Tuppen

Hej Blogg!

Bonden och Bondbruden har ett knippe hönor som du vet. Det hade länge talats om att några äldre hönor och den gamla tuppen George skulle tagas av daga. Bondbruden som är av det morgonpigga slaget skickade tidigt på morgonen meddelande med en bild på vad som fanns för avhämtning hos henne, det stod även hänger i skuggan nu, var de hängde innan och hur länge är oklart. En stund senare efter att kossan mjölkats, hönor matats, kalvar tittats till och kaffe intagits skickades barnen för att hämta den tilltänkta lunchen.

Bonden som aldrig plockat ett fjäderfä förut utan bara någon gång i bonderiets begynnelse fått ett par tuppar flådda av den flinka Dansken tänkte, flå måste vara plättalätt. Den präktiga tuppen var storvuxen och vägde 100 kg enligt bondbruden. Bonden la tuppen ner och började sprätta upp huden, fjädrarna verkade lossa lätt och hamna lite överallt , vingarna var omöjliga så dom fick knäckas av på mitten, fötterna fick nypas av med en hovslagartång. Det var ingen vacker syn och nu dök en lammskinnsköpare upp. Styckning fortsatte efter det med ett snitt nedanför bröstkorgen och sedan gröptes innanmätet ut med en hand. Sedan fick tuppen sköljas av och styckas upp i bitar, stekas och kokas i säkert fyra timmar. Barnen och kusinen som var på besök höll på att svälta ihjäl, humöret på alla var i botten. Tillslut kom tuppen på bordet och gafflarna vek sig när barnen försökte hålla fast för att skära, barnen skrattade ihjäl sig. Köttet var som gummi och gick inte att tugga även om det skars med vass kniv i småbitar. Potatisen och såsen var smaskens.  En stund senare kom Moffa och han skickades in i köket för en munsbit, storebror följde efter för att se om han kunde hantera tuppen. Han hade glatt tagit ett ben och försökt ta en tugga och sedan kastat det tillbaka i grytan sägande ett fult ord.

Kusinen hade hemma sagt att han aldrig mer kommer äta tupp.

 

 

 

2 thoughts on “Tuppen

  1. Hej Bonden!
    Eftersom jag råkar vara en av troligen ganska få, som senaste åren slaktat några tuppar så tror jag mig veta att de bör hänga några dagar innan de hamnar på bordet. Speciellt om vederbörande är lite till åren kommen. Tuppen alltså. Gott och väl om potatis och sås smakar gott. Härligt med den egna, färska potatisen nu. Ha en fortsatt skön sommar, Bonden!

    Anmäl kommentar

  2. Hej Bonden!
    Tuppätning är ingen förutsättning för livets fortbestånd så kusinen kommer i vart fall vad den saken anbelangar att reda sig väl här i tillvaron. Själv har jag aldrig ätit tupp, bara höns, många höns, massor av höns. Det berodde på att min barndoms tant Elsa under en period hade pippi på höns till middag.
    Varje torgdag slog en hönsahandlare upp sitt stånd på Stora torg och varje torgdag gick t. Elsa dit och handlade höns och ägg. Tuppar tror jag inte förekom utan det var nog alltid huvudlösa vita höns vilkas fjädrar och dun sedan virvlade omkring i köket när t. Elsa brutalt tog sig an dem. De sista fjunen brände hon bort med en spritbrännare – en rund glasbehållare med en veke i mitten. Tandläkare använde sådana förr.
    Lyckligtvis hade t. Elsa en dammsugare. Alla hade inte det på 1940/1950-talen; man sopade så att dammet stod i högan sky. Dammsugarna spred också damm. Damm in genom den främre änden, ut genom den bakre. Gissa om det dammade när man tömde den tygpåse som det grövre dammet samlades i och som aldrig byttes. Utblåsfiltret, om det ens fanns något, byttes heller aldrig. Oljudet när dammsugaren var i gång var kraftigt. Så ock dammlukten. Den som har sett sådana dammsugare vet varför den kaka som kallas dammsugare kallas så; en grön cylinder med en mörkbrun eller svart kåpa av bakelit i vardera änden.
    När hönsahandlaren greps av polis tog t. Elsas middagar med kokade höns, grönsaker, potatis och sås slut. Det var synd, tyckte vi hönsamiddagsätare, för även om vi ibland kände en viss leda och trötthet vid de där middagarna var de faktiskt mäkta goda. Liksom de potäter och den sås som Bonden tillredde enligt vad som i Bondebloggen säges var t. Elsas sås och potäter smaskens. Det besynnerliga är att jag fortfarande då och då kan längta efter t. Elsas hönsasås trots att jag inte minns vad den smakade. Förmodligen var den starkt kryddad så att smaksinnet ruskades om ordentligt.

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

15 + fjorton =