Ett trauma

Jag tänkte aldrig att det skulle bli såhär, att jag skulle bli såhär.
Jag pratade öppet om panikångest och emetofobi, tog varje chans att upplysa världen om detta fenomen som ingen pratade om.
Jag satt i intervjuer, syntes i tidningar, och satt i stora såväl som små grupper och yttrade ord som för dem var nya, som dom varit lyckliga nog att aldrig drabbas av.
Men en sak var klar, mitt barn skulle aldrig få reda på det!

 

 

Men snabba andetag och med en stilla flod av tårar som letade sig nedför mina kinder stängde jag av motorn och klev ur bilen.
Jag gick sakta den korta promenaden som flera gånger förr, ett steg i taget.
Solen bländade mig i sidledes och medan jag lyssnade till hur snön narrades under mina skor tänkte jag att livet var just så…  en begränsad tid i solen tills ljudet tränger igenom och man tvingas blicka nedåt- snö. En förljugen förhoppning som varje gång avslöjas och bryts ned av sanningen.

 

Väntrummet andades tyngd med ett tappert försök till hemtrevnad, någonting jag betvivlar infinner sig hos någon av dom som sitter här, hos mig som sitter här. Jag hann bara sitta någon minut innan jag hörde min psykolog viska fram mitt namn, alltid i rätt stämning för mitt sinneslag.
Jag följde henne genom korridoren, in i rummet, och slog mig ner i vad jag vid det här laget tänker som ”min” fåtölj.
Hennes blick var klok men mycket vänlig, så olik mina tidigare psykologers, stabil och inkännande.
När jag berättade vad som hänt bekräftade hon det genom att benämna det som ”det som inte fick hända”.
Jag kände hur klumpen av nedträngd gråt gjorde mig illa i halsen och jag försökte anstränga mig på orden, uttalen och hur jag bäst kunde beskriva hur illa det var, hur illa det är.

Jag beskrev hur jag hamnade i chocktillstånd och kroppen helt låste sig. Hur jag inte kunde få mina fötter att röra sig och den avgrundsdjupa gråten som jag inte kunde få stopp på.
Hon undrar om det var en förlösande gråt. ”-Det finns fler än en typ av gråt vet du och dom är väldigt olika” sa hon medan hon lutade sig närmre mig. Men det fanns inget skönt i gråten, den var varken graciös eller förlösande utan bottenlös och plågsam. På frågan om vad jag tänkte i den stunden blev jag tyst, jag fick inte fram det. Orden fastnade i gråtklumpen som bara växte i halsen.
”- Kom igen, säg det rakt ut, jag lovar att vi kan ta det!”
Orden välde ut i ett hav av tårar och jag kände hur sanna dom var, hur plågsamt hemska dom var.
Hon skrattade till… och jag kom av mig.
Hennes reaktion på vad jag sa var att det var totalt osant, inte vad jag kände- det var sant, men i verkligheten var det befängt.
Hon förklarade hur dessa tankar fäster sig när man är i chock eller trauma- som hon klassade detta som, och hur dom fysiskt tar över spelutrymmet i hjärnan och blockerar det logiska tänkandet. Hur det inte finns något sätt som jag kan, eller någon annan för den delen, resonera bort dom fruktansvärda tankarna… dom måste vara där i den stunden. Det som hjälper är tid för att traumatankarna så småningom ska kunna lätta och det logiska återigen har någonting att säga till om.
Jag insåg till en del av mig att det lät befängt, en mamma med emetofobi måste väl vara bättre än ingen alls? Men hur hade det då känts så sant och så rätt?

 

”- Du är inte en dålig mamma Elin!”
…mina tårar bara rann.
”- Men det är ju det enda jag kämpat för, jag vägrar riskera att hon får emetofobi och en dag sitter som jag gör nu!!!”
”Jag kan lova dig en sak och det är att hon redan vet! Det spelar ingen roll att du inte sagt det till henne, barn känner av allt, hon vet.”

Det blev tomt inombords… jag hade misslyckats med det enda som hade någon betydelse i mitt liv som förälder.
Vi pratade en lång stund om vad det innebar och min vägran till att vara operfekt som förälder. Hon pratade om hur vi alla sitter så innan vi får barn och svär över alla saker vi inte ska föra över på våra barn eller låta dom se… inget blir som man tror när man väl är förälder och det är ett omöjligt krav att vara perfekt. Men det i sig betyder inte att min dotter är eller kanske någonsin blir emetofob.

”- Det viktiga är inte vad hon inte får utsättas för utan hur hon bearbetar känslorna kring det som händer. Om du inte pratar om det, hur ska hon då få veta att det är ok att vara rädd? Att vara tyst signalerar att det är någonting så fruktansvärt att mamma inte ens pratar om det.”
Jag hade inte tänkt på det på det sättet, jag hade varit så upptagen med att dölja det till varje pris!
Så inställd på att vara en stark förälder, ännu mer så sedan jag och pappan gick isär, en förälder som genom sin styrka skulle beskydda henne mot det värsta, mot mig. Nu rubbades hela världsbilden och jag insåg plötsligt all enorm anspänning jag burit i försöka att dölja någonting som bara växte av tystnaden.

