I främmande land

Del 2. Upp i det blå

Hej Blogg!
Det var nästan femton år sedanbonden åkte i en flygmaskin, jag visste att jag inte gillade det men inte att det var så hemskt som jag tyckte nu.
Under många år har jag då och då drömt att jag störtar, med flygplan, hiss eller tåg. I drömmen lyckas inte planet ta sig upp utan gör stora loopar nära marken för att få upp farten, sedan slutar det med krasch, en gång i ett risfält i Vietnam.

När vi halvsprang fram genom Arlanda för att komma till vårat plan kändes det nästan overkligt som en film, ska vi verkligen åka med? Jag minns tydligt en artikel som jag läst om någon som missade sitt plan och så kraschade det och alla dog.

Vi steg på, fick en minitoblerone i handen och satte oss på våra platser. Planet var trångt och det satt fem rader brett och 25 rader långt med människor. Jag hamnade med perfekt utsikt över vingen. En bil körde fram och började avfrosta vingen, bonden ältade, blir det verkligen perfekt, har avfrostaren druckit sitt morgonkaffe ordentligt, tänk om avfrostaren har en dålig dag på jobbet, det är minus sexton grader. Helst ville jag gå ut själv och titta att alla skruvar sitter och isen är borta hjulen pumpade men jag satt kvar och kände mig halvt illamående. Nu startades motorerna och snart åkte vi transport mot startbanan.

Bonden satt och tänkte på hur osannolikt det var att den här långa tuben med pyttevingar skulle kunna flyga i luften, hålla sig där i över fem timmar och sedan ta sig ner. Skulle flygledarna i landet vi var på väg till ha någon koll alls på plan och landningsbana, hur ska det här sluta, är planet tankat?.

Så började flygvärdinnorna med sin säkerhetsgenomgång, pratade om hur vi skulle gå till nödutgångarna och sätta på oss flytvästarna ifall vi skulle landa på vatten. Landa på vatten! I 800 km/h! jag ville bara skrika att varför säger du inte istället att det här är världens säkraste färdmedel men händer det något så går det åt helvete. Ready for takeoff säger kaptenen och planet släcks, någon snett framför mig ser ut att sova själv håller jag på att svälja tungan, jag visste inte att jag var så här rädd. Jag lutar mig fram på det lilla nedfällda bordet och får syn på stolarnas underreden och det ser ut som klena trädgårdsmöbler som är fastskruvade, jag intalar mig att det inte har någon betydelse vid en krasch.

Det känns som om planet kör i en evighet på marken att startbanan omöjligt kan vara så här lång. Planet lämnar tillslut marken och det kränger hit och dit. Väl uppe studerar jag vingen in i minsta detalj, den är uppdelad i många sjok som är skruvade och nitade, snart kan jag vingen utantill. I en broschyr hittar jag information om flygbolagets säkerhetsrutiner om olika kontroller som görs efter visst antal flygtimmar, jag läser den noga och hoppas att planet är nyröntgat och piloten är av högsta klass.
Sedan lyssnar jag efter avvikande motorljud och kollar vingrörelser i fem timmar, inte en blund och nu har bonden som inte är bra på att missa sin nattsömn inte sovit på över ett dygn.

Jag försöker tänka på hur roligt vi ska ha och att vädret är som det bästa av svensk sommar men jag kan lova att jag skulle vara lätt att utpressa på stort antal tjurar för att jag och familjen skulle få komma ner levande.

Lillebror undrar vem som plogat här uppe och mellanbror blir arg på storebror och säger att han ska slå sönder rutan och hoppa. Bonden är mållös.

Hejdå blogg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + åtta =