Ska man leva så gör det nu

Jag ligger och har min bästa kompis- rispåsen på magen. Nja eller snarare ligger den på täcket som ligger på magen då jag brassade på allt för länge i micron. Det är långt ifrån första gången jag har magknip och bara det faktum att jag kan stå och gå gör att jag bedömer smärtan som lindrig. Stundvis kommer elaka tankar som säger att det säkert är början på någonting fruktansvärt men däremellan går det faktiskt hyggligt (nu vill jag inte heller ”jinxa” det).

När en situation uppstår där jag vanligtvis börjar panika (stimuli) men jag istället inte alls känner mig särskilt rädd då blir tomhetskänslan i sig det obehagliga. Ibland så pass obehaglig och obekväm att enda lösningen är att framkalla den saknade paniken- för då känns allt som vanligt. Just detta fenomen får jag väldigt blandade reaktioner på. Dom som inte alls lider av någon ångestform eller fobi brukar skruva på sig och få en fullständig förvirring i blicken. Medans dom som har ångest brukar få ett stort leende på läpparna och förvånat säga ”jag trodde bara det var jag som gjorde så, jag förstår precis den känslan”. Kanske är det märkligt? Utifrån verkar det vara det iallafall. Visst är det dumt- det tycker vi alla, men vad ska man fylla på med istället?

Jag ligger och funderar över känslan av att inte vara rädd och det i sig framkallar rädsla. För vem är jag då? Jag som så länge identifierat mig med detta. Varför har jag så svårt att tillåta mig själv att vara orädd- jo, för jag är rädd! Det som har varit en vana, hur hemskt det än har varit, har ingett en trygghetskänsla och börjar jag rucka på vanan så börjar även tryggheten att vackla.

Jag ruckar ändå och tänker att det då får det väl bli jobbigt då. Jag vill aldrig sluta försöka för jag vill aldrig mer säga varken ”emetofobi” eller ”panikångest” före mitt förnamn. Sen kommer dom alltid att finnas där, inte allra minst emetofobin, och slå ner mig då och då. Men däremellan väljer jag att leva. Så med en ond mage och ett glatt leende säger jag godnatt!

Ska man leva, så gör det nu.

Läs Mer

Havstulpanernas symbolik

 

Som att plötsligt märka att bikinin har slitits av någonstans där ute vid bryggan, helt utan varken över- eller underdelen står jag med endast det iskalla vattnet som skydd. Ingen annan anar någonting, hur kan dom inte ha sett någonting? Dom simmar alldeles för nära och vägrar försvinna därifrån. Jag håller mig krampfullt över brösten för att täcka det som täckas kan av mina skakande händer. Jag måste därifrån! Det är ganska nära till stranden men där ligger dom på rygg och solar, njuter av den vackra dagen så som man borde. Åt andra hållet sträcker sig vattnet milslångt utan stop. Den mjuka sandbottnen blir allt mer stenig under mina fötter ju längre jag står tills den till slut förvandlats helt till havstuplaner som skär djupt in i mina trampdynor. I min krampaktiga hållning känner jag hur benen blir mer och mer okontrollerbara i sina skakningar. Vattnet är iskallt, varför åker inte folk härifrån och hur kan dom vara så oberörda? I en cirkel runt mig börjar vattnet färgas rött av blodet från mina sönderskurna fötter, det gör så outhärdligt ont att jag får svårt att andas. Försvinn! Försvinn! Försvinn!!! Jag vill skrika rakt ut men får inte fram ett ljud.

Ibland har jag rusat upp gråtandes, naken och lämnat blodspår efter mig längs hela min flyktväg därifrån.
Ibland har jag sjunkit ihop till en boll av smärtan och hamnat helt under vattenytan vilket även det har undgått de flesta. Nere på bottnen kramar jag om mina knän, skakar av olust och tillåter mig själv att gå sönder inuti. Smärtan tar vägen ut genom tårkanalerna och blandas fort med vattnet och gör det hela ogjort. Nere på bottnen simmar dom över mig, runt mig och alldeles, alldeles för nära inpå.
Ibland står jag kvar och försöker acceptera smärtan som skär upp igenom hela kroppen och försöker tro på vad jag har fått inmalt i huvudet på KBT:n, efter toppen kommer dalen. Tanken att vattnet plötsligt skulle försvinna och jag står kvar i mitt nakna och blodiga jag är någonting som jag i allra högsta grad riskerar i valet att inte fly. Till åtlöje för reste av de påklädda badgästerna måste jag försöka vara okey med situationen och bara invänta att skärsåren under fötterna självläker och att bikinin växer tillbaka från intet.

Många ställer ofta frågan: ”vad är det värsta som kan hända?” med ett snett leende som ett halvhjärtat försök att förstå. Ofta helt utan intresse i att förstå utan mest för att lösa situationen. Så vilket av alternativen är vettigast? Min KBT-psykolog väljer alternativ nummer tre, den självsäkre väljer alternativ nummer ett- för vem bryr sig om vad andra tycker? Jag själv väljer allt för ofta nummer två. Jag varken flyr eller stannar utan väljer istället att försöka göra mig osynlig för jag bryr mig om vad andra tycker och tänker. Mest så vill jag inte se deras blick när de till slut ser att någonting är fel.