 

Efter våran session gick jag hem helt omtumlad.
Jag hade ett lugnt samtal med min dotter där hon fick beskriva vad hon kände och vad hon tänkte om att hon hade varit magsjuk. Vi pratade om att alla människor är rädda för någonting och att hon får känna sig rädd. Att jag var mycket mer rädd än hon visste hon redan, precis som min psykolog förutspått, och det verkade inte bekomma henne märkvärt.

 

Det känns märkligt att jag nu mår sämre än när jag startade min sjukskrivning men det känns också som att jag för första gången någonsin inser vidden av mitt mående, hur allt hänger samman. Det kommer inte vara en quick fix, det kommer ta långt mer tid än jag förstått men den här gånger har jag någon som vet vad hon gör- och det ger mig hopp.

Läs mer

Bullshit eller Quick-fix

Alla vet vi hur viktigt det är med ordentlig sömn och det gäller inte allra minst i en sjukskrivning som min.
Men är det verkligen så lätt?

 

Jag mår dåligt när jag har sovit mindre än 8h.
Jag är hängig, lättirriterad och känner mig allmänt oförmögen att genomföra saker.
Men egentligen mår jag ju likadant när jag faktiskt har sovit…

Under min dotters första år sov jag i princip inte längre än 2h i sträck på nätterna och på dagarna sov jag inget alls. När hon väl började sova längre perioder och jag kunde börja slappna av på natten vaknade jag istället med huvudvärk på morgonen. Kroppen tyckte att den hade sovit alldeles för länge då jag sovit 5h i sträck utan avbrott och strejkade därmed genom att dunka sambatakt i min skalle.

 

Energin är extra låg nu. Det blir den alltid i mina depressioner och jag undrar om sömn är lösningen eller bara bullshit. Från att inte ha sovit mer än 2h i lördags till att sova 10h i måndags kan jag konstatera det här:

Med 2h sömn vaknar jag inte riktigt på morgonen utan befinner mig i samma dimma som fyllt mitt huvud under den gångna natten.
Med 10h vaknar jag ordentligt på morgonen men dock som vanligt i en panikattack… så energin sinar ut redan efter lunch.
Jag känner mig luddig i huvudet men har stress i hela kroppen i båda fallen. Jag har lättare till panikattacker när jag sovit mindre men i dagsläget har jag dom dagligen oavsett.

 

Så kanske är inte sömn svaret på allt även då vi gärna vill tro det. Det vore ju en så bra quick-fix!

Jag tror inte att det finns en Quick-fix för detta. Och huruvida en lösning eller bot existerar överhuvudtaget är något som det debatteras hett om i min hjärna. Vad är optimistiskt att tänka och vad är bara naivt? Realist eller bara hederlig pessimist?

 

Och om jag ska vara ärlig så tycker jag ändå att jag klär bättre som pessimist för det dämpar i alla fall fallet.

 

Läs mer

Jag blir vuxen när…


Jag brukade alltid längta till jag ”blev stor”. För i de vuxnas värld fanns ingen rädsla, ingen känsla av litenhet eller ovisshet. Jag drömde om ett eldorado med obegränsat syre.

 

’Jag blir vuxen när jag börjar i högstadiet- eller när jag lär mig cykla utan att hålla i mig!’

6-åriga Elin tittade ofta framåt i livet med skräckblandad förtjusning. Hon var så rädd att inte hinna ta vara på tiden som barn och ändå längtade hon så mycket efter att få känna sig stor. Hennes storasyster var alltid större, modigare och att försöka springa ikapp blev ett livslångt mål. Storasyster somnade utan problem med vetskapen om att hon förmodligen skulle bli sjuk under natten, inget konstigt med det. Jag hade precis genomlidit min största mardröm, jag hade varit magsjuk. Jag och min syster delade rum och hon hade varit i närheten när jag mått dåligt. Vi fick byta plats i våningssängen så hon kunde sova där nere ifall nåt skulle hända henne under natten. Mamma ställde dit en hink på golvet. Puss och godnatt.

Jag låg i tystnaden och stirrade mot taket. Hon somnade direkt och jag försökte lyssna till hennes andetag- hur vågade hon andas? Jag ville inte vara vaken när det hände och ändå var jag livrädd för att somna. Jag minns att jag tänkte att min syster var som en superhjäte, orädd inför det enda värre än döden. Och bara jag väl blev vuxen skulle jag också kunna leva så- jag skulle ha slutat larva mig.

’Jag blir vuxen när jag fyller arton- det vet ju alla!’

Ironiskt sett var jag nog som mest frisk under tonårsåren 13-19 när de flesta andra mådde sämre. Trots flera besök på akuten, oförmågan att ibland sitta i ett stängt klassrum och det faktum att jag ofta pratades om i 3:e person av lärare och läkare så hade min psykiska ohälsa ett begränsat spelutrymme. Jag åkte tåg, stod på Culturums stora scen och drack alkohol utan en tanke på att ångesten kunde rasera allt på mindre än en sekund. Jag visste inte att det var utom min kontroll.

’Jag blir vuxen när jag fyller 25 år’

”-Du kommer aldrig bli frisk förrän du slutar vara sjuk i huvudet, fattar du det?!” Jag var 20 år och hade precis fått mina första stora panikattacker. Dom som gjort att jag tappat känseln från axlarna och nedåt, körts i ilfart till sjukhuset och pumpats i medicin som fick rummet att snurra och mig att skrika. Dom som gjort att jag på knä krupit hem från ett möte med en oförstående läkare som tilltalade mig som ”vackra svenska lilla flicka” och nekat mig hjälp då jag tydligen var för ung och bara behövde ha mer tilltro till mänskligheten. Mannen som förklarade mitt hälsotillstånd som ”sjuk i huvudet” var chef på mitt första ordentliga jobb. Det var hans sätt att förklara för mig varför jag inte hade rätt till psykolog- jag var för sjuk i huvudet och kunde aldrig bli bättre enligt honom.

