Racerapport: IronMan-debuten i Kalmar 2016

3860 m Simning

Väljer att skippa förspelet, även kallat förberedelserna, då det skulle bli en roman i sig. Så här kastar jag mig både bokstavligen och bildligt rakt in i min livs första IronMan, när jag motas ner i det 17 gradiga vattnet i kalmarsundet strax efter startskottet som gick kl 07.00.

13996295_1415385531811873_2506911810808908651_o

Bakom mig hade jag närmare 2500 personer, då jag iskallt ställt mig längst fram i startgrupp 2, som då tror sig simma på 60 min. Friskt vågat hälften vunnet? För det faktum att jag inte allt för långt innan hade skissat på en tid strax under 1:15 var som bortblåst ur mitt minne.

Trots att jag både fysiskt och mentalt hade förberett mig så bra jag bara kunnat och dessutom fått prova vattenstart på Triathlon SM i Vansbro med herreliten, så hade jag inte min vildaste fantasi kunnat ana vad som komma skall.

När jag träffar vattenytan går det som en chock igenom hela kroppen, för en varm och torr kropp som träffar kallt vatten är definitivt inte angenämt, så till en början fick jag knappt ner något syre i lungorna som hade komprimeras till vad som kändes som en knytnäve i storlek.

14100282_1415385628478530_712513001794188458_n

Efter ett 10-tal armtag var statusen om möjligt värre, för då hade bakomvarande som var snabbare iväg än mig börjat använda mig till klätterstege då de drog i ben och armar för att komma förbi och väl förbi användes huvudet som en startramp.

Mina första 500 meter är som hämtade ur en skräckfilm, men jag försökte övertala mig att det snart skulle lugna ner sig och gjorde så gått jag kunde att försöka hitta min rytm. Spelade dock ingen roll vad jag gjorde, för jag blev påtvingad två-takt istället för tre-takt och bitvis fick jag sådan andnöd att jag tvingades ta några simtag bröstsim för att ge lungorna en ärlig chans att få mestadels luft i sig istället för vatten.

Kanske tur man har en suverän våtdräkt som gör att man omöjligen kan sjunka till botten!?

Efter första bojen vek banan vänster och jag kunde tillslut hitta en linje inte flera hundra andra ville korsa och kunde snart hitta in i mitt normala simtag och den rytm jag övat in hela sommaren.

Flyter på så pass bra att jag börjar komma ikapp dom som troligen startat långt över sin förmåga, samtidigt som det såklart fanns ett par bakomvarande som kanske underskattade sin dagsform ifrån start och gled förbi mig.

Hade memorat banan, så kändes skönt att aldrig behöva fundera på hur långt det var till nästa boj, avverkad distans eller aktuell färdriktning. Så när jag var tillbaka runt piren tog jag beslutet att försöka öka farten något vilket nog hade funkat bra om det inte var för att banan blev som de första 500 metrarna gällande mängd folk per kvadratmeter och valde istället att anpassa farten i förmån för att simma så rakt som möjligt istället för snabbt slalom och/eller bli helt översimmad igen.

När jag passerade sista bron började jag repetera alla moment i huvudet av vad som ska göras i T1 (växling till cykeln) och påminna mig själv vart min påse med T1’s prylar hängde. Sista 40-60s ser jag till att väcka benen med lite benspark, så tar mig upp på rampen redo för nästa moment.

finisherpix_1327_000176

T1 – Växling till cykeln

Tittar snabbt på klockan och ser att tiden slutar på runt 1:04, vilket förvånar mig då jag kände mig mindre slutkörd än jag borde på den tiden (läs trodde tiden skulle visa 1:10 eller mer).

swim

Försöker sedan cabba ner våtdräkten innan det är dags att plocka min cykelpåse och sedan gå in tältet och byta om.

Allt går snabbt och smärtfritt, då det endast handlade om att få av våtdräkten och sätta på sig strumpor så lämnar påsen innan jag i mina strumpor springer mot raden svart G där min cykel stod redo med cykelskor på pedalerna, hjälm hängandes på styret och cykel tankad med 600g kolhydrater i form av 1.5L sportdryck, 8st energigels, 2st energikakor, en halv påse Ahlgrens bilar och sen rent vatten.

13996187_1415385668478526_6258194422980575409_o

180 km Cykling

Kommer ut på cykelbanan utan problem och börjar trampa lätt, ja LÄTT, för är det något jag lärt mig är att inte låta adrenalinet styra cyklingen för det kan snabbt slå hårt när man ska avverka 180 km.

