In performance veritas

Sitter och läser en intervju med amerikanska konstnären Chris Burden på Magasin 3s hemsida. Ett av dom verk som gjorde Burden känd på 70-talet var när han lät en assistent skjuta honom i armen, som ett performance. Verket hette Shoot och fick en enorm uppmärksamhet, och är än idag ett verk som diskuteras och många har åsikter kring. Jag menar, snubben sköts på eget initiativ. Snacka om att hänge sig åt konsten.

I intervjun säjer Burden: “People still call me up and are furious about Shoot. I point out to them that they are still talking about it 25 years later, and they are still getting angry, so it must work on some level because, otherwise, why not just dismiss it? They are upset about it in the context of art. Not in the context of the real world, because people are shot every day and then it’s not an issue.”

Jag tycker det är så himla intressant det där, när en handling vi vart med om tusen gånger förr sätts i en konstkontext och blir något helt annat. Kanske är det just därför performance intresserar mig. När vi frivilligt lyfter upp en handling, vad som helst, och säjer “Kan vi inte ta och titta på det här med andra ögon? Kan vi inte ta och vrida och vända på den här handlingen, och se vad den egentligen består av och betyder för oss?”

Även när en gör performances av mindre drastiska handlingar än att skjuta sig själv, tillexempel att sova, eller att laga mat, kan jag fascineras av människors reaktioner. Det är så tydligt att performance är starkt starkt kopplat till oss, till konstnären och betraktaren och det mötet i nuet. Att göra en teckning och hänga i en ram på en vägg blir plötsligt så väldigt distansierat, det är en fantasi medans ett performance är verkligheten.

Kanske är det därför Fotografiska rockar skiten ur alla andra konstinstitutioner i Stockholm just nu, och därför Moderna bestämt sig för att sätta fokus på fotografi. För att det finns en fakticitet där, det som händer i ett foto har en annan förankring i verklighet än vad en teckning eller målning har. Vår besatthet av “based on a true story” och önskan om att det vi ser är “sanning”, hela den lögnen bygger fotografi på och kan leka med (för varje gång vi får reda på hur mycket den där modellen på affischen är Photoshoppad blir vi förbannade, eller hur? Va, ett foto som ska visa sanningen ju, då kan dom ju inte hålla på och göra om! Vi är så jävla lurade…)

Och nästa steg, efter fotografi? Ja, det kan ju bara vara performance, då vi faktiskt får uppleva konstverket i realtid. Utan manus och sufflörer, utan förutbestämda idéer om dramaturgi eller vad en som åskådare kan förvänta sig. Smack mitt i verkligheten. Och visst blir man nervös bara av att tänka på det! “Va, kan vad som helst hända?”
Ja… precis som i restan av livet.

Men så kommer det där Burden avslutar med: “They are upset about it in the context of art. Not in the context of the real world, because people are shot every day and then it’s not an issue.” Att faktumet att vi applicerar ordet konst på händelsen gör oss distansierade ifrån det. Som att det egentligen inte händer då, för att det är konst. Jag tycker det är ett konstigt sätt att se på det. Verklighet är verklighet är verklighet. Jag menar, fråga bara läkaren som plockade ut kulan och sydde igen hålet i Burdens arm.

(On a side-note, så ska jag gå på mitt livs första Syntax Error ikväll. Det känns som att hela aftonen kan komma att kännas som ett performance…)


Bilddokumentation av Chris Burdens “Shoot”, 1971

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 − sju =