’Jag blir vuxen när jag får barn, det finns inga emetofobiska föräldrar’

Ingen i min släkt, mig då veterligen, hade kräkts under graviditeten. Jag kände mig stark och modig, jag var så glad över mitt beslut att skaffa barn och såg framför mig hur jag skulle fota min vackra mage vecka för vecka och äta brunch med min också gravida storasyster på stan. Jag satt på golvet i badrummet med knäna mot hakan och armarna hårt kramandes runt om mig själv. Jag vågade inte öppna ögonen, vågade inte röra mig, vågade inte andas. I 3 timmar satt jag där, helt still med tårar som forsade ner för mitt ansikte och allt jag kunde höra i mitt huvud var ”jag är med er alla dagar intill tidens ände”. Jag hade kräkts som gravid för första gången och det enda som fick mig att fortsätta var tanken att det snart skulle sluta, det sa alla ju- det är bara de första veckorna. Det skulle inte sluta förrän hela graviditeten var över.

’Jag blir vuxen när jag är 30 år!’

Man blir på ett sätt vuxen per automatik när man blir förälder, bara inte på det sätt jag alltid trott. Man har ett enormt större ansvar som förälder, för nu är det inte bara du själv att tänka på utan någon annan kommer alltid först. Med det sagt betyder inte det att panikattacker och emetofobi inte får något utrymme, det händer bara i lite andra scenarion än innan. Ofta i samband med dusch, icke-sömn eller på arbetsplatsen, dom stunder då man ofrivilligt tillåter sig att inte ”agera”. För kroppen orkar inte hålla en stark fasad i all evighet och ju mer du tvingas göra det- ju större kan man gissa att fallet blir när du släpper på det.

Jag är 32 år, har barn, bil och arbete och ändå har jag inte ”slutat larva mig”. Jag har inte slutat gråta i duschen, inte lyckats vakna med normal andning och inte heller skulle jag någonsin med ro kunna somna i tanken om att jag nog blir sjuk under natten, oavsett puss ifrån mamma eller ej! Jag har inte slutat ”larva mig” just för att det inte finns något larvigt alls med att må såhär. Det går inte att förminska, trivialisera, skämta- eller skrämma bort. Jag har heller inte hittat ett sätt att fördela min ångest jämnt på så att fallen inte alltid blir med ansiktet först. Jag sitter fortfarande här med skam i hela kroppen och fruktansvärda skuldkänslor för vad mitt mående kostar på andra i min omgivning- min familj, mina arbetskamrater och min kärleksrelation. Men väl på bottnen nu måste jag konstatera att jag är en bra människa. Jag skulle aldrig försätta mina kollegor i denna position medvetet eller om jag var frisk. Jag oroar mig ofta för andra lika mycket eller ibland mer än vad jag gör för mig själv. Jag önskar alltid att jag vore starkare, att jag vore någon annan, någon som älskade livets alla sidor, någon som också vore enklare att älska. Men just nu kan jag bara vara den jag är och försöka göra det bästa jag kan med det jag har.

’Jag blir vuxen när jag själv bestämmer över definitionen av ordet!’

Läs mer

Kameleont


Jag är en kameleont.

Jag följer andras sinnesstämningar och hittar det rätta ansiktsuttrycket för situationen, ändrar munnen efter hur det nog ”borde vara”. Det är inte det att jag inte känner känslor, det är motsatsen. Jag känner så mycket så snabbt att andetagen får svårt att ta plats. När du har tänkt en tanke har jag hunnit tänka tjugo.

Jag är en kameleont.

Jag ändrar mitt yttre och smälter in. Ibland så pass bra att jag undrar om jag egentligen finns eller om jag på utsidan bara blir en kopia av andra för att på insidan vara den dom inte är.

Jag är en kameleont.

En tedrickande kameleont som sitter på morgonmötet och ändrar färg. Som redan innan bilresan dit hunnit tänka över hela existensen och dess innebörd. Innebörden av att varje morgon vakna upp med tomhetskänsla och hjärtklappning. På vägen ut genom hallen slänger jag på mig kameleonthalsduken, drar på kameleontskorna och håller andan nedför trappen, sen ut…

Jag är en kameleont.

Som precis lagom visar reaktion på någons nyhet om att detta kommer statistiskt sett bli den värsta magsjukevintern på länge. Jag höjer försiktigt mitt kameleontögonbryn, som vems ögonbryn som helst, inte ett emetofobiögonbryn. Jag tar ett andetag som ingen ser och ger mig lagom försiktigt in i samtalet med lagom ”intressant” fakta om virusspridningen av calci och att det kan vara orsaken. Jag tar en tugga banan och undrar om jag någonsin kommer förstå hur det känns att kunna prata om detta utan att känna dödsångesten vrida sig inne i kroppen. Jag vill gråta, men kameleonter gråter inte på morgonmöten.

Jag är en kameleont.

