Hej, det är jag som är Elin

Hej, det är jag som är Elin.
Jag är en kärleksfull och stundvis envis person med storlek 39 i skor.
Mitt hår har en förmåga att byta skepnad efter humör och jag har ett nära förhållande med choklad, min sudokuapp och syrenblomster.
Jag blir berörd av vackra saker som är gratis; så som en riktigt bra låt, känslan av en strykande hand över min kind och solens upp- och nedgångar. Transponera tonarter i huvudet gör jag oftast problemfritt och kvickt men jag kan för allt i världen inte få upp en flaska tändvätska då barnlås även stavas ”Elinlås”.
Vita kläder kan jag smutsa ner inom loppet av 5 minuter från att jag satt på mig dom och jag tumlar allt tyg jag äger oavsett vad som står på lappen; den jag inte läser.
Jag bakar hellre än att laga mat och kan räknas som något matkräsen trots att jag av princip alltid smakar på allt. Mina pekfingrar är längre än mina ringfingrar, jag har en gång blivit petad på rumpan i duschen av en ande och jag knyter skorna på fel sätt. Jag kan bli generad, osäker, ledsen, arg, glad och överlycklig. Jag är en mamma som älskar sin dotter.

Någon tycker jag är vacker och någon annan tycker jag ser kyrklig ut. Själv försöker jag att inte vara för självkritisk men har genom åren börjat acceptera mig själv för den jag är.
Jag har lite svårt för fötter men är otroligt glad att jag faktiskt har två. Konflikter gör mig obekväm och jag tror att det mesta går att lösa genom att prata istället för att skrika. Jag imponeras av folk som inte bryr sig om vad andra tycker och har hittat sin egna inre styrka och som i sin egen styrka hjälper andra att hitta sin. Jag hatar särskrivningar och kan ibland uppfattas som en liten ordpolis.
Mitt hår är rakt, jag ler med hela ansiktet och mina läppar är mjuka. Jag vill tro att det finns en mening i allt som sker, att döden inte är slutet och att jag har en mening på jorden.
Jag kan kasta långt, är oslagbar i ”Klubba säl” och jag blir längre när jag sitter ner.

Mina personliga egenskaper, egenheter och kunskaper är många.
Emetofobin är bara en bråkdel av mig som person, likaså panikångesten. Kanske uppfattas den som större; den har en förmåga att växa i specifika situationer, men oftast är den så här… en i mängden.
Jag skriver ofta inlägg när det där specifika har hänt, då egenheten är som störst, för att delge av någonting som berör- inte bara mig utan många fler. ”Den glömda fobin” kommer att fortsätta som glömd om inte någon vågar vara rak och öppen med dess alla sidor- så varför skulle inte den ”någon” vara jag?
Fobin är en del av mig, en bit av pusslet.
Problemet är inte just den pusselbiten, det är att dom andra 999 pusselbitarna ibland kommer i skymundan vilket är synd då de resterande bitarna är dom viktigaste.

Så det här är jag; en kärleksfull chokladfrossande älskande kvinna som tror på det bästa i andra, som gråter ut mascara på kinderna, aldrig lyckas hålla naglarna långa, sjunger om gröna äpplen, lyssnar på The Dancers – Friday I´m In Love för att få upp humör och som äter glass med Oboy och popcorn. Trevligt att råkas.

Elin

bilden

Läs mer

En rastlös olustkänsla

En rastlöshet sprider sig i hela kroppen och jag kan inte sätta fingret på vad som skapar ångesten. Jag blir osäker på om jag känner mig illamående, om det är någonting fel överhuvudtaget eller om det bara är pga sömnbrist. Jag trotsar olustkänslan och går på promenad men märker att jag ökar takten mer och mer.

Jag handskas med det men vet inte om det finns ett bättre sätt att handskas med det. Ångesten kvarstår och varken positivt tänkande eller promenaden hjälper.

Ibland behöver man bara en kram.

