Gästinlägg

Det är fredag kväll när jag meddelar min sambo att vi ska upp senast klockan sju följande morgon för att sälja korv till hundratals orienterare. Hon utbrister -VAA? Det har du inte sagt någonting om! – Oj, men vad trodde du då, frågar jag i försiktig ton. Varpå jag blir informerad om att hon trodde det skulle bli en lugn och stillsam dag på landet på Skena gård. Att det var någon form av “öppen gårdsdag”, med ett tiotal besökare som skulle strosa runt och titta på djuren.

När vi klockan nio väl svängde upp på den lilla grusvägen till Skena gård, hade tjurhagen förvandlats till en parkeringsplats som redan kantades av ett par dussin bilar. Två parkeringsvakter på vardera sidan om vägen vinkade vänligt men mycket bestämt in oss i hagen. När vi ganska uppnosigt meddelade att vi minsann var gäster till gården, och därför ämnade att köra ända upp till huset kände jag mig som en VIP-gäst som var lite viktigare än alla andra.
Inne på gårdsområdet var det mesta sig likt, förutom att horder av människor välde upp på den lilla grusväg som löper till grishagen. Min lilla minigris Otto, som faktiskt är en hon (en queer-gris!) stod och såg förvirrad ut under ett päronträd. Ömsom nyfiken, ömsom skräckslagen över den massa med barn som med jämna mellanrum kom rusande emot henne. Jag tror inte Otto någonsin har sett så många människor på en gång i hela sitt liv. Eftersom jag vet att hon kan göra mindre trevliga utfall när hon känner sig stressad är det bäst att folk inte vet att det är min ouppfostrade gris tänkte jag, och försvann kvickt.
Vi äntrade den glasveranda där jag fått instruktioner om att korv med tillbehör skulle befinna sig. Där välde även de tre gårdsbarnen ut, alla tre med enligt mig, lika starka karaktärsdrag: den allvarliga och eftertänksamma storebrodern, den mellersta brodern som alltid ser ut att ha något bus i görningen, och så minstingen som bara ler och skrattar. När den i vanliga fall så glade minstingen fick reda på av sin far att han inte skulle ingå i brödra-teamet som skulle sälja majs och allmänt hjälpa till i korvtältet, formades munnen till en utskjutande underläpp som inte signalerade någon glädje alls.
Bland korvgrejerna hittade jag en lapp där det stod att skarvsladden låg bakom ladan, och att grisarna skulle ha mat. Jag frågade den äldsta brodern, som för övrigt verkar ha stenkoll på allt som rör gården (trots sina blott sju år), var exakt skarvsladden låg. Självklart kunde han peka ut exakt vart den fanns. Problemet var bara att den var mer eller mindre fastvuxen i marken. Jag sprang in och knyckte bondens gummistövlar, för i lera och koskit upp till anklarna vadar man inte gärna i tygskor. Med hjälp av bondens far lyckades jag slita upp denna ler- och koskitsindränkta sladd.

När jag, sambon och gårdsbarnen fått i ordning korvtältet och kastruller med vatten på plats på kokplattan, dog naturligtvis det provisoriska elsystemet. Panik! Detta fixades sig dock ganska snart, och vi började koka upp vatten. Det ska nämnas att jag aldrig någonsin kokat korv, så jag var alldeles villrådig när vår första kund kom. Vi tittade med spänning på när mannen i fråga tog sin första tugga. Han blev tyst, tuggade, fortsatte vara tyst… Men sen utbrast han: – Det här var verkligen gott! Vi andades lättade ut, och tolkade det som att korven var färdig, och sen tog försäljningen fart.

En kvinna med barn kom fram och frågade om korven var närproducerad. Jag pekade stolt på ett får som stod i ett litet hägn bredvid vårt stånd och jag sa att javisst, i grytan har vi hans brorsa, det kan man kalla närproducerat. – Tack, jag vill inte veta mer, sa kvinnan och frågade om vi inte hade kokt majskolv i stället. Och jag förstod att man kanske inte skulle vara så precis i sina svar.
Runt omkring oss kom människor springande från alla möjliga håll. Har aldrig sett orientering förut, men detta verkar ju vara en sport som hela familjer ägnar sig åt. Det var snoriga barn, gamla tanter med immiga glasögon och plastskärmar i pannan som stapplade omkring, ungdomar med välsvarvade kroppar, och äldre farbröder med alldeles för tighta byxor för sin ålder.
Vi sålde korv efter korv, och vips var korven nästan slut! Jag begav mig bort mot boningshuset för att hämta mer. Jag kom tillbaka till korvståndet utan ett torrt klädesplagg på kroppen, då regnet stod som spön i backen, bara för att upptäcka att korvbrödet nästan var slut. Jag skickade iväg storebrodern på cykel för att leta korvbröd, medan vi subventionerade priset på korv, eftersom vi nu bara kunde sälja just korv… – utan bröd, i en servett som klibbade fast i korven. Men folk verkade vara lika glada för det.
Orienteringsdagen verkade lida mot sitt slut. På en tillfällig jättelång anslagstavla, byggd av 3 OSB-skivor på rad, såg jag att alla damklasser verkade ha sprungit i mål, utom en klass. Jag vet inte om de har kommit i mål än, men min gissning är att de har fastnat i leran i skogen, hela bunten. När endast ett par personer var kvar på området (som jag har förstått kallas TC) började vi plocka ihop vårt korvstånd. Jag letade upp min gris Otto för att kolla läget. Hon hade flytt in i en lada och stod där och tycktes diskutera med en inavlad kattunge.

Sammanfattningsvis var detta en mycket trevlig och lärorik dag. Jag har lärt mig att koka korv, hur orientering funkar, att orienterare verkar vara ett väldigt trevligt släkte som inte skyr några väder, att den minsta i brödraskaran KAN se riktigt sur ut och att i orientering har män skinntighta byxor oavsett ålder.

//Julia Schaffer Flemk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

elva + elva =