Ett trauma

Jag tänkte aldrig att det skulle bli såhär, att jag skulle bli såhär.
Jag pratade öppet om panikångest och emetofobi, tog varje chans att upplysa världen om detta fenomen som ingen pratade om.
Jag satt i intervjuer, syntes i tidningar, och satt i stora såväl som små grupper och yttrade ord som för dem var nya, som dom varit lyckliga nog att aldrig drabbas av.
Men en sak var klar, mitt barn skulle aldrig få reda på det!

 

 

Men snabba andetag och med en stilla flod av tårar som letade sig nedför mina kinder stängde jag av motorn och klev ur bilen.
Jag gick sakta den korta promenaden som flera gånger förr, ett steg i taget.
Solen bländade mig i sidledes och medan jag lyssnade till hur snön narrades under mina skor tänkte jag att livet var just så…  en begränsad tid i solen tills ljudet tränger igenom och man tvingas blicka nedåt- snö. En förljugen förhoppning som varje gång avslöjas och bryts ned av sanningen.

 

Väntrummet andades tyngd med ett tappert försök till hemtrevnad, någonting jag betvivlar infinner sig hos någon av dom som sitter här, hos mig som sitter här. Jag hann bara sitta någon minut innan jag hörde min psykolog viska fram mitt namn, alltid i rätt stämning för mitt sinneslag.
Jag följde henne genom korridoren, in i rummet, och slog mig ner i vad jag vid det här laget tänker som ”min” fåtölj.
Hennes blick var klok men mycket vänlig, så olik mina tidigare psykologers, stabil och inkännande.
När jag berättade vad som hänt bekräftade hon det genom att benämna det som ”det som inte fick hända”.
Jag kände hur klumpen av nedträngd gråt gjorde mig illa i halsen och jag försökte anstränga mig på orden, uttalen och hur jag bäst kunde beskriva hur illa det var, hur illa det är.

Jag beskrev hur jag hamnade i chocktillstånd och kroppen helt låste sig. Hur jag inte kunde få mina fötter att röra sig och den avgrundsdjupa gråten som jag inte kunde få stopp på.
Hon undrar om det var en förlösande gråt. ”-Det finns fler än en typ av gråt vet du och dom är väldigt olika” sa hon medan hon lutade sig närmre mig. Men det fanns inget skönt i gråten, den var varken graciös eller förlösande utan bottenlös och plågsam. På frågan om vad jag tänkte i den stunden blev jag tyst, jag fick inte fram det. Orden fastnade i gråtklumpen som bara växte i halsen.
”- Kom igen, säg det rakt ut, jag lovar att vi kan ta det!”
Orden välde ut i ett hav av tårar och jag kände hur sanna dom var, hur plågsamt hemska dom var.
Hon skrattade till… och jag kom av mig.
Hennes reaktion på vad jag sa var att det var totalt osant, inte vad jag kände- det var sant, men i verkligheten var det befängt.
Hon förklarade hur dessa tankar fäster sig när man är i chock eller trauma- som hon klassade detta som, och hur dom fysiskt tar över spelutrymmet i hjärnan och blockerar det logiska tänkandet. Hur det inte finns något sätt som jag kan, eller någon annan för den delen, resonera bort dom fruktansvärda tankarna… dom måste vara där i den stunden. Det som hjälper är tid för att traumatankarna så småningom ska kunna lätta och det logiska återigen har någonting att säga till om.
Jag insåg till en del av mig att det lät befängt, en mamma med emetofobi måste väl vara bättre än ingen alls? Men hur hade det då känts så sant och så rätt?

 

”- Du är inte en dålig mamma Elin!”
…mina tårar bara rann.
”- Men det är ju det enda jag kämpat för, jag vägrar riskera att hon får emetofobi och en dag sitter som jag gör nu!!!”
”Jag kan lova dig en sak och det är att hon redan vet! Det spelar ingen roll att du inte sagt det till henne, barn känner av allt, hon vet.”

Det blev tomt inombords… jag hade misslyckats med det enda som hade någon betydelse i mitt liv som förälder.
Vi pratade en lång stund om vad det innebar och min vägran till att vara operfekt som förälder. Hon pratade om hur vi alla sitter så innan vi får barn och svär över alla saker vi inte ska föra över på våra barn eller låta dom se… inget blir som man tror när man väl är förälder och det är ett omöjligt krav att vara perfekt. Men det i sig betyder inte att min dotter är eller kanske någonsin blir emetofob.

”- Det viktiga är inte vad hon inte får utsättas för utan hur hon bearbetar känslorna kring det som händer. Om du inte pratar om det, hur ska hon då få veta att det är ok att vara rädd? Att vara tyst signalerar att det är någonting så fruktansvärt att mamma inte ens pratar om det.”
Jag hade inte tänkt på det på det sättet, jag hade varit så upptagen med att dölja det till varje pris!
Så inställd på att vara en stark förälder, ännu mer så sedan jag och pappan gick isär, en förälder som genom sin styrka skulle beskydda henne mot det värsta, mot mig. Nu rubbades hela världsbilden och jag insåg plötsligt all enorm anspänning jag burit i försöka att dölja någonting som bara växte av tystnaden.

 

Efter våran session gick jag hem helt omtumlad.
Jag hade ett lugnt samtal med min dotter där hon fick beskriva vad hon kände och vad hon tänkte om att hon hade varit magsjuk. Vi pratade om att alla människor är rädda för någonting och att hon får känna sig rädd. Att jag var mycket mer rädd än hon visste hon redan, precis som min psykolog förutspått, och det verkade inte bekomma henne märkvärt.

 

Det känns märkligt att jag nu mår sämre än när jag startade min sjukskrivning men det känns också som att jag för första gången någonsin inser vidden av mitt mående, hur allt hänger samman. Det kommer inte vara en quick fix, det kommer ta långt mer tid än jag förstått men den här gånger har jag någon som vet vad hon gör- och det ger mig hopp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − sex =