Läs mer

Ska man leva så gör det nu

Jag ligger och har min bästa kompis- rispåsen på magen. Nja eller snarare ligger den på täcket som ligger på magen då jag brassade på allt för länge i micron. Det är långt ifrån första gången jag har magknip och bara det faktum att jag kan stå och gå gör att jag bedömer smärtan som lindrig. Stundvis kommer elaka tankar som säger att det säkert är början på någonting fruktansvärt men däremellan går det faktiskt hyggligt (nu vill jag inte heller ”jinxa” det).

När en situation uppstår där jag vanligtvis börjar panika (stimuli) men jag istället inte alls känner mig särskilt rädd då blir tomhetskänslan i sig det obehagliga. Ibland så pass obehaglig och obekväm att enda lösningen är att framkalla den saknade paniken- för då känns allt som vanligt. Just detta fenomen får jag väldigt blandade reaktioner på. Dom som inte alls lider av någon ångestform eller fobi brukar skruva på sig och få en fullständig förvirring i blicken. Medans dom som har ångest brukar få ett stort leende på läpparna och förvånat säga ”jag trodde bara det var jag som gjorde så, jag förstår precis den känslan”. Kanske är det märkligt? Utifrån verkar det vara det iallafall. Visst är det dumt- det tycker vi alla, men vad ska man fylla på med istället?

Jag ligger och funderar över känslan av att inte vara rädd och det i sig framkallar rädsla. För vem är jag då? Jag som så länge identifierat mig med detta. Varför har jag så svårt att tillåta mig själv att vara orädd- jo, för jag är rädd! Det som har varit en vana, hur hemskt det än har varit, har ingett en trygghetskänsla och börjar jag rucka på vanan så börjar även tryggheten att vackla.

Jag ruckar ändå och tänker att det då får det väl bli jobbigt då. Jag vill aldrig sluta försöka för jag vill aldrig mer säga varken ”emetofobi” eller ”panikångest” före mitt förnamn. Sen kommer dom alltid att finnas där, inte allra minst emetofobin, och slå ner mig då och då. Men däremellan väljer jag att leva. Så med en ond mage och ett glatt leende säger jag godnatt!

Ska man leva, så gör det nu.

Läs mer

Havstulpanernas symbolik

 

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting? Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån.
Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.
Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för reste av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!

Läs mer

Med stulna syrener

Längs bilvägen i Stigtomta gick jag med bestämda steg, stora hörlurar och höll krampaktigt i en knippe stulen syren. Jag tänkte att om jag går fort så hinner jag inte tänka. Och på samma vis med att använda musiken som en distraktion,  om jag har hög volym så slipper jag höra mina egna tankar. Det började som en smart tanke men slutade i att jag bara höjde och höjde musiken och stegen blev så snabba att jag blev andfådd…(vilket i sin tur leder till panikkänslor.)

Mitt i min kvällspromenad slog det mig hur mycket jag hatar dom där små tankarna som sipprar igenom mitt självförtroende. Tankar om hur många saker jag har misslyckats med, hur många gånger jag har brutit ihop och hur ologiskt det är att jag tvingar ut mig på saker när till och med min psykolog har förklarat mig obotlig. Tankarna är kortvariga men återkommande och fruktansvärt onödiga, men kan man aktivt välja att skita i dom? Är det verkligen så att en annan människa kan vara den avgörande rösten ifall jag är frisk eller sjuk? Hur känner jag mig själv? När jag tänker efter så gör jag rätt mycket nu som jag inte ”klarat” förut- flera timmar långa promenader är en av dom, jag har av princip aldrig med mig en vattenflaska vilket för några år sedan skulle ha varit en omöjlighet om ens inomhus. Så kanske jag inte är obotlig, för kanske finns det mer än bara svart eller vitt! Jag är mer frisk nu i min panikångest än för 4 år sedan men hamnar jag i ett skarpt läge kommer jag förmodligen alltid reagera ungefär lika stark… det kanske jag inte kan komma ifrån.