Tar mig igenom första rondellen, som är helt fullproppad med folk utanför staketet som skriker som galningar för att heja på deltagarna. Jag är inte den enda cyklisten som fortfarande har fötterna på skorna, snarare än i. Så passar på att trampa upp lite fart innan jag ser till att få i fötterna i skorna och dra åt vajern lagom hårt – ett moment som visade sig vara genialiskt då jag sparade en hel del tid på detta jämfört med att springa runt i skor i T1.

finisherpix_1327_034366

Dröjer inte länge förrän det är dags att ta sig ut på Ölandsbron som bjuder på en stigning om 40 höjdmeter. Jag hade en tydlig plan, där jag absolut inte skulle gå över 110% av tröskeln i watt oavsett situation då detta kan innebära en utbränd tändsticka i en ask som absolut inte får tömmas redan på cykeln.

Hade även tänkt att INTE cykla om någon uppför, men den planen ströks direkt då farten på framförvarande cyklister var på tok för låg och jag hade inte för avsikt att sitta i baksätet i 180 km.

Påbörjade omkörning enligt regelboken, då man inte får komma närmare än 12 meter utan att påbörja en omkörning och sedan måste man förbi på max 25 sekunder oavsett hur hårt den framförvarande trampar och man får absolut inte avbryta en påbörjad omkörning för då åker man dit för drafting och får stanna i straffboxen i 5 min. Ja, vem sa att det bara var att trampa ifrån A till B?

Det sista jag ville var få ett straff, så tryckte på rejält och väl uppe på högsta punkten på bron var det bara peta på de elektroniska växlarna med jämna mellanrum tills utväxlingen var maxad på 54×11 och farten en bra bit över 60 km/h.

Det var en tung Lützen-lik dimma ute vid bron, så mitt visir immade igen och fick kolla i en liten glipa mellan visiret och hjälmen innan jag tog mig ut på platta delen av bron och vågade släppa ena handen för att göra sikten fri.

Väl över är det dags att ta sig igenom Färjestaden och då jag var helt självförsörjande med vatten och energi kunde jag passera depå 1 i omkörningsfilen, men passade på att njuta lite av alla heja-rop för trots att klockan var runt halv 9 på morgonen hade många redan tagit sig ut på banan för kolla på oss!

finisherpix_1327_005845

Väl ute på landsvägen började det bli ännu mer tydligt att jag var en väldigt mycket snabbare cyklist än de flesta snabbare simmarna, för kommande 50 km kan beskrivas som ett intervallpass med en hel del rullvila då man helt enkelt ibland inte vågar köra om 15 personer på en och samma gång.

Kollade vid flertalet gånger på min wattmätare för att säkerställa att jag inte gick på för hårt, då slöseriet av watt på grund av omkörningarna kostar mycket på snittfarten och/eller på energin (kör aldrig efter fart utan endast watt och puls). Så jag låg hela tiden på gränsen, vilket i kombination med min rädsla för att få 5min stopp pga drafting tvingade mig att göra omkörningar i ibland över 45km/h vilket inte alls var hur jag innan hade planerat.

Nu i efterhand vet jag att jag kom upp ur vattnet som 254:e person, så måste ha kört om minst 150 personer innan jag nådde östkusten på Öland och började cykla tillbaka mot Kalmar.

Andra halvan av banan på Öland visste jag passade mig bra, så körde helt på känsla och fokuserade bara på ett jämnt tryck på pedalerna och susade förbi cyklister med jämna mellanrum och då jag hade följt min energiplan till punkt och prickat blev det aldrig jobbigt trots att jag förbrände omkring 1200 kcal per timme.

finisherpix_1327_031318

Rullar ut mot Ölandsbron med nästan 120 km i benen och tänker att det här känns nästan för bra för att vara sant, för även om jag inte kollat snittfart på cykeldatorn än kan jag med huvudräkning komma fram till att jag hade snitta över 40 km/h senaste 60 km och troligen kunde ta det lite lugnare på fastlandet än jag hade planerat och fortfarande klara mitt tidsmål jag hade satt upp för cykel-splitten.

Väl över Ölandsbron var det dags för en varvning i rondell 1, där ett helt enormt publikhav hade samlats. Jag tänkte för mig själv att ta det lugnt, men efter en ”u-sväng” i rondellen med sikte norrut blev det en riktigt tungt igångdrag och utöver alla heja-rop kunde jag urskilja mitt namn och något om att det såg bra ut (visade sig vara Gustav, en coach/supporter till några av stans triathleter) så gav mig lite extra mental styrka att fokusera sista 60 km som var kvar.

finisherpix_1327_019664

Banan på fastlandet bjöd på mycket mer svängar och ojämnare banprofil, vilket resulterade i att det var svårare att få samma flyt som ute på Öland. Men jag gjorde nog allt jag kunde göra för att köra smart, då detta trots allt är min hemmaplan efter ett antal tempolopp i kroppen.