Jag är den du inte är, den jag hoppas du aldrig behöver bli. Mina kameleontögon speglar din bild, speglar en normalitet. Kameleonthuden är hård, den har byggts upp över årtionden som en känslomässig gard. Inte visste jag då att där jag hade behövt störst gard var på insidan, mot mig själv. När alla reser sig och går blundar jag en halv sekund och släpper ut luften ur bröstet. Jag gömmer tårarna bakom mina ögonlock och för en sekund tappar jag fattningen. När jag öppnar ögonen är tårarna bort, precis som jag bestämt. För är det något kameleonter hatar så är det att bli tagna för svaga eller överkänsliga.

Jag är en kameleont.

Jag är den du inte är men du ser dig själv i mina färger.


 

Läs mer

10 i topp frågor till en emetofob!

Jag har kännt mig rätt så arg på sistone. En del av ilskan har varit pga vissa människors rena ovilja att erkänna emetofobi som en verklig sak men också för vissas allt för starka hopp på att kunna bota mig.

Min ilska riktas även mot mig själv, i allra högsta grad, speciellt när samtalet om bot kommer upp. För om ett bot vore inom räckhåll vore det som att jag frivilligt mådde såhär, bara för att… Som att jag inte skulle vilja bli av med emetofobin.

Ofta tror människor att emetofobin bara begränsar mellan november och mars, att övriga delen av året skulle vara emetofobfri… Jag vet att det är en del icke-emetofober som läser detta så jag tänkte i ärlighetens namn svara på de topp tio vanligaste frågorna jag får och som frågeställaren sedan har svårt att tro på. Detta är helt sant. Så here we go:

1.När fick du emetofobi? Jag har haft min fobi så länge jag själv kan minnas, så så gott som hela livet.

2.Hur ofta känner du dig illamående? Mellan 1-5 dagar per vecka, dock inte alltid under hela dagen, men ibland flera ggr per dag.

3.Hur många gånger av dessa tror du att du faktiskt kommer kräkas? Alla.

4.Hur ofta tänker du på kräks eller något relaterat till kräks? Det har jag faktisk undersökt och det blev ca 3 ggr i timmen. Så låt säga att min vakna tid består av 16h, då blir det alltså 48ggr per dag bortsett från tankar i panikångestattacker samt drömmar.

5.Är det skillnad på ditt mående vintertid kontra sommartid? Min alldagliga oro för att utsättas för just magsjuka är mindre just sommartid, med det räknas maj, juni och juli. Men som bekant är ju inte just den smittan det enda man kan kräkas av, så helt avslappnad är jag aldrig, då hade jag inte räknat det som emetofobi. Så…nja..

6.Har du anorexia? Nej, det går emot hela min fobi och leverne att köra ner fingrar i halsen för att uppnå viktminskning. Jag är smal, har alltid varit det, men jag har aldrig ens gått på diet och förstår ärligt talat inte varför folk, speciellt läkare (!), älskar att dra den felparalellen.

7.Men ingen gillar ju att kräkas, det är väl ingen fobi? Intressant här att saker som är obehagliga för alla är svårare att acceptera som fobi när till.ex. fobi för snö är en erkänd fobi…! enough said.

8.Du måste ju söka hjälp. Haha… det har jag aldrig tänkt på, eller provat…

9.Bara du blir ordentligt magsjuk ska du se att det går över. Här förutsätter vi alltså att föreställningen om hur det känns att kräkas skulle motbevisas av känslan att kräkas… intressant…not!

10.Men så kan du ju inte gå runt och må hela tiden. Kan och kan… det är ju inte som att jag vaknar upp varje morgon och tänker: ”nämen om jag skulle välja att vara lite emetofob idag kanske…”. Man kan må såhär, jag mår såhär, med det sagt betyder det inte att det är vettigt.

 

Såhär ser det alltså ut… Ni andra emetofober som läser detta, vad får ni för frågor? Och ni utan denna fobi, är det någon, mer konstruktiv,  fråga som ni vill ställa mig? Lämna en kommentar här under så tar jag upp dom framöver.

Godnatt.

Läs mer

Bemöta och hantera

Vad är egentligen Emetofobi och hur bör det hanteras?

Jag kan inte räkna alla gånger jag själv har suttit mittemot en läkare eller psykolog och fått den där ansträngda frågeminen till svar när jag har sagt ”emetofobi”. Vanligvis har sjukhuspersonal inte den blekaste om vad det är för någonting men fastnar på andra delen av det märkliga ordet. ”Så du har en fobi, då vill jag att du tar kotankt med öppenmottagningen för att start en KBT-behandling.”

Många saker är fel i detta. Emetofobi är en av de 8 vanligaste fobierna om man ser till antal personer som lider av det men fortfarande pratas det för lite om det, vilket gör att inte ens läkare brukar ha koll på det. Dessutom kan man inte sudda bort ”emeto” och bara ta in ”fobi” då alla fobier inte fungerar likadant. Att sedan skicka en emetofob till KBT kan verka som en god sak men har i det flesta fallen ingen verkan eller värre; det spär på.

Emetofobi skiljer sig från de flesta andra fobier genom att den aldrig sover. Är du rädd för höjder kan du lätt undvika höjder i de allra flesta fall medans en emetofobi bär med sig sin fobi i sig själv i oro för att dom är sjuka och därmed aldrig tycks hittar säkra platser eller situationer.

