Soffi II och lite barr

Soffi har inte ätit upp några kaniner utan hon står bara förstelnad och tittar på dem och det kan hon göra i timmar. En kväll var hon borta och enligt storebror som gick och tittade på logen bland kaninerna var hon inte där men hon är av den sorten som bara hör när hon vill. Hulk tyckte att vi inte skulle säga något till kusinerna innan vi fått tillbaka vårat barn ifall vi inte skulle hitta hunden, det vore nog klokt tänkte bonden. Men efter en liten genomsökning av logen stod hon bakom lite bråte med lill-Ulla kaninen några meter bort.

Storebror funderade över vad Ikes flickvän Mimmi i granngården tycker om att Soffi är här och sover över. Ike brukar rymma bort till henne ganska ofta och ett tag var det flera gånger om dagen, Bonden tror inte att han varit där nu så antagligen så tycker Mimmis familj att det är bra att Soffi är här. Ike brukar leka lerbad med Mimmi som är en sån där fin ren gyllene retriver.

ike och mimmi

Ike är och hälsar på Mimmi

 

Häromdagens lärdom : – vattna Julgranen!

Vi hade som vanligt huggit oss en Julgran av modellen stor och vid och vacker men något vatten fick den inte och efter lite mer än tjugondag Knut började det regna barr så smått. När pyntet skulle av blev det till små högar och Bonden lyfte den försiktigt över köksgolvet och när dörrhålet till hallen skulle passeras vilket var betydligt mindre än granen föll alla barr av utom några få i toppen. Nu var det barr överallt på golv, bord, i brödrosten på kökssoffan i eluttagen och en stor driva över halltröskeln. Det värsta hann precis städas bort innan Hulk kom hem och kunde få in någon poäng om hur dumt det är med ett (före detta) levande träd inomhus.

God kväll Blogg

One thought on “Soffi II och lite barr

  1. Hej Bonden!
    Ja, vem kan inte stå och stirra på kaniner, om inte som förstelnad eller i timtal så i alla fall länge? En kanin som jag hade svårt att slita blicken från var en mäkta stor kanin. Med kaninmått mätt var den gigantisk. Från vanligtvis välunderrättat håll uppgavs att en så danad kanin kallas ”Vädur”. Blick stilla satt den och tittade tillbaka på sina beskådare med stora och, som jag tyckte, sorgsna ögon. Hela kaninen såg sorgsen ut.
    Kaninägarens väna hustru sa: ”Den här kaninen är lat, otroligt lat. Men den äter upp de kålhuvuden som jag med hårt arbete, stort besvär och till stora kostnader lyckas odla fram, samt anser jag att kaninen snarast borde förpassas till grytan.”
    Väduren dog under oklara omständigheter. Kaninägaren misstänkte mord men lyckades trots starka misstankar i en viss riktning inte bevisa vem gärningsmannen eller gärningskvinnan var.
    Från det ena till det andra: hälsar inte Ike lite väl bryskt på sin flickvän?
    Julgranars avslutning är ett kapitel för sig. En metod som jag en gång ofrivilligt men med praktiskt resultat tillämpade var att ställa ut den barrande julgranen i trädgården. Innan jag hann köra bort den tog en stark vind tag i den under natten och skickade in den till grannen som inte anade varifrån den kom och fick köra bort två före detta julgranar i stället för bara sin egen.
    En annan gång fick jag en julgran över mig när jag satt och läste intill den. Den granen var vattnad och fin men julgransfotens ena ben lossnade på grund av rost vilket fick till följd att granen stöp. Naturligtvis åt mitt håll. Det är inte helt lätt att trassla sig ut ur en fallen julgran. Bara så att ni vet.

    Anmäl kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 11 =