Vid det här laget hade antalet omkörningar minska rejält och kunde inte längre se långa klungor av cyklister, så började tro att det kanske inte fanns så många långsammare cyklister kvar framför mig.

När jag var på väg att nå vändpunkten vid 150 km kunde jag se hur Robert Berg ifrån SLK Oxelösund kom susande i motsatt riktning och fick mig att tro att han simmat minst 10 minuter snabbare än mig då jag har så pass bra koll på hans kapacitet på cykeln. Noterade tiden vid mötet, mest av ren nyfikenhet, för att få lite bättre koll och såg ut att vara i storleksordningen 6-8 minuter när jag var tillbaka på samma plats. Så riktigt bra kört av honom, då han själv trodde jag skulle cykla om honom ute på banan!

Men vid vändpunkten kom jag ikapp en stor grupp med cyklister och hade ett långt led bakom mig, så helt plötsligt gick det inte längre forcera fältet då alla verkade slagit av på tempot och ville rulla hem sista 30 km i förmån för att spara på krutet till löpningen. Det var bara att gilla läget och för första gången på flera timmar fick jag se mig passerad av ett par cyklister som hade mer bråttom än mig till växlingen.

finisherpix_1327_013897

Funderade under tiden på hur jag skulle lägga upp taktiken väl ute på löpbanan och drog en snabb genomgång av statusen i kroppen och kände mig så pass fräsch att jag bestämde mig för att om allt kändes bra ute på första varvet skulle detta ske helt på känsla, lite likt hur jag tränat senaste 4 veckorna.

När vi, ja vi var ett rätt långt led, rullade ner mot Kalmar sista biten fick jag ett par bra tillfällen att avancera framåt men utöver detta hände inte mycket mer än att det var ett jävla liv på publiken sista 2-3 km vilket gjorde det svårt att fokusera på uppgiften och tillät mig istället njuta av atmosfären.

bike

T2 – växling till löpningen

Svänger in mot växlingsområdet och har strax innan tagit mig ur skorna, för att kunna springa direkt jag kommit av cykeln i strumporna. Hittar min plats omgående och när jag fått av mig hjälmen är det sikte på min påse som innehåller löparskor, keps, solglasögon och en påse med energi.

t12

42.2 km Löpning

Passerade igen T2 riktigt fort, som det åtminstone kändes. Så jag var ute på asfalten innan pulsen hade gått ner så pass att jag kände mig återhämtad, men när jag tryckte igång klockan vågade jag inte kolla på pulsen utan började springa helt på känn.

Hade blivit varnad för att publiken var helt fantastisk och att detta skulle påverka ens fart till det negativa, som i att man springer för fort driven av allt adrenalin.

Som total rookie föll jag för denna fälla och notera en helt åt helvete för snabb mellantid första 4 km och borde slagit av på tempot redan efter 1500 meter för när jag passerade speakern skrek han något i stil med ”och här kommer jimmy – som tänkte springa maran på 2:45 om han fortsätter så här” vilket var nästan en timme snabbare än min plan över de 42.2 km som jag hade framför mig!

Ett ytterligare varningstecken kunde även varit att jag passerade ”kollegan” Robert redan efter cirka 1,5 km vilket nu i efterhand visar på hans rutin då han började i ett mer passande tempo.

finisherpix_1327_036160

Varv 1, på en bana som skulle springas tre gånger, kan sammanfattas som det mest njutningsfulla jag gjort i ett par löparskor, trots att jag hade 180 km cykling i rekordfart i benen. För även med 10-12 km i benen kände jag mig riktigt stark och kändes som att det kunde bli en mycket bra tid om detta höll hela vägen, på vad som skulle bli min första officiella maraton-distans.

Noterade en tid runt 1:05 (4:45 min/km) på första varvet (14km) med en snittpuls på drygt 80% av max, så här handlade det om att försöka hålla kvar pulsen då den låg som planen och se hur mycket farten skulle sjunka på grund av den sk pulsdriften som uppstår vid långdistanslopp.

In på varv 2 väntade Bojan vid depå 1, som han även gjorde på varv 1. Då detta var enda stället där det tilläts personlig langning och jag hade inte ens fått i mig allt av den energin jag hade plockat upp innan så denna påse var helt överflödig.

Fanns nämligen depåer var 3:e km där jag hade stannat och hällt 2 muggar vatten över huvudet, för att kyla kroppen, samt 1 mugg i munnen och vid ett par tillfällen slank det även ner lite sportdryck.

finisherpix_1327_052692

Pulsdriften jag nämnde tidigare började göra sin påmind, för enligt mig hade vi otur med vädret då solen lyste starkt och det började bli rejält varmt. Glad att jag redan på cykeln hade börjat kyla ned kroppen med vätska på utsidan, för sparade troligen en hel del slitage på kroppen redan där och alla kalla duschar på löpbanan var välkommet på alla sätt och vis.

Min kropp ogillar alltså värmen, vilket resulterar i att farten successivt sänks några sekunder per km och jag tvingas även sänka pulsen något för efter totalt 20-22 km löpning kändes det som jag mentalt bonkade samtidigt som magen var rätt trött på alla snabba kolhydrater som intagits, så några % lägre intensitet skulle säkerställa att jag undvek att bonka energimässigt.

Varv 2 blir lite mindre njutning och mycket mer pannben för tempot landa på 5:13 min/km på varvet inkl en påtvingad pisspaus i en av de utplacerade pissoarerna, så planen att bibehålla intesiteten in i mål kändes hopplös.

Gjorde en snabb överslagsräkning och kunde konstatera att oavsett hur långsamt sista varvet skulle gå, bara jag tog mig i mål joggandes, så var mitt uppsatta tidsmål fixat med god marginal. Så jag beslutade mig för att sluta kolla på klockan och bara springa på känsla och njuta av sista timmen av min första Ironman.

Publiken är något som måste upplevas, för 50 000 fördelat på de 14 km är helt fantastiskt. Så det var aldrig någon direkt nedräkning i skallen gällande ”x km kvar” utan jag fokuserade bara på att ta mina löpsteg kontrollerat och hålla upp kroppen någorlunda graciöst och bjöd på ett par rejält blöta high5’s till de barn som stod längs banan och hejade på.

Hur mycket ork finns det i kroppen efter 8-9 timmar ute på banan? Kollar ner på min arm och ser de två olikfärgade banden som var kvitto på att jag hade två varv i kroppen och snart fick på mitt 3:e innan det var dags för sista kilometrarna in mot mål.

Känner efter lite lagom mycket och beslutar mig för att höja pulsen marginellt sista 5 km och på så vis undviker att bli omsprungna av allt för många. För det var vid det här laget tydligt att det var många som hade pacat sig mycket bättre än mig och även om jag sprang på rätt bra visste jag att det var rätt många som passerat mig sedan varv 2 och även om jag bara var intresserad av min prestation är det lite jobbigt att se sig passerad.

När jag hade tagit mig över ån så visste jag att målet var nära, så därifrån blev det bara suga in atmosfären till dess att upploppet kom. Körde inte någon fullbordad sprint, utan gjorde bara en lätt fartökning och kunde entra röda mattan och ta mig i mål med hedern i behåll då sista varvet gick nästan exakt lika snabbt som varv 2.

finisherpix_1327_062991

Känslan just när man passerar mållinjen går inte beskriva med ord, utan måste upplevas! Men helt klart det häftigaste jag gjort vilket definitivt gjorde alla träningstimmar jag lagt mer än motiverade då jag utöver tog mig i mål på en bra tid på min IM-debut även kunde stå på benen och känna mig oförskämt pigg med mersmak!

run

Hur bra gick det då?

Ja planen när jag anmälde mig i slutet på augusti 2015 var ”vore häftigt att komma under 10 timmar – men målgång är en vinst i sig”. Men när jag under hösten 2015 lärde mig frisim började tankarna snurra och insåg att om cykel- och löpformen är vad den borde till sommaren så är det mer troligt att tiden måste ner under 9:45 för att jag skulle känna mig riktigt nöjd med min prestation.

Ju närmare augusti 2016 det blev ju mer säker på var jag vad min dagsform var kapabel till för tid, då det mest innan dess varit vilda gissningar. Så när min sk taper (formtoppning) var avslutad satt jag upp ribban enligt följande maxtider:  simma på 1:10, cykla på 4:45 och springa på 3:40.

Det är vid sådana tillfällen jag inser hur pass tävlingsinriktad jag är, för hur många tänker ens tanken att på sin livs första Ironman eller ja triathlon på distansen 140.6 miles sätta ribban så högt? Här har vi åtminstone en som finner detta helt naturligt!

I mål kom jag på tiden 9:26 med splittarna 1:04, 4:41 och 3:36. Så även om jag redan nu vet att jag med den vunna erfarenheten ifrån debuten kan kapa väldigt mycket tid med samma dagsform, ser tillbaka på denna Ironman som inget annat än dundersuccé!

Vill man, så kan man – det har jag än en gång bevisat!

finisherpix_1327_062992

cert

Extra kul när man kollar resultatet för min sk agegroup då jag både simmade och cyklade snabbare än vinnaren, så tydligt vart en Ironman avgörs och detta om något är en bra kunskap för att veta vad som krävs för att kvala till VM i Hawaii.

Tusen tack alla som på ett eller annat vis varit delaktiga in min satsning till detta event – Ingen nämnd, ingen glömd!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*