jowa räddar bloggen

jowa kom och rädda oss skrev JENDA och så blev det. Bonden hann bli lite orolig och funderade på var jowa var. Utan jowa ingen bondeblogg. Tack bloggudarna för att jowa kom tillbaka från sitt äventyr i främmande land.

Idag har det varit en härlig vinterdag på farmen. Bonden och lilldrängen åkte spark mellan byggnaderna. Solen lyste nästan och det ångade från gödselstacken. Bonden blev sugen på att göra en varmbänk och börja odla.

Vet du blogg vad man gör om man plattar till kläderna lite?

God kväll!

 

4 thoughts on “jowa räddar bloggen

  1. jowa har alltså lyckats rädda Bondebloggen. Inte illa! Nu kan jag skryta med att i alla fall ha räddat någonting i denna vår värld, inte någons liv utan Bondebloggen vilket inte är det sämsta. Verkligen inte. Det känns bloggmänskligt och bloggfint att Bonden blev lite bloggorolig för att jowa kanske kunde ha försvunnit utom blogghåll. Vem vet? Det kunde ha hänt. jowa trivs i bland annat London trots att det är en enormt stor stad med tio miljoner invånare och trots det rysligt höga kostnadsläget där. Vid mitt första besök i London tillsammans med min farbror H var jag bara tolv år. Sedan har det rullat på. Då gick färden med ångbåt från Göteborg.
    Nå, gjorde Bonden någon varmbänk och började odla i den? Jag beundrar människor som odlar. Ni odlare har kunskaper om jord, växter och annan natur som jag avundas er. Min småländska mormor, som jag nämnde i förra bloggen, hade ett härligt ställe vid Västerhavets strand. Oj, vad hon odlade där! Och oj, vad min syster och jag fick rensa ogräs mellan varven med de andra ungarna. Vi hölls hellre i havet än att ligga på knä och slita i motsträvigt ogräs. I odlarsammanhang var mormor som en sorts trollgumma. Allt odlingsbart som hon rörde vid grodde och växte. Min skånske morfar var framgångsrik i den verksamhet som han ägnade sig åt, men växtlighet förstod han sig inte alls på.
    Mig veterligt stryker man när man plattar till kläderna. Manglar gör man väl också. När jag var barn både manglade och strök man. Men när man använde det ena eller det andra tillplattningsredskapet vet jag inte. Mors finaste sidenblus med spetsar och annat krusidull lade man nog inte i stenmangeln.
    God afton, bästa Bonden
    jowa

    Anmäl kommentar

    1. Hej jowa! Jag är glad att du är tillbaka. Låter härligt med odlingar vid Västerhavet, kanske gödslade mormor med tång. Snälla jowa en liten repetition av jowas skidtur med klassen ?så här i vintertid. Hälsningar bonden

      Anmäl kommentar

  2. Hej Bonden!
    Ja, visst gödslade mormor med tång. Det gjorde traktens bönder också.
    Störtloppet nedför de långa, branta, insnöade stentrapporna upp till utsiktstornet högst uppe på Galgberget hade jag inte tänkt delta i. Ovana skidåkare, det vill säga alla, for hit och dit, stod på näsan och flög in i skogen. Det snöar sällan på dessa breddgrader.
    Min plan var att ställa mig sist i kön av klasskamrater vid backens krön. På så sätt skulle klasskamraterna tro att jag skulle kasta mig utför stupet som siste man. Men i stället skulle jag dra mig tillbaka när gossen före mig hade åkt. Ingen skulle se, tänkte jag, när jag med skidor och stavar under armen ett stycke vid sidan av backen tog mig ned till fots. Nedkommen skulle jag ta på mig skidorna och alla skulle tro att jag hade åkt nedför backen.
    För att min plan skulle ha lyckats borde jag ha dragit mig tillbaka längre än vad jag gjorde. Nu kom jag att stå för nära backkrönet så att när jag böjde mig framåt för att ta av mig skidorna tippade jag över framåt och färden nedåt tog sin början utan att jag kunde göra någonting åt det.
    I sanningens namn får jag säga att jag inte kommer ihåg mycket av den skräckfyllda nedfärden. Farten ökade allt eftersom. Jag kastade stavarna och försökte få tag i trädgrenar och andra fasta föremål för att få stopp på skräckfärden.
    De störtloppsåkare som inte hamnade i skogen utan kom ned i god ordning stannade vid backens fot. Alla utom jag som for tvärs över en grusad bilväg, genom hembygdsgårdens rätt så ruttna staket, och hamnade på gårdplanen.
    Vid det laget hade jag inte en redig tanke i huvudet. Antagligen hoppades jag bara att sankte Pär hade öppnat Pärleporten så att jag obehindrat kunde flyga igenom i stället för att bli sittande som ett frimärke utanpå den.
    När jag slog upp korpgluggarna låg jag på hembygdsgårdens gårdsplan och skådade himlen. Men det var inte sankte Pär som stod där och hälsade mig välkommen till himmelriket utan en lärare, magister G. Och han var rosenrasande. Jag minns inte vad han sa men jag tror att det gick ut på att jag var en lymmel och att jag hade gjort alltihop med avsikt.
    Egendomligt nog överlevde jag tämligen oskadd. Vilket skulle bevisas.

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

13 − åtta =