En panikattack i symbolik för att göra det så begripligt det går, ändå är orden för knappa, alltid för knappa!

Läs Mer

Med stulna syrener

Längs bilvägen i Stigtomta gick jag med bestämda steg, stora hörlurar och höll krampaktigt i en knippe stulen syren. Jag tänkte att om jag går fort så hinner jag inte tänka. Och på samma vis med att använda musiken som en distraktion,  om jag har hög volym så slipper jag höra mina egna tankar. Det började som en smart tanke men slutade i att jag bara höjde och höjde musiken och stegen blev så snabba att jag blev andfådd…(vilket i sin tur leder till panikkänslor.)

Mitt i min kvällspromenad slog det mig hur mycket jag hatar dom där små tankarna som sipprar igenom mitt självförtroende. Tankar om hur många saker jag har misslyckats med, hur många gånger jag har brutit ihop och hur ologiskt det är att jag tvingar ut mig på saker när till och med min psykolog har förklarat mig obotlig. Tankarna är kortvariga men återkommande och fruktansvärt onödiga, men kan man aktivt välja att skita i dom? Är det verkligen så att en annan människa kan vara den avgörande rösten ifall jag är frisk eller sjuk? Hur känner jag mig själv? När jag tänker efter så gör jag rätt mycket nu som jag inte ”klarat” förut- flera timmar långa promenader är en av dom, jag har av princip aldrig med mig en vattenflaska vilket för några år sedan skulle ha varit en omöjlighet om ens inomhus. Så kanske jag inte är obotlig, för kanske finns det mer än bara svart eller vitt! Jag är mer frisk nu i min panikångest än för 4 år sedan men hamnar jag i ett skarpt läge kommer jag förmodligen alltid reagera ungefär lika stark… det kanske jag inte kan komma ifrån.

I och med att min musik- och tempoplan inte funkade nåt vidare grep jag tag i en knippe syren från en buske på vägen. Av någon anledning finner jag just lukten av syren väldigt avslappnande,  kunde jag så skulle jag ha hela sovrummet fyllt av den blomman. Så jag fortsatte gå och så fort paniken smög sig på luktade jag på blommorna och kunde få ner pulsen igen. Sen är ju inte syrensniffning en permanent lösning, den tappade sin magiska kraft inom en halvtimme men det höll mig ändå gående.

Jag känner mig kluven till psykologi efter allt som har hänt. Dom senaste övningarna har lämnat mig ännu mer vilsen och ännu mer rädd vilket jag har svårt att se som positivt. Det är inte min KBT-terapi som har hjälpt mig det sista halvåret utan istället personerna runt omkring. Dom som ser mig mer som frisk än sjuk, eller till och med inte sjuk alls. Som har lyssnat till mina tokiga tankat och idéer utan att se mig som svag. Emetofobi och likaså panikångest ÄR svårt att förstå, orden räcker aldrig till för att förklara känslorna och reaktionerna. Men det är ju också så att det stora är inte att förstå, det är att vilja förstå.

Jag vill inte se mig själv som trasig, jag ger mig själv alldeles för lite cred för allt jag gör trots rädsla. Jag har brister, men jag är långt ifrån trasig. Men mina positiva ljus till människor runt omkring mig rör jag mig framåt! Och när dom inte finns tillgängliga och Ingrid Michaelson’s låt ”be OK” inte funkar så har jag ju alltid syrenerna.

IMG_0130

Läs Mer

Ny beklädnad

 

Bloggen har bytt utseende för att bättre passa in i SN:s utseende.
Själv känner jag att det inte bara var bloggen som behövde en make over utan jag har även tröttnat på mig själv. Mitt mående står mig i halsen och jag känner bara för att bryta mig fri från allt som håller mig tillbaka. I spegeln speglas mitt inre kaos upp i mitt ansikte och jag får lust att impulsköpa hårfärg. Jag känner att negativiteten gnager i mig vilket bara resulterar i att jag blir ännu mer frustrerad på mig själv, varför är det så svårt att känna glädje? Går det att vara nöjd utvändigt när man inte är det invändigt? Eller blir det bara till en fasad? Kanske är det fegt att sitta här tryggt bakom dataskärmen, frågan är bara vad jag gör annars?

Efter ett författarbesök på utbildningen väcktes ett behov av att få berätta min historia, min väldigt långa historia. I stunden jag satte mig för att få ner en bråkdel av min historia som en uppgift till veckans tema så undrade jag vem som kommer vilja läsa? Vem kommer orka höra?  För är det inte så att vi vill så gärna se den där vändpunkten, det där ljuset, det där allra sista som gör allt mödan värt? Min historia har ingen självklar vändning, faktum är att jag fortfarande lever i historien i febril kamp att hitta ut.

Nu är ju inte hårfärg svar på allt, så jag kom fram till att det kan kvitta.
Hårfärgen får kvarstå som odefinierbar och klädkombinationen densamma.
Jag kommer inte på nån vettig lösning och jag tvingas likt ett strejkande barn sitta med armarna i kors. Plinkandet på gitarren inger lite lugn och jag drar fördel av mitt kaos och skriver klart en låt.
Detta blev ett par förströdda tankar från en smått förvirrad person i desperat behov ledljus.

Läs Mer