Jag blev utskriven från min KBT-behandling när min psykolog märkte att jag inte blev bättre och sa att ”det här är vad vi har att erbjuda, det finns igenting annat”. Jag tror inte jag är ensam om det och jag tror heller inte jag är ensam om den frustration som växer när det som borde hjälpa inte hjälper.

Det finns dock dom som har sett att det inte funkar och försökt gräva djupare i varför det är så. Robert Kelly är psykolog och författare till boken ”Thrive” som riktar sig till alla med emetofobi. Detta är en behandlingsform som inte tvingar dig att utsätta dig gradvis för obehagliga saker, som KBT gör, utan går in på tankemönster och varför vi reagerar som vi gör. Jag har bara börjat med min bok men många har blivit helt friska av detta och det märks att han verkligen har tagit tid att förstå alla svårigheter med just denna fobin.

Jag har ett klipp som jag länkar här under. Det är ett klipp som jag önskar att ALLA kunde se, men speciellt viktigt är det för emetofober och dom som lever i nära relation till någon med emetofobi. Klippet är långt, man behöver inte kolla på hela men försök se en bit iallafall. Jag känner ofta att jag kan ha svårt att hitta orden för att beskriva vissa svårigheter kring detta för andra, saker inom emetofobin är komplexa. Men Robert Kelly beskriver det felfritt, så snälla kolla:

[youtube]https://youtu.be/7r255zjweMw[/youtube]

Har ni några frågor så ställ dom gärna, jag ska göra mitt bästa att försöka besvara dom.

Elin

Läs mer

Den kissande korvtjuven

Plötsligt sitter man bara där, i en dunge med nerhasade byxor och är en millisekund från att kissa på sin egen mobiltelefon som ljudlöst har fallit ur bakfickan och landat mjukt på en lövhög.

För allt ska gå så fort, kissning i ultraspeed. Innan man har hittat någon tillräckligt avskiljd plats går man liksom lite på tå, som en bov påväg att göra inbrott i korvbutiken på en tecknad film. Spejandes åt alla håll, ingen ser mig nu va, som paranoid att någon ska ha följt efter bara för att man ser så ”misstänksam” ut.
Det är inte så att jag med glädje gör hela denna prosidur men ibland finns det inte tillräckligt med tid att leta efter en toalett eller som idag; en titt in på toaletten i hamnen bredvid golbanan och man känner ett starkt behov av skrubba handen, den som bara petade på toadörren, med stålull och sedan ta ett klorinbad från topp till tå.

Så kom det sig att jag satt där iallafall och räddade min mobiltelefon i sista sekunden. Snabbt kissa, snabbt krångla upp trosor och jeans i fortfarande ihopkurad position så ingen skulle se ett skyldigt huvud plötsligt sticka upp i buskaget och tänka: ”jahaja, där har vi en kvinnlig kissare, usch så ofrächt!”
Det var förresten en tant som såg mig skutta ut ur busken sen, men hon var mer koncentrerad på sin gåstavar, så hon räknas inte riktigt.
Lättad och förfärad gick jag sedan längst pirpromenaden och tänkte på mina korvaffärsinbrottstjuvsmoves och vilken skillnad det är. Jag har aldrig upptäckt någon av manligt kön utföra alla dessa moves, istället har jag sett karlar stå överallt och ingenstans med ansiktet in mot ett buskage, i bästa fall, annars mot ett träd eller bara mot ett dike. Ingen skyldighetsmin, ingen som är påväg att råna en korvmoj här inte, att hitta plats verkar inte vara samma dilemma. Så hur blir då mitt synliga huvud i en buske värre än bilden av en man bakifrån där man ser såväl skor som nacke?

Och vad har det här med emetofobi eller panikångest att göra?
Jo! Oroandet! När man känner obehaget sjuda, påväg att koka, snart stormkokande inombords. När man blir en smygande, rastlös korvtjuven som söker förbrilt efter en säker plats, där man inte syns, där ingen anar.
Är man som jag, en erfaren korvtjuv i ångestvärlden så märker väldigt sällan någon någonting iallafall, oavsett om man hittar nån buske eller inte, men man tror! Man tror att ALLA ser, alla tänker, alla tycker…

Oroandet.
Vidare på min pirpromenad satte jag mig på en bänk för att just skriva detta, så plötsligt kom det. Det snurrade, eller gungade i hela kroppen och på mindre än en sekund har jag fått panik och förbannar mig själv över att jag alltid ska utmana! Jaha, dumma Elin, det var ju smart, gå nästan längst ut och sedan få panikattack och hålla krampaktigt i bänken och undra om helikoprar kan landa på vatten, ifall yrseln fortsätter och eskalerar i en kaskad av kräks och gråt! Så dumt av mig och tvinga ut mig på en…brygga…just det!
Jag lutar mig lite bakåt och tittar på hela bryggan mot vattnet, mot…vågorna…
Det är inte jättekonstigt att det känns som att det gungar när man sitter på en bänk på en brygga som i sin tur ligger i vattnet där det just nu går lite vågor.
Men i mitt eget logiskt tänkande hann jag tänka på både kräks och helikoptrar innan jag ens såg mig omkring, för så funkar jag.

