Den kissande korvtjuven

Plötsligt sitter man bara där, i en dunge med nerhasade byxor och är en millisekund från att kissa på sin egen mobiltelefon som ljudlöst har fallit ur bakfickan och landat mjukt på en lövhög.

För allt ska gå så fort, kissning i ultraspeed. Innan man har hittat någon tillräckligt avskiljd plats går man liksom lite på tå, som en bov påväg att göra inbrott i korvbutiken på en tecknad film. Spejandes åt alla håll, ingen ser mig nu va, som paranoid att någon ska ha följt efter bara för att man ser så ”misstänksam” ut.
Det är inte så att jag med glädje gör hela denna prosidur men ibland finns det inte tillräckligt med tid att leta efter en toalett eller som idag; en titt in på toaletten i hamnen bredvid golbanan och man känner ett starkt behov av skrubba handen, den som bara petade på toadörren, med stålull och sedan ta ett klorinbad från topp till tå.

Så kom det sig att jag satt där iallafall och räddade min mobiltelefon i sista sekunden. Snabbt kissa, snabbt krångla upp trosor och jeans i fortfarande ihopkurad position så ingen skulle se ett skyldigt huvud plötsligt sticka upp i buskaget och tänka: ”jahaja, där har vi en kvinnlig kissare, usch så ofrächt!”
Det var förresten en tant som såg mig skutta ut ur busken sen, men hon var mer koncentrerad på sin gåstavar, så hon räknas inte riktigt.
Lättad och förfärad gick jag sedan längst pirpromenaden och tänkte på mina korvaffärsinbrottstjuvsmoves och vilken skillnad det är. Jag har aldrig upptäckt någon av manligt kön utföra alla dessa moves, istället har jag sett karlar stå överallt och ingenstans med ansiktet in mot ett buskage, i bästa fall, annars mot ett träd eller bara mot ett dike. Ingen skyldighetsmin, ingen som är påväg att råna en korvmoj här inte, att hitta plats verkar inte vara samma dilemma. Så hur blir då mitt synliga huvud i en buske värre än bilden av en man bakifrån där man ser såväl skor som nacke?

Och vad har det här med emetofobi eller panikångest att göra?
Jo! Oroandet! När man känner obehaget sjuda, påväg att koka, snart stormkokande inombords. När man blir en smygande, rastlös korvtjuven som söker förbrilt efter en säker plats, där man inte syns, där ingen anar.
Är man som jag, en erfaren korvtjuv i ångestvärlden så märker väldigt sällan någon någonting iallafall, oavsett om man hittar nån buske eller inte, men man tror! Man tror att ALLA ser, alla tänker, alla tycker…

Oroandet.
Vidare på min pirpromenad satte jag mig på en bänk för att just skriva detta, så plötsligt kom det. Det snurrade, eller gungade i hela kroppen och på mindre än en sekund har jag fått panik och förbannar mig själv över att jag alltid ska utmana! Jaha, dumma Elin, det var ju smart, gå nästan längst ut och sedan få panikattack och hålla krampaktigt i bänken och undra om helikoprar kan landa på vatten, ifall yrseln fortsätter och eskalerar i en kaskad av kräks och gråt! Så dumt av mig och tvinga ut mig på en…brygga…just det!
Jag lutar mig lite bakåt och tittar på hela bryggan mot vattnet, mot…vågorna…
Det är inte jättekonstigt att det känns som att det gungar när man sitter på en bänk på en brygga som i sin tur ligger i vattnet där det just nu går lite vågor.
Men i mitt eget logiskt tänkande hann jag tänka på både kräks och helikoptrar innan jag ens såg mig omkring, för så funkar jag.

14405060792911096071671

Ofta vill jag ha en klar röd tråd i mina inlägg, jag vet inte om den var så tydlig för er andra den här gången från busken till bryggan? Jag kan annars knyta ihop det med ett ord: ”Skam”.
Jag har skämts över min panik lika mycket som en potentiell synlig rumpa längs bilvägen. Så jag har pölsa i knähög snö, långt in i skogen, för att träden är kala och står så förbannat glest. För att få kissa lite, medans de manliga medressenärerna alltid bara stått bakom eller bredvid bilen, sådär ogenerat och tyckt det har varit den goda frukten av genusfördelningen.
Jag gav upp skammen för paniken för rätt så länge sedan, en del tycker det är jobbigt men dom flesta tycker det är upplyftande att någon vågar vara ärlig. Så kanske en rumpa inte är så farlig, eller snarare gestalten av någon som sitter på huk, men är skyld.
Kan män, kan jag.
Ge mig nåt år så ska vi se om kiss-skammen inte har lagt sig och korvtjuvmovsen är ett minne blott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × tre =