dom börjar prata om hårvård och hur man håller efter frillor som deras.

Jag vaknar av att banken ringer och vill berätta att mitt firmakonto är registrerat. Jag tänker att någonstans står Simon och Jesper kvar i ett regnigt tivolilandskap och pratar om hår…

– Va? Du och jag, i armkrok på ett tivoli? In your dreams…
– Well, yeah.

Läs mer

En karaktär och sånt där

Jag såg nyligen Simon Amstells show Do Nothing ju. I den pratar han mycket om hur du eller jag eller vem som helst kan försöka se sig själv ”as a character in someone else’s dream”. Såhär: allt det vi utger oss för att vara inför andra, är kostymer, påhittade roller i andras drömmar. Alltså inte i vår egen världsbild spelar vi den där rollen – rollen du upplever och befinner dig i är ju inte samma karaktär som människan du möter ”ser”. Den karaktären finns bara i huvudet på den personen.

Visst är det en ganska befriande tanke, ändå? Att vi alla på något sätt bara är pussel som människorna runt om oss försöker pussla ihop, och gillar man det inte är det bara att byta ut bitarna. Vi bygger alla ihop våra karaktärer i någon annans dröm.

Jag blir ofta trött på mig själv. Önskar ofta att jag skulle kunna byta karaktär. Önskar jag kunde sluta säja så urbota dumma grejer ibland, bli smartare socialt, sluta skratta så jävla högt och våga flörta när jag ser någon jag är attraherad av. Etcetra.

Och jag vet att hur och varför jag tycker att dessa förändringar bör ske, ändras från dag till dag. Men just ikväll, just ikväll skulle jag vilja vara den här bloggen. Fångad i en liten chubby kvinnokropp. (Horribelt klyschigt skulle man kunna säja. Nå, då får man väl säja det.)

Nu ska jag sova. Godnatt.

Läs mer