I och med att min musik- och tempoplan inte funkade nåt vidare grep jag tag i en knippe syren från en buske på vägen. Av någon anledning finner jag just lukten av syren väldigt avslappnande,  kunde jag så skulle jag ha hela sovrummet fyllt av den blomman. Så jag fortsatte gå och så fort paniken smög sig på luktade jag på blommorna och kunde få ner pulsen igen. Sen är ju inte syrensniffning en permanent lösning, den tappade sin magiska kraft inom en halvtimme men det höll mig ändå gående.

Jag känner mig kluven till psykologi efter allt som har hänt. Dom senaste övningarna har lämnat mig ännu mer vilsen och ännu mer rädd vilket jag har svårt att se som positivt. Det är inte min KBT-terapi som har hjälpt mig det sista halvåret utan istället personerna runt omkring. Dom som ser mig mer som frisk än sjuk, eller till och med inte sjuk alls. Som har lyssnat till mina tokiga tankat och idéer utan att se mig som svag. Emetofobi och likaså panikångest ÄR svårt att förstå, orden räcker aldrig till för att förklara känslorna och reaktionerna. Men det är ju också så att det stora är inte att förstå, det är att vilja förstå.

Jag vill inte se mig själv som trasig, jag ger mig själv alldeles för lite cred för allt jag gör trots rädsla. Jag har brister, men jag är långt ifrån trasig. Men mina positiva ljus till människor runt omkring mig rör jag mig framåt! Och när dom inte finns tillgängliga och Ingrid Michaelson’s låt ”be OK” inte funkar så har jag ju alltid syrenerna.

IMG_0130

Läs mer

Ny beklädnad

 

Bloggen har bytt utseende för att bättre passa in i SN:s utseende.
Själv känner jag att det inte bara var bloggen som behövde en make over utan jag har även tröttnat på mig själv. Mitt mående står mig i halsen och jag känner bara för att bryta mig fri från allt som håller mig tillbaka. I spegeln speglas mitt inre kaos upp i mitt ansikte och jag får lust att impulsköpa hårfärg. Jag känner att negativiteten gnager i mig vilket bara resulterar i att jag blir ännu mer frustrerad på mig själv, varför är det så svårt att känna glädje? Går det att vara nöjd utvändigt när man inte är det invändigt? Eller blir det bara till en fasad? Kanske är det fegt att sitta här tryggt bakom dataskärmen, frågan är bara vad jag gör annars?

Efter ett författarbesök på utbildningen väcktes ett behov av att få berätta min historia, min väldigt långa historia. I stunden jag satte mig för att få ner en bråkdel av min historia som en uppgift till veckans tema så undrade jag vem som kommer vilja läsa? Vem kommer orka höra?  För är det inte så att vi vill så gärna se den där vändpunkten, det där ljuset, det där allra sista som gör allt mödan värt? Min historia har ingen självklar vändning, faktum är att jag fortfarande lever i historien i febril kamp att hitta ut.

Nu är ju inte hårfärg svar på allt, så jag kom fram till att det kan kvitta.
Hårfärgen får kvarstå som odefinierbar och klädkombinationen densamma.
Jag kommer inte på nån vettig lösning och jag tvingas likt ett strejkande barn sitta med armarna i kors. Plinkandet på gitarren inger lite lugn och jag drar fördel av mitt kaos och skriver klart en låt.
Detta blev ett par förströdda tankar från en smått förvirrad person i desperat behov ledljus.

Läs mer

Ensamheten

Efter en natt med panikattacker känner jag mig tom. Min psykologs röst ekar i mitt huvud, ”välj en strategi”, tills jag skriker av frustration inombords. Jag är arg! Arg för att behöva gå igenom det här om och om igen och arg för att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Andra kan bara göra så mycket, det räcker halvvägs, resten flygkraschar jag solo. Ibland önskar jag att alla skulle få prova på känslan av en full panikattack,  kanske skulle förståelse växa och framförallt forskningen gå framåt. Jag vill inte stanna i paniken eller ännu värre- spä på den, även om den tekniken är beprövad med goda resultat, för det är olidligt… I stunden av panik gör jag vad som helst för att unslippa mig själv, jag vill bara inte gå igenom paniken ännu en gång till. Då gör jag vad som helst för att känna någonting annat,  vad som helst! Jag antar att det är tur i oturen att jag pga emetofobin inte dricker… annars antar jag att det hade varit en av de ack så dåliga ”lösningarna”. I panikattacken vibrerade kroppen lika okontrollerat som tankarna,  för en utomstående kan jag tänka mig att det ser ut som att jag fryser rejält. Detta är en av de få gångerna jag inte gråter när jag är ledsen, jag kan inte få fram en enda tår- jag vågar inte gråta.