14405060792911096071671

Ofta vill jag ha en klar röd tråd i mina inlägg, jag vet inte om den var så tydlig för er andra den här gången från busken till bryggan? Jag kan annars knyta ihop det med ett ord: ”Skam”.
Jag har skämts över min panik lika mycket som en potentiell synlig rumpa längs bilvägen. Så jag har pölsa i knähög snö, långt in i skogen, för att träden är kala och står så förbannat glest. För att få kissa lite, medans de manliga medressenärerna alltid bara stått bakom eller bredvid bilen, sådär ogenerat och tyckt det har varit den goda frukten av genusfördelningen.
Jag gav upp skammen för paniken för rätt så länge sedan, en del tycker det är jobbigt men dom flesta tycker det är upplyftande att någon vågar vara ärlig. Så kanske en rumpa inte är så farlig, eller snarare gestalten av någon som sitter på huk, men är skyld.
Kan män, kan jag.
Ge mig nåt år så ska vi se om kiss-skammen inte har lagt sig och korvtjuvmovsen är ett minne blott.

Läs mer

I en julbonad stuga

Jag har undvikit att blogga under flera månader. Skälen till det är flera; dels en stor brist på internet, ett jobb som tar upp stor del av min tid och även en nygrodd sårbarhet i mitt utlämnande av mig själv. För den pedagogiska delen i mig har inget problem att skriva, men precis som dom flesta andra mår inte heller jag alltid tillräckligt bra för att vara pedagogisk. Jag är öppen med min panikångest och emetofobi, för jag tror det är det bästa sättet att skapa förståelse och att nå till andra i samma situation. Problemet blir när kunskapen inte når ända fram och fördommarna om dessa två ting blir för stora. Rationellt kan jag lugnt tänka att om någon kallar mig psykopat och en fara för barn är det bara en enorm brist på intellekt hos den personen samt att det hela är fullkomligt befängt. Ett obegåvat uttalande med den enda avsikten att skada.Men jag är heller inte gjord av sten, jag har väldigt svårt att rycka på axlarna åt sådana personliga kränkningar och det i sig skapar en oro att yttra mig fritt i mitt mående. Så därav har bloggen varit vilande medan jag i vanlig ordning jobbat mig igenom höst, mörker och allt som troget hör därtill. Men så igår i en trevlig sammankomst med snapsvisor och klirrande av glas kom ämnet panikångest och depression upp från flera håll. Jag känner mig ofta ensammen och glömmer bort att det inte alltid syns utanpå vem som delar detta obehag. Fler anslöt sig till samtalsämnet och ett känslosamt lugn spred sig i den lilla ombonade festsalen. Det gav mig ny glöd och ett nytt jävlaranamma att återuppta skrivandet.

För det är sant, jag kan inte kontrollera hur andra människor reagerar på mina ärliga berättelser, det ligger inte i min makt. Vad jag kan göra däremot är att leva mitt eget liv, inse att vad man än väljer att skriva eller prata om kommer det alltid finnas folk som har problem med det, men det är bara än mer anledning att fortsätta, mer och högre! Så nu fortsätter vi ta oss igenom julen och kanske framför allt min värsta dag på året; nyår. En stor kram till alla er som läser med både hjärta och huvud. God Jul!

Läs mer

4 små bokstäver

Ibland stannar hela det inre upp. Jag känner hur jag metodiskt agerar precis som jag bör, men inuti går allt i slow motion och händelseförloppet blir ogreppbart.
Jag var så inställd på att detta skulle hända veckan innan, att flygresan skulle vara det stora… men flyget hade gått bra, allt hade gått så bra att detta nya slog mig helt från den häst jag lite malligt klättrat mig upp på.

Jag minns hur jag i halvt oförstånd sa: ”Hon kräks….” medan jag metodiskt torkade hennes ansikte och kläder och försökte lugna hennes skälvande hulkningar av gråt. ”Hon kräks mer…” jag minns det med. Jag minns också hur vi stannade till vid en mack för att få ur henne ur bilen, torka av henne med våtservetter,  ta av de blöta kläderna och försöka torka av bilbarnstol och säte. Hon var fortfarande lite ledsen medan jag inte fick fram en enda tår, jag bara torkade, tröstade, torkade,tröstade. Inte förrän hon var lugn och glatt pekade på långtradarna som åkte förbi och kom upp i D’s famn och gick iväg en bit kom det ikapp. Jag grät, grät och gjorde som jag alltid gör; frågade mig ”varför?” Varför mår hon illa? Är det åksjuka? Är det magsjuka? Varför händer det här nu?! Jag blickade genom tårarna bort och såg hur hon pekade mot bilarna och skrattade till, hon verkade må bra- jag ville itne att hon skulle se att jag hade blivit ledsen. ”Hon hade ju druckit upp nästan en hel flaska vatten precis innan”, tröstetankar som ändå kändes logiska i stunden, precis som tanken om åksjuka…
Men vägen fortsatte och så gjorde kräkningarna.

