Flickighet i offentligheten

Ibland saknar jag Japan med hela mitt hjärta. Det var fantastiskt att bo där på en massa olika vis. Ett av skälen till att jag älskar det landet är att det, med svenska ögon sett, är så otroligt konstigt. Nu läste jag tillexempel på The Daily Dot att bandet Babymetal släppt sitt första album, och med det singeln Gimme chocolate!!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=WIKqgE4BwAY#t=83[/youtube]

Tre urgulliga tjejer med tyllklänningar dansar synkroniserat och sjunger med sina flickiga röster om choklad. Till metal. Ja, min första reaktion är att tänka “alltså, only in Japan”. Och det är såklart inte helt sant, men tillåtelse till att använda sig av flickiga attribut i sammanhang som i Sverige skulle känts väldigt malplacé är verkligen ett skäl till att jag saknar Japan. Det überfeminina fick ta plats där upplevde jag, och inte bara på gatorna i Harajuku där Lolitas visade upp sina tyll- och spetsmonster till klänningar. Men jag inser att när jag tänker på just ordet konstigt som det mest passande, så måste det såklart kontextualiseras lite.

Jag ströläser lite i boken Rosa – den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson, och hon pratar i kapitlet “En godare värld” om hur rosa och blått är som färgrepresentanter för ljusa och mörka färger, och vilka värden den här färguppdelningen förmedlar.

I barnens beskrivningar blir det mörka manligt, tufft, hårt och, inte minst, coolt. I sin studie om pojkar och maskulinitet diskuterar etnologen Marie Nordberg hur begreppet cool är ett ord fyllt med status för både killar och tjejer. Däremot är det nära förknippat med maskulinitet och maskulina praktiker. Cool används för att beskriva en sorts attityd, där självkontroll, distans och ironi är centralt. […] Vi [skulle] kunna dra slutsatsen att mörka färger, med deras association till coolhet, vore att föredra även för tjejer. Förmodligen förhåller det sig så. Men inte enbart. För det finns uppenbarligen många som gillar, för att inte säga uteslutande föredrar, det ljusa, lätta, skira och snälla. Att välja det ljusa och rosa framför det mörka, coola är naturligtvis […] ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka.

Så det jag spontant reagerar på som konstigt är troligtvis att jag upplevde den japanska kulturen som en där den här diktomin cool/flickig inte är lika orubblig som i Sverige. I Japan upplevde jag att det superfeminina fick ta mer plats i det offentliga utrymmet, samtidigt som den aldrig behövde hålla sig helt åtskild från den “coola” mörka maskulina estetiken.

I min masteruppsats har jag skrivit lite om begreppet gurlesk:

The literary term gurlesque was coined in the early 2000’s by literary scholar Arielle Greenburgh, who saw a trend amongst young female writers to use a sort of violent and/or grotesque femininity in their works. This approach to femininity can be found in various other subcultural expressions (I think for example of the “gothic lolita” in Lolita fashion culture). Using the girly, the ruffles and the colour pink, as weapon instead of shield in the patriarchy we live in.
“Gurlesque is creating women’s liberty with the girl’s captivity as starting-point. Gurlesque is Valerie Solanas dressed up as treacherous child. The girl’s room is a mine field, My Little Pony a trojan horse,” writes Swedish poet Aase Berg in the literary magazine 10TAL‘s issue dedicated to Gurlesque.

My Little Pony som en trojansk häst indeed, för när jag såg filmen Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony häromdagen så var den aspekten dokumentärens stora behållning – vilken svår position dom unga männen fann sig själva i när dom pratade om sitt favoritprogram utanför fandoms trygga virtuella väggar. “Förstår ni inte,” sa dom gång på gång, “att män också kan uppskatta ett TV-program om vänskap och godhet med rosa ponnies i huvudrollerna utan att vara mindre män?”

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=ohnuyqJyEW0[/youtube]

Så inte konstigt. Bara ovant. Och Japan må ha en massa andra strukturella sexism- och könsrelaterade problem, men som svensk var det fantastiskt att få befinna sig på en plats där flickighet fick vara närvarande på alla möjliga, och för mig ovana, plan. Så på det sättet saknar jag Japan.

Sen saknar jag också det enorma utbudet av 24-timmarsöppna karaokebarer, men det vet jag handlar om min förkärlek för att skriksjunga Bonnie Tyler i ottan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + tjugo =