Oppebylöpet, 10 km, 5 maj

Det bör finnas många skruvar i lådan (läs många skruva lösa) för att man frivilligt utsätter sig för detta påhitt, så det fanns fler än en anledning till att sist jag sprang 10 km snabbast möjliga var 2014, på exakt samma bana som denna.

Komiskt nog låg jag i hårdträning som aldrig förr inför 2015’s upplaga, men valde att cykla VM-kval i Danmark istället , så istället för att officiellt få på pränt att jag sprungit milen under 40 minuter fick jag en biljett till VM i cykling vilket ja visade sig ett mer än tillräckligt stort plåster på såren.

Nu är jag inte byggd för att springa snabbdistans utan mer troligen lämpad att avverka minst ett halvt maraton på skaplig tid efter att ha cyklat onödigt långt och halvhårt innan, så det var med en hatkärlek jag efteranmälde mig till Oppebylöpet då jag lyckades få utrymme för detta i mitt livspussel.

Formen då? Ja antalet kvalitetspass i löparskorna senaste kvartalet kunde räknas på en hand, så förhoppningen att kunna ta rygg på min kompis Oskar som är god för 37-38 min på platt backe var exakt NOLL och hade egentligen bara en plan och det var att släppa hans rygg med minst 500 meters marginal inför första backen och hoppas mitt rejält mycket högre vo2max mot 2014 skulle göra att tiden 40:10 skulle slipas till med minst 11 sekunder.

IMG-20160505-WA0001

Adrenalinet styrde som vanligt vid start och kilometer ett gick väldigt fort (3:39), vilket även var fallet på nummer två (4:05) trots att denna gick med ett svagt uppförslut upp mot Hållet.

Tittade lite snabbt på pulsen och 92% av max så här tidigt kunde jag snabbt dra slutsatsen att det gick hårt, men hade känslan att läget trots allt var under kontroll och det faktum att jag var här för att visa att jag hade bättre hjärta och lungor än sist släppte jag inte av.

Den höga pulsen var egentligen minsta problemet, för min motor jobbar bäst i 5-10 grader och mulet men dagen till ära kunde vi skåda 20 grader och solsken, så var tämligen säker på att det skulle bli en kamp in i det sista mot värmen för svetten sprutade som aldrig förr.

Hade inte blivit omsprungen än utan var istället jag som efter 100 meter ifrån start hade forcerade fältet, men när vi vände tillbaka mot oppeby efter en tur genom skogen bakom psyket kunde jag höra fotsteg närma sig.

IMG-20160505-WA0004

Uppför lasarettsbacken får jag se mig passerad av tävlingens snabbaste kvinna och om jag hade kunna svälja min stolthet hade utfallet blivit helt annorlunda, för jag valde såklart att försöka lägga mig ”på rulle” trots att jag väger 30kg mer och troligen flerfaldigt mycket sämre löpare i grunden.

Tog inte många hundra meter innan mjölksyrebägaren var full som sig bör när pulsen noterade runt 96-97% av max. Så turligt nog kopplade hjärnan och tog det logiska beslutet att sänka ett par procent för att ta ett kliv ner i borg-skalan och ”bara” ligga på extremt ansträngande.

Kvinnan i rosa linne låg nu på behörigt avstånd och km nummer fyra gick mestadels utför så slapp se henne försvinna längre bort, då gravitationen var på min sida.

Upploppet eller ja, sista 500 meter innan varvning går svagt uppför och det var inte helt utan blodsmak jag se klockan tangera på 19:30 efter 5 km.

Hade tänkt mig 20 blank varv 1 och 19:59 eller bättre varv 2, så planen hade gått åt pipsvängen!?

IMG-20160505-WA0003

Döm om min förvåning skymtar jag en vit tröja efter kurva ett, som då bars av kompisen Oskar. Har han gått i väggen? Ja det tar inte ens en kilometer innan jag passerar honom och han tar min rygg uppför hållet.

Med dryga 7 kilometer i benen har min puls mer eller mindre gjort en flatlinje 1-2 slag över min teoretiska tröskel oavsett hur mycket jag tar i och det tolkar jag som att jag är slut som artist på löparscenen.

Det är helt fantastiskt varmt och jag vet att det är en klar nackdel och har inte fått i mig ens en droppe vatten ifrån start, men svettats desto mer så en iskall bärs hade inte suttit fel dock helt utan en finsk bastu.

Kunde notera att kilometer 7 visade strax över 4:00 min/km, men annars har det flesta varit snabbare än snittet som krävs för sub 40. Men sjukhusbacken bakom psyket tog nästan död på mig helt, så när jag hade nått toppen på vad som kändes som Mount Everest tänkte jaga ”nu rullar jag hemåt”.

Oskar hade fått en liten lucka, men jag visste att jag skulle krokna helt om jag försökte springa ikapp så jag försökte tänkte på något annat än smärtan i mitt hjärta, mina vader och svidande känslan i ögona av allt salt svett. Med en kurva kvar gick jag på ångorna, så när banan vänder svagt uppför trodde jag aldrig jag skulle komma i mål och någon spurt blev det inte att tala om även om sista kilometern trots allt landade på 3:49.

IMG-20160505-WA0000

Visste inombords att tiden inte hade räckt till något nytt personbästa, men kunde notera att jag slog nytt personbästa i snittpuls med 7 slag vilket tyder på att min syreupptagningsförmåga trots allt ökat.

Snittet på klockan landar på 4:00 min/km och officiella tiden blev sämre än 2014, så jag kan fortfarande inte säga att jag sprungit milen under 40 minuter. En liten tröst var att jag bara blev ett stenkast ifrån kompisen och tog 10:e platsen i herrklassen av totalt 22 startande.

Vill man springa en mil rekordsnabbt ska man inte välja Oppebylöpet, då den banan är minst sagt krävande. För faktum är att min tid översatt till helt platt backe hade resulterat i ett snitt på 3:53 min/km och således tangerat på 39 minuter blankt.

Detta motionslopp var bara en ”rolig” grej, för det egentligen enda intressanta för mig är att veta hur snabbt jag kan springa ett maraton efter jag har cyklat 18 mil, men detta är en annan historia. Men kommer med andra ord inte lägga någon vikt i detta och heller inte försöka mig på några nya maxningar anytime soon.

Läs mer