Är det fel att tycka synd om sig själv? När har man rätt till det? Jag känner att om jag tillät mig skulle jag kunna gråta en helg i sträck utan problem, jag har så mycket som vill ut, det står mig upp i halsen. Ändå tycker jag att gråta är det jag ägnar mig mest åt så fort jag är ensam nu för tiden. Ovissheten om mina begränsningar inom att ta ett arbete vrider sig i mitt bröst och den ständiga oron att inte vara en tillräcklig bra mamma svider i hjärtat. Hur ska det bli? Ska resten av mitt liv se ut så här? Jag känner mig stressad över att hitta ett ”tillfrisknadssätt” innan min dotter blir så pass stor att hon uppfattar min rädsla och okapacitet att handskas med kräks, det är inte långt kvar innan hon gör det….

Och med dom tankarna släcker jag lampan och försöker sova.

Läs mer

Är det värt det tycker du?

Idag är det vårkänslor i luften, solen skiner och fåglarna sjunger. Jag försöker vara glad och ta in allt positivt men det blandas med det negativa runt om just nu.

Jag känner mig arg, och enormt frustrerad. Jag förstår verkligen inte poängen med att strunta i 48h regeln, att gå tillbaka till arbete eller skola innan smittorisktiden är över, vem tjänar på det?
Är det att man är oumbärlig? Att två dagar till hemma skulle innebära att världen kollapsar? Är det för att man blir rastlös av att ta det lugnt? Eller är det bara brist på respekt?

Är det värt det?
Många tror att ”så länge jag inte kysser personen är det ju lugnt!” ”Så himla smittsamt är det inte”.
Vet du som krävs för att du ska bli smittad?
10-100 bakterier är vad som krävs.
I en enda droppe kräks eller avföring från en sjuk person finns mellan 400 000-800 000 bakterier… i EN droppe.

Jag vet inte vad tanken var med detta inlägg, kanske bara att få ur mig min bitterhet eller ett hopp om att jag efter det här skulle kunna få njuta av våren…

Så snälla människor där ute, ta ansvar vid sjukdom och tänk på andra!

Läs mer

Varde ljus

I lördags var jag på Retreat i Allahelgona.
Min tanke om det i förväg var att det skulle bli skönt med en hel dag utan krav och att få tid att slappna av. Jag var inte riktigt införstådd med att det också betydde att tystnad löd under hela dagen, alltså att umgås med varandra utan att prata med varandra.
Allt började bra med frukost, meditation och sång som sedan inledde tystnaden. Jag tog en filt och la mig i en av kyrkbänkarna med min jacka hopknölad under huvudet. Jag vet inte om någon av er har varit i en kyrka när det är knäpptyst, det är så tyst att man kan höra ett hårspänne falla mot marken. När jag inte hade någonting att fokusera på utåt började jag fokusera inåt vilket resulterade i att jag bara efter 5 minuter i kyrkbänken låg och grät. Allt kom upp till ytan på en och samma gång och plötsligt var paniken ett faktum. Kroppen kändes blytung och allt jag ville var att resa på mig samtidigt som jag inte vågade annat än att ligga kvar och jag tänkte att om jag bara gav efter tillräckligt mycket skulle tårarna snart ta slut.
Efter en stund blev tystnaden för stor och jag stoppade hörlurarna i öronen och fyllde tillvaron av Nick Drake’s lugnande stämma som sakta lugnade min puls.

