När storfiskaren hamnade hos rektorn

Fiske är hos två av bröderna ett mycket stort intresse. Till bondens förtret så är det materiella viktigt. Nuförtiden är det inte metallbitar med fasta krokar som gäller utan de mest gummiaktiga illaluktande mer eller mindre fiskliknande formationer som man själv fäster krokar i.  Det  kom sig så att storebror for på sportfiskemässa och inhandlade både det ena och det andra. Till en vän som inte var med köptes en sådan gummitingest som sedan överräcktes i skolan. En lärare såg det hela i ögonvrån och väskan beslagtogs och det blev en omedelbar order om att gå till rektorn.

Rektorn undrade vad det var för trams barnen höll på med? Vaddå? Det vet ni mycket väl!  Gummibetet halades fram och det hela slutade med ett gott skratt. 

God kväll blogg!

2 thoughts on “När storfiskaren hamnade hos rektorn

  1. Jaha, se fiske, det är kul det! Jag och mina lymmelpojkekompisar fiskade också på den tiden då det begav sig. Det var i Västerhavet där det då fanns hur mycket fisk som helst, stora, feta fiskar av mångahanda slag. Naturligtvis gick vi längre ut till havs än vad vuxenvärlden tillät. Om det upptäcktes blev det ett himla hallå. En gång höll det på att gå åt skogen, men lyckligtvis var fiskarbröderna Svensson på väg ut, förmodligen mot Fiskebankarna där de ofta höll till. De var tre stora, kraftiga karlar som hanterade oss lymmelpojkar ungefär på samma sätt som de hanterade de fiskar de drog upp ur havsdjupen med nät och trål. Svärjande ve och förbannelse över oss landkrabbor som de ansåg inte hade på sjön att göra kastade de över en tross, vände och bogserade oss hem. På tant E och andra i vuxenvärlden blev det ett himla hallå efter den där bravaden, men det var sommarlov så vi blev inte kallade till rektorn. Det var tur för oss för att bli kallad till samtal med rektorn eller överläraren med anledning av någon förseelse man hade gjort sig skyldig till var garanterat skrattfria tillställningar.
    Gummibetet är jag nyfiken på. Något sådant har jag aldrig sett, efter vad jag kan minnas. Aldrig har jag känt lukten av en slik tingest heller. Vi gjorde oftast våra beten själva genom att sätta fast maskar, musslor och annat fiskgodis på krokarna. Osannolikt äckligt tyckte flickorna i gänget. Djurplågeri var det också, sa de. Men de hade ingenting emot att sedan vara med och äta opp bland annat stora, feta makrillar. Krabbor och musslor slank också ned. Mums!
    Tack för ordet, lycka till med fisket och Glad Påsk!

    Anmäl kommentar

  2. Med så fiskeintresserade ungdomar så står det nog inte på förrän de tillverkar de illaluktande fiskattrapperna själva och då kan minsann Bonden få skåda åtskilliga osannolika tingestar som krävs för tillverkningen. Av gummimassa och silikon kan man åstadkomma det mesta. Kanske går Bonden en spännande framtid till mötes…

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 + 5 =