Jag trodde hon sov lugnt när jag äntligen vågade andas igen och stod i duschen runt 02.00 på natten. Sen kom ett skrik. Jo- kanske var det lite kräks i sängen, svårtolkat och hon somnade om.
”Mamma, tööörstig!”
Morgonen kom och kräkningarna hade ersatts med kraftig diarré för min lilla älskling. Hon verkade någorlunda pigg ändå och lekte så gott hon orkade och mumsade smultron i trädgården. Men blöjbytena ville inte sluta, nåt kändes mer fel än vanligt.
Nästa morgon hade bajsblöjor bytts mot nåt mer svårtolkat och vi undrade om smultronen hade färgat igenom och ut i blöjan, nästa blöja var mer röd- det här var inte ok.
Åter i kontakt med 1177 som jag hade rådfrågat redan första kvällen, men dom ställer som bekant inga diagnoser utan ger på sin höjd ett halvdant vagt råd. Efter mycket väntan med en extremt hängig och trött tjej i knäet som bara ville sova och bajsa blod ringde dom äntligen upp ifrån sjukhuset.
                                                 Kom in nu!

Snabbt in på ett rum och in kom vätskeersättning och saft. Hon slukade saften i vaket tillstånd men snart kom allt upp lika fort. En lång stund var det bara hon och jag i rummet. Hon somnade fort om i min famn och jag tog ett för djupt andetag och tårarna bara forsade.

”Sov lilla barn, allting är bra, jag finns här intill dig min ängel.
Vargtimmen slå, men stjärnorna gå sin gnistrande vakt på himlen inatt.
Jag sitter och ser din oskuld och ber för livet som ligger framför dig.
Men älskade vän, du vet inget än men en dag så får du ditt svar,
en dag så får du ditt svar…”

Jag sjöng om och om igen och strök hennes panna så mjukt jag kunde.
Mitt älskade barn, hur gick det så här illa? Vad är det som händer? Vad kan jag göra? Jag känner mig så handlingsförlamad. Kom tillbaka till mig!
D kom tillbaka och sedan läkaren i vit rock. Frågor kring händelseförloppet och frågor om ifall hon visat på smärta vid bajsning. Ett avföringsprov togs och det pratades om en eventuell maginfektion. Vi fick åka hem med ett inbokat återbesök dagen efter.

”Hon känns piggare idag”… ”ja, fast hon verkar fortfarande väldigt svag, ni kan gå in i samma rum som igår så kommer doktorn snart.” Proverna gick så smidigt utan nån protest ifrån henne, inte för att hon hade vant sig vid sjukhus utan för att hon inte hade nån ork eller styrka att motarbeta nålar och blodtrycksmätningar. I ett telefonsamtal mellan doktorn och Kalmars undersökning av avföringsprovet var första gången vi i förbigående hörde det 4 bokstäverna; E H E C.
Jag minns att D frågade om det och hon sa att det var en möjlighet men att dom inte kunde veta förrän svaren var helt klara, hon skulle skynda på det så mycket hon kunde. Jag hade ingen aning om vad det var men doktorns ansiktsuttryck sa det mesta- det var nåt allvarlig, jag ville inte höra! Mycket härifrån och framåt är luddigt och otydligt, jag har blandat ihop dagar och vad som hände när. Vi fick ligga över i ett rum för natten och min älskade lilla flicka fick dropp i armen, blev stucken för blodtagningar och klämd på av flera olika vitklädda människor. Alla var jättetrevliga, dom gjorde precis vad dom skulle och ändå kände jag mig så arg; akta min lilla ängel!
En mjukissköldpadda i famnen som hon fick av nån läkare för att hon var en sån duktig tjej och en gul varningstriangel på våran dörr. ”Ni får gå och komma in och ut här men ni får inte röra er i sällskapsrummen.”

Kanske var det den dagen vi fick det bekräftat? jag är inte säker.
”Har hon badat i nån sjö nära kor?”
”Nej…eller, nej det tror jag inte…jag har… jag har varit i Polen…”
Från fönstret i rummet såg man den ståtliga kyrkan som jag senare skulle besöka i söndergråtna ögon. Av droppet fick hon åter lite energi, ”Se på Eemil…” Tv:n stod på och läkarna sprand skytteltrafik, tvål, vatten, handsprit, in och ut ur rummet. ”Hur är urinen?”
Hennes pappa kom dit och bytte av och nästa dag möttes jag av en glad tjej som satt (!) upp i sängen och lekte med My little ponnies,
”Heeej mamma!”
”Heeej min lilla prinsessa!!”
”Ni får åka hem, skulle nåt bli dåligt eller om ni undrar nåt får ni höra av er direkt.”
”Tack!”

Energin hade återvänt och så gjorde även vi.
Men bara en tugga på mackan och saften vände- kanske drack hon för fort… plötsligt kändes hon svag och trött igen, det äklart hon har ju gått igenom mycket.
Välling framför bollibompa.
”Drick lite i taget så det inte kom upp igen älskling”
Ute på terassen satt dom vuxna och jag anslöt för att försöka släppa dom oroande tankarna som hade återkommit. Efter en kort stund kom hon ut…
”Mår du illa gumman?”
”Mamma!!”
”Jag tar hand om det!”
D rusade efter papper för att torka upp den vända vällingen medans jag stod och strök henne längs ryggen och intygade henne om att ”det gör ingenting älskling, du är så duktig!”
Åter bajsblöja med kvarvarande blod och mycket slem, någonting såg fel ut och hon verkade ha fruktansvärt ont när hon krystade vilket var med väldigt korta mellanrum. En trött lite tjej somnade till ”Pojken i månen” och jag tog min telefon med mig ut.
Ett nojjigt samtal till 1177 om hennes smärta och om varför ändtarmen såg så märklig ut plötsligt och hon bad om att få ringa upp igen efter att hon hade frågat en överläkare. 5 minuters lång väntan då jag gick jag sparkade grus.
”Ni måste åka in direkt nu! Jag har förvarnat akuten!”
”Men…ok, men det kan inte va att vällingen var för svårsmält, vi ska inte avvakta tills morgonen?”
”Nej, ni måste in direkt nu!”

