Kameleont


Jag är en kameleont.

Jag följer andras sinnesstämningar och hittar det rätta ansiktsuttrycket för situationen, ändrar munnen efter hur det nog ”borde vara”. Det är inte det att jag inte känner känslor, det är motsatsen. Jag känner så mycket så snabbt att andetagen får svårt att ta plats. När du har tänkt en tanke har jag hunnit tänka tjugo.

Jag är en kameleont.

Jag ändrar mitt yttre och smälter in. Ibland så pass bra att jag undrar om jag egentligen finns eller om jag på utsidan bara blir en kopia av andra för att på insidan vara den dom inte är.

Jag är en kameleont.

En tedrickande kameleont som sitter på morgonmötet och ändrar färg. Som redan innan bilresan dit hunnit tänka över hela existensen och dess innebörd. Innebörden av att varje morgon vakna upp med tomhetskänsla och hjärtklappning. På vägen ut genom hallen slänger jag på mig kameleonthalsduken, drar på kameleontskorna och håller andan nedför trappen, sen ut…

Jag är en kameleont.

Som precis lagom visar reaktion på någons nyhet om att detta kommer statistiskt sett bli den värsta magsjukevintern på länge. Jag höjer försiktigt mitt kameleontögonbryn, som vems ögonbryn som helst, inte ett emetofobiögonbryn. Jag tar ett andetag som ingen ser och ger mig lagom försiktigt in i samtalet med lagom ”intressant” fakta om virusspridningen av calci och att det kan vara orsaken. Jag tar en tugga banan och undrar om jag någonsin kommer förstå hur det känns att kunna prata om detta utan att känna dödsångesten vrida sig inne i kroppen. Jag vill gråta, men kameleonter gråter inte på morgonmöten.

Jag är en kameleont.

Jag är den du inte är, den jag hoppas du aldrig behöver bli. Mina kameleontögon speglar din bild, speglar en normalitet. Kameleonthuden är hård, den har byggts upp över årtionden som en känslomässig gard. Inte visste jag då att där jag hade behövt störst gard var på insidan, mot mig själv. När alla reser sig och går blundar jag en halv sekund och släpper ut luften ur bröstet. Jag gömmer tårarna bakom mina ögonlock och för en sekund tappar jag fattningen. När jag öppnar ögonen är tårarna bort, precis som jag bestämt. För är det något kameleonter hatar så är det att bli tagna för svaga eller överkänsliga.

Jag är en kameleont.

Jag är den du inte är men du ser dig själv i mina färger.


 

Läs Mer