Jag har skrivit mycket om yttre påverkan och hur den minsta lilla händelsen kan få oss att dra igång en panikkänsla på en sekund, men det finns också yttre saker som verkar precis tvärtom. Innan lunchen var det samling längst fram i kyrkan för lite meditation och musik. Jag kurade ihop mig på en av de utställda stolarna och drog filten runtom mig, fortfarande kändes kroppen tung och tårarna gjorde sig ständigt påminnda i ögonvrån. Dom inre tankarna om hur mycket sämre det gick för mig än alla andra här och hur jag verkade vara den enda som inte hittade inre lugn, ekade i mig och tvingade fram ännu en tår. Plötsligt, mitt uppe i en destruktiv tanke sken solen in genom fönstret bakom mig och fyllde hela koret med värme. Lika snabbt som ångesten hade kommit var den nu borta och jag kunde dra ett djupt andetag. Kroppen kändes lätt och hela jag blev varm. Nu log jag, det skulle nog gå bra det här i alla fall!
Den lilla stunden som solen letade sig fram mellan de disiga molnen gav mig tillräckligt med styrka för att utan problem äta lunch med alla andra och den lämnade en känsla av upprymdhet.

Sedan gick inte hela dagen så bra, bortåt eftermiddagen hade paniken letat sig tillbaka och verkligheten hade hunnit ikapp. Jag skrev upp mig på anmälningslappen om att få prata med en präst. Jag var rädd att jag inte skulle orka dra upp allt som hänt men det kändes som att bröstet skulle spricka ifall jag inte fick prata med någon. Samtalet var bra och det gav mig lite nya sätt att se på det hela, uppmuntran och empati, förståelse och beröm- det lugnade mitt sinne och gav mig hopp.
Kvällen avslutades med en kort mässa, bön, sång och nattvard för att sedan övergå i te med mackor och ett officiellt brytande av den dagslånga tystnaden mellan deltagarna. Jag kan i efterhand se hur lärorik dagen var och hur gärna jag vill göra detta igen, för trots alla jobbiga känslor som kom upp fick jag också en chans att stanna kvar och ta mig igenom dom och i det stundvis känna ro.
Det blev även en påminnelse om att vintern är övergående och att när väl ljuset tittar fram känns allt 10 gånger lättare.

Läs mer

Tänk om alla var som du

Ibland blir det fattigt på inlägg pga att det inte finns så mycket att skriva om,  ibland för att det finns alldeles för mycket att skriva om.

Det är så mycket som har hänt på kort tid att jag inte vet hur jag vart jag skulle börja. I samma stund ligger inte problemet i vad jag skulle säga utan att jag skulle säga. Orden fastnar i min mun, jag vågar inte tala. Allt jag trodde jag kunde har raserats till dammkorn och här står jag i mitten av det hela och ser apatiskt på hur allt glider ur mina händer.  Jag borde tydligen vara glad att jag tog mig igenom allt, att jag kom ut på andra sidan- dom säger att jag är stark. Men hur är det ens möjligt när allt jag ser är återblickar från helvetet? Jag är inte närvarande i nuet, för jag sitter fortfarande fast i det som var- just för att det fortfarande är.

Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden, då blir man knäpp. Tänk om alla gjorde det… Jag har fått dom raderna sagda till mig så många gånger och jag förstår fortfarande inte vad dom betyder. Man kan gå runt och vara konstant rädd, för det är jag. Kommer jag bli knäpp? Är jag redan det? Och om alla var rädda, då skulle alla vara som jag och det känns inte som att det med en positiv underton. Jag vill av hela mitt sargade jag kunna välja hur jag känner, kunna lämna rädslan och få ut så mycket mer av livet, men det är inte upp till mig, inte upp till nån.

så detta icke-inlägg blev på sitt sätt ett inlägg trots allt. Vad jag behöver? -Jag vet inte, hade jag haft svaret på den frågan hade problemet redan varit löst. Just nu är jag dålig, gör dåligt ifrån mig och anses vara disträ och ansvarslös. Det är ok, jag får acceptera att det är så emetofobin och panikångesten gestaltar sitt utseende.

Det är ok, jag förstår att det är svårt att greppa.  Jag tycker inte heller om den jag är just nu.

Läs mer