Ett halvsovande knyte i min famn inlindad i sin sovfilt.
”Ni träffade dr.S igår va?”
”Ja, jag tror det var så hon hette”
Samma tester och sedan kom dr.S in.
”Så då får vi gå tillbaka till barnavdelningen, ni har fått ett nytt rum så måste vi koppla in droppet igen. Ni gjorde helt rätt i att ringa direkt.”
Tankarna ekade i takt med stegen i de långa korridorerna där jag gick och bar på mitt knyte av guld.

Detta var en fredag och det skulle dröja en hel vecka innan hon blev utskriven. Blodprov på blodprov och urinprov på urinprov. Ehec kan nämnligen slå ut njurfunktionen, värst drabbade är mindre barn och äldre människor. Jag såg hennes rädsla och även om skriken när dom försökte få droppnålarna på plats tydde på återkommande energi så skar det i hjärtat.
Min älskade, älskade, älskade!

Jag kastade en sten, en till och åter en till så längt och så hårt jag bara kunde ut den kalla sjön. Jag ville binda min rena ilska till den flygande och sjunkande stenen. Jag ville ta all smärta och oro och kasta den till avgrunden och låta den vara ofinnbar. Min fina älskling, hon är ju oskyldig, hon har inte gjort någon något illa.

Det är inte rättvist!

6 veckor har snart passerat sedan det där första kräkningen kom i bilen vi väntar fortfarande på att Ehec:en ska försvinna helt från hennes system. Hon är pigg, glad och återställd. Urinen låg ett tag på gränsen för att vi skulle bli oroliga för njursvikt men det klarade sig.
I huvudet står jag fortfarande där och sular sten på sten ut i vattnet i desperation. Fortfarande chockad och så rädd för min lilla flicka. Fortfarande arg över situationen och fortfarande känner jag mig maktlös mot universum.
Jag vill hålla henne så nära jag bara kan, jag vill inte släppa henne och då gör det än mer ont att inte få vara med henne alltid. Ensamhetskänslan när hon inte är hos mig biter i mitt hjärta och bilder av henne får mig att gråta, allt får mig att gråta, jag vill vara hos henne nu! Jag räknar dagarna tills hon kommer tillbaka till mig och jag åter igen får krama och pussa på henne och hålla henne tätt, tätt.

Jag trodde flygningen skulle bli svår.
Det finns olika nivåer av ”svårt”.
Nu gick flygningen riktigt bra, men även om den inte hade gjort det hade den ändå inte varit värd att benämnas ”svår”.
Det är en bagatell och så den är så fruktansvärt oviktig i det hela stora. 

 

Läs mer

Må det bära eller brista

Jag önskar att jag kunde välja.

Det finns ofta valmöjligheter, ibland känns dom positiva och ibland verkar deras enda uppgift vara att göra oss än mer förvirrade. Jag tycker inte om det okända, att inte veta vad mina val har för inverkan på framtiden. Fanns det ett livsfacit hade hade jag nog nött ut boken redan i all min ångest över att råka göra misstag. Val gör mig ofta villrådig och även efter jag gjort ett val finns det gånger då jag håller andan en lång stund efteråt i rädsla att det ska få bakras rakt över mig. Sedan finns det vissa val eller beslut som känns självklara- så önskar jag att dom alla var.

Jag har tillbringat dagen med ett ihållande sug i bröstet, lite som att ta ett hastet andetag inåt och sedan inte kunna släppa ut det. En känsla av illamående har varit närvarande och har gjort mig mer och mer medveten om all yttre påverkan. Det som började i liten skala blev i hastig fart någonting enormt pga att jag inte hade mina säkerhetsbeteenden till hand. Jag var inte ensam, inte hemma, jag hade ingen medicin för att minska illamåendet och jag hade heller inte ett klart svar på varför jag kände mig illamående.

Det sägs att man kan välja hur man vill känna. Jag önskar jag kunde välja, eller snarare välja bort. Att leva utan den enorma rädslan. Jag tror inte att, vem nu yttrade det, räknade med emetofober då den orimliga rädsla inte alls följer samma lagar som den rimliga.

Så om jag inte kan välja bort rädslan, vad är mina alternativ då? Jag kan leva och begränsa mitt liv av rädslan eller så kan jag leva med rädslan och ändå välja att utsätta mig. Är det smart? Vem vet… jag har inte hittat något livsfacit. Så fråga mig igen om om 8 dagar då jag med min enorma rädsla i bagaget har tagit igenom mig en av mins största sidorädslor- att flyga. Väl i Polen vet jag inte hur jag mår, har mått under resan eller kommer må under vistelsen där. Jag antar att vi får vänta och se.

Jag reser i gott och lugnt sällskap som har lovat att jag får krama sönder hans hand om jag så behöver, så förutsättningarna är bra, mycket bra. Så jag väljer inte bort rädslan, den följer med oavsett vad jag tycker, det är inte mitt val. Mitt val är att flyga trots rädslan, må det bära eller brista- jag har gjort ett val.

Läs mer