Jag blir vuxen när…


Jag brukade alltid längta till jag ”blev stor”. För i de vuxnas värld fanns ingen rädsla, ingen känsla av litenhet eller ovisshet. Jag drömde om ett eldorado med obegränsat syre.

 

‘Jag blir vuxen när jag börjar i högstadiet- eller när jag lär mig cykla utan att hålla i mig!’

6-åriga Elin tittade ofta framåt i livet med skräckblandad förtjusning. Hon var så rädd att inte hinna ta vara på tiden som barn och ändå längtade hon så mycket efter att få känna sig stor. Hennes storasyster var alltid större, modigare och att försöka springa ikapp blev ett livslångt mål. Storasyster somnade utan problem med vetskapen om att hon förmodligen skulle bli sjuk under natten, inget konstigt med det. Jag hade precis genomlidit min största mardröm, jag hade varit magsjuk. Jag och min syster delade rum och hon hade varit i närheten när jag mått dåligt. Vi fick byta plats i våningssängen så hon kunde sova där nere ifall nåt skulle hända henne under natten. Mamma ställde dit en hink på golvet. Puss och godnatt.

Jag låg i tystnaden och stirrade mot taket. Hon somnade direkt och jag försökte lyssna till hennes andetag- hur vågade hon andas? Jag ville inte vara vaken när det hände och ändå var jag livrädd för att somna. Jag minns att jag tänkte att min syster var som en superhjäte, orädd inför det enda värre än döden. Och bara jag väl blev vuxen skulle jag också kunna leva så- jag skulle ha slutat larva mig.

‘Jag blir vuxen när jag fyller arton- det vet ju alla!’

Ironiskt sett var jag nog som mest frisk under tonårsåren 13-19 när de flesta andra mådde sämre. Trots flera besök på akuten, oförmågan att ibland sitta i ett stängt klassrum och det faktum att jag ofta pratades om i 3:e person av lärare och läkare så hade min psykiska ohälsa ett begränsat spelutrymme. Jag åkte tåg, stod på Culturums stora scen och drack alkohol utan en tanke på att ångesten kunde rasera allt på mindre än en sekund. Jag visste inte att det var utom min kontroll.

‘Jag blir vuxen när jag fyller 25 år’

”-Du kommer aldrig bli frisk förrän du slutar vara sjuk i huvudet, fattar du det?!” Jag var 20 år och hade precis fått mina första stora panikattacker. Dom som gjort att jag tappat känseln från axlarna och nedåt, körts i ilfart till sjukhuset och pumpats i medicin som fick rummet att snurra och mig att skrika. Dom som gjort att jag på knä krupit hem från ett möte med en oförstående läkare som tilltalade mig som ”vackra svenska lilla flicka” och nekat mig hjälp då jag tydligen var för ung och bara behövde ha mer tilltro till mänskligheten. Mannen som förklarade mitt hälsotillstånd som ”sjuk i huvudet” var chef på mitt första ordentliga jobb. Det var hans sätt att förklara för mig varför jag inte hade rätt till psykolog- jag var för sjuk i huvudet och kunde aldrig bli bättre enligt honom.

‘Jag blir vuxen när jag får barn, det finns inga emetofobiska föräldrar’

Ingen i min släkt, mig då veterligen, hade kräkts under graviditeten. Jag kände mig stark och modig, jag var så glad över mitt beslut att skaffa barn och såg framför mig hur jag skulle fota min vackra mage vecka för vecka och äta brunch med min också gravida storasyster på stan. Jag satt på golvet i badrummet med knäna mot hakan och armarna hårt kramandes runt om mig själv. Jag vågade inte öppna ögonen, vågade inte röra mig, vågade inte andas. I 3 timmar satt jag där, helt still med tårar som forsade ner för mitt ansikte och allt jag kunde höra i mitt huvud var ”jag är med er alla dagar intill tidens ände”. Jag hade kräkts som gravid för första gången och det enda som fick mig att fortsätta var tanken att det snart skulle sluta, det sa alla ju- det är bara de första veckorna. Det skulle inte sluta förrän hela graviditeten var över.

‘Jag blir vuxen när jag är 30 år!’

Man blir på ett sätt vuxen per automatik när man blir förälder, bara inte på det sätt jag alltid trott. Man har ett enormt större ansvar som förälder, för nu är det inte bara du själv att tänka på utan någon annan kommer alltid först. Med det sagt betyder inte det att panikattacker och emetofobi inte får något utrymme, det händer bara i lite andra scenarion än innan. Ofta i samband med dusch, icke-sömn eller på arbetsplatsen, dom stunder då man ofrivilligt tillåter sig att inte ”agera”. För kroppen orkar inte hålla en stark fasad i all evighet och ju mer du tvingas göra det- ju större kan man gissa att fallet blir när du släpper på det.

Jag är 32 år, har barn, bil och arbete och ändå har jag inte ”slutat larva mig”. Jag har inte slutat gråta i duschen, inte lyckats vakna med normal andning och inte heller skulle jag någonsin med ro kunna somna i tanken om att jag nog blir sjuk under natten, oavsett puss ifrån mamma eller ej! Jag har inte slutat ”larva mig” just för att det inte finns något larvigt alls med att må såhär. Det går inte att förminska, trivialisera, skämta- eller skrämma bort. Jag har heller inte hittat ett sätt att fördela min ångest jämnt på så att fallen inte alltid blir med ansiktet först. Jag sitter fortfarande här med skam i hela kroppen och fruktansvärda skuldkänslor för vad mitt mående kostar på andra i min omgivning- min familj, mina arbetskamrater och min kärleksrelation. Men väl på bottnen nu måste jag konstatera att jag är en bra människa. Jag skulle aldrig försätta mina kollegor i denna position medvetet eller om jag var frisk. Jag oroar mig ofta för andra lika mycket eller ibland mer än vad jag gör för mig själv. Jag önskar alltid att jag vore starkare, att jag vore någon annan, någon som älskade livets alla sidor, någon som också vore enklare att älska. Men just nu kan jag bara vara den jag är och försöka göra det bästa jag kan med det jag har.

‘Jag blir vuxen när jag själv bestämmer över definitionen av ordet!’

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 3 =