Gästinlägg efter ett besök hos bonden på Skena

Hej Bondebloggen!
En vacker sommarkväll besökte jowa, flitig bondebloggläsare och kommentator, Bonden på hennes gård Skena i den vackra Kiladalen. Förutom en välkomnande Bonde med glada anhöriga omkring sig träffade jowa glada grisar, stora och små, hälsades välkommen av nyfikna kor i en hage och en flock får i en annan. Och så kom den ivrigt gräsmumsande minigrisen Otto trippande med full koncentration på det goda gräset. Minigris? Otto? Hon är mini bredvid en vanlig sugga, men så rund är hon att hon nog kan transformeras till julskinka och annat smått och gott om Bonden framåt juletid kommer på sådana tankar.

Tillsammans med sina söner och en syster med spädbarn i bärsele ledde Bonden jowa till grisarnas jordiska paradis. Här kan de böka i jorden och rulla sig i gyttja bäst de vill. Nöff nöff. Vi träffade grismamma med tolv söta kultingar. De små intresserade sig mest för mammas spenar medan mamma ägnade sig åt att välta en hink med mat som Bonden gav henne och ljudligt glufsa i sig innehållet. Vilket bordsskick den damen har! Oj oj oj.

Vad hittade Bonden på sedan, då? Jo, med en cirkusartists vighet tog hon sig genom en anordning i stängslet som är till för att förhindra djurens flykt ut i det fria men släppa genom små, smala, särdeles viga människor. Är jowa en liten, smal, särdeles vig människa? Nej. Tänk ångvält. Men till sin häpnad tog sig jowa genom utan att Bonden behövde hämta traktorn för att dra loss honom.

Prövningarna var inte över med det. Nu skulle det hoppas över en gyttjig flodfåra, för tillfället utan flod, lyckligtvis; bäck skall det kanske vara, eller å. Bonden flög som en bevingad hind över fåran. Det gjorde inte jowa. Tänk ångvält en gång till. En ångvält flyger inte som en bevingad hind över avgrundsdjupa flodfåror. Nåja, något avgrundsdjup var det inte även om jowa uppfattade det så.

Efter dessa gymnastiska övningar kom belöningen i form av vacker, intressant natur, vildväxande körsbärsträd med mörkröda körsbär, hagar med djur och en hänförande utsikt mot Kilaån och där bortom. I hagen gick Bondens kor, eller ”nötter” som Bonden säger, och betade i lugn och ro. Nötterna kom och ställde sig omkring oss där vi stod under de vildväxande körsbärsträden och åt av de goda körsbären. Då och då kände jowa en mjuk mule försiktigt puffa mot ryggen. De där mjuka puffarna gav upphov till en varm, fin känsla av vänlighet som jowa fortfarande känner och funderar över. jowa tror att den där vänlighetskänslan, som finns överallt på Skena, kommer från Bonden själv. Bonden månar om sina djur så att de har det bra och det får förstås positiva effekter som återverkar på hela gården.

I en annan hage träffade vi en skock får som genast kom sättande när de fick syn på Bonden och oss andra. Det blev en stunds puffande och skojande med fåren också innan det var dags att träffa några nötter med kalvar. Bondens söner pekade ut några av nötterna, talade om vad de hette och sa att det där är min ko och det där är min.

Med ett intensivt råmande hade en av korna i körsbärshagen talat om för Bonden att den råmande kossan och hennes kompisar ville flytta till en annan hage för att få nytt bete. Bonden tyckte att det var en rimlig begäran, så att på återvägen upp mot gården öppnade hon elstängslet så att nötterna kunde ta den intilliggande hagen i besittning. Det blev glädjefnatt, full fart, nästan som en vårrusning.

Kvällen, eller rättare sagt natten, avslutades för oss människor med en annan sorts bete: en av de godaste pajer som jowa har ätit på mycket länge.

Därmed är det dags för jowa att säga tack till Bonden och alla andra medverkande både djur och människor för en fin upplevelse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + elva =