4 små bokstäver

Ibland stannar hela det inre upp. Jag känner hur jag metodiskt agerar precis som jag bör, men inuti går allt i slow motion och händelseförloppet blir ogreppbart.
Jag var så inställd på att detta skulle hända veckan innan, att flygresan skulle vara det stora… men flyget hade gått bra, allt hade gått så bra att detta nya slog mig helt från den häst jag lite malligt klättrat mig upp på.

Jag minns hur jag i halvt oförstånd sa: ”Hon kräks….” medan jag metodiskt torkade hennes ansikte och kläder och försökte lugna hennes skälvande hulkningar av gråt. ”Hon kräks mer…” jag minns det med. Jag minns också hur vi stannade till vid en mack för att få ur henne ur bilen, torka av henne med våtservetter,  ta av de blöta kläderna och försöka torka av bilbarnstol och säte. Hon var fortfarande lite ledsen medan jag inte fick fram en enda tår, jag bara torkade, tröstade, torkade,tröstade. Inte förrän hon var lugn och glatt pekade på långtradarna som åkte förbi och kom upp i D’s famn och gick iväg en bit kom det ikapp. Jag grät, grät och gjorde som jag alltid gör; frågade mig ”varför?” Varför mår hon illa? Är det åksjuka? Är det magsjuka? Varför händer det här nu?! Jag blickade genom tårarna bort och såg hur hon pekade mot bilarna och skrattade till, hon verkade må bra- jag ville itne att hon skulle se att jag hade blivit ledsen. ”Hon hade ju druckit upp nästan en hel flaska vatten precis innan”, tröstetankar som ändå kändes logiska i stunden, precis som tanken om åksjuka…
Men vägen fortsatte och så gjorde kräkningarna.

Jag trodde hon sov lugnt när jag äntligen vågade andas igen och stod i duschen runt 02.00 på natten. Sen kom ett skrik. Jo- kanske var det lite kräks i sängen, svårtolkat och hon somnade om.
”Mamma, tööörstig!”
Morgonen kom och kräkningarna hade ersatts med kraftig diarré för min lilla älskling. Hon verkade någorlunda pigg ändå och lekte så gott hon orkade och mumsade smultron i trädgården. Men blöjbytena ville inte sluta, nåt kändes mer fel än vanligt.
Nästa morgon hade bajsblöjor bytts mot nåt mer svårtolkat och vi undrade om smultronen hade färgat igenom och ut i blöjan, nästa blöja var mer röd- det här var inte ok.
Åter i kontakt med 1177 som jag hade rådfrågat redan första kvällen, men dom ställer som bekant inga diagnoser utan ger på sin höjd ett halvdant vagt råd. Efter mycket väntan med en extremt hängig och trött tjej i knäet som bara ville sova och bajsa blod ringde dom äntligen upp ifrån sjukhuset.
                                                 Kom in nu!

Snabbt in på ett rum och in kom vätskeersättning och saft. Hon slukade saften i vaket tillstånd men snart kom allt upp lika fort. En lång stund var det bara hon och jag i rummet. Hon somnade fort om i min famn och jag tog ett för djupt andetag och tårarna bara forsade.

”Sov lilla barn, allting är bra, jag finns här intill dig min ängel.
Vargtimmen slå, men stjärnorna gå sin gnistrande vakt på himlen inatt.
Jag sitter och ser din oskuld och ber för livet som ligger framför dig.
Men älskade vän, du vet inget än men en dag så får du ditt svar,
en dag så får du ditt svar…”

Jag sjöng om och om igen och strök hennes panna så mjukt jag kunde.
Mitt älskade barn, hur gick det så här illa? Vad är det som händer? Vad kan jag göra? Jag känner mig så handlingsförlamad. Kom tillbaka till mig!
D kom tillbaka och sedan läkaren i vit rock. Frågor kring händelseförloppet och frågor om ifall hon visat på smärta vid bajsning. Ett avföringsprov togs och det pratades om en eventuell maginfektion. Vi fick åka hem med ett inbokat återbesök dagen efter.

”Hon känns piggare idag”… ”ja, fast hon verkar fortfarande väldigt svag, ni kan gå in i samma rum som igår så kommer doktorn snart.” Proverna gick så smidigt utan nån protest ifrån henne, inte för att hon hade vant sig vid sjukhus utan för att hon inte hade nån ork eller styrka att motarbeta nålar och blodtrycksmätningar. I ett telefonsamtal mellan doktorn och Kalmars undersökning av avföringsprovet var första gången vi i förbigående hörde det 4 bokstäverna; E H E C.
Jag minns att D frågade om det och hon sa att det var en möjlighet men att dom inte kunde veta förrän svaren var helt klara, hon skulle skynda på det så mycket hon kunde. Jag hade ingen aning om vad det var men doktorns ansiktsuttryck sa det mesta- det var nåt allvarlig, jag ville inte höra! Mycket härifrån och framåt är luddigt och otydligt, jag har blandat ihop dagar och vad som hände när. Vi fick ligga över i ett rum för natten och min älskade lilla flicka fick dropp i armen, blev stucken för blodtagningar och klämd på av flera olika vitklädda människor. Alla var jättetrevliga, dom gjorde precis vad dom skulle och ändå kände jag mig så arg; akta min lilla ängel!
En mjukissköldpadda i famnen som hon fick av nån läkare för att hon var en sån duktig tjej och en gul varningstriangel på våran dörr. ”Ni får gå och komma in och ut här men ni får inte röra er i sällskapsrummen.”

Kanske var det den dagen vi fick det bekräftat? jag är inte säker.
”Har hon badat i nån sjö nära kor?”
”Nej…eller, nej det tror jag inte…jag har… jag har varit i Polen…”
Från fönstret i rummet såg man den ståtliga kyrkan som jag senare skulle besöka i söndergråtna ögon. Av droppet fick hon åter lite energi, ”Se på Eemil…” Tv:n stod på och läkarna sprand skytteltrafik, tvål, vatten, handsprit, in och ut ur rummet. ”Hur är urinen?”
Hennes pappa kom dit och bytte av och nästa dag möttes jag av en glad tjej som satt (!) upp i sängen och lekte med My little ponnies,
”Heeej mamma!”
”Heeej min lilla prinsessa!!”
”Ni får åka hem, skulle nåt bli dåligt eller om ni undrar nåt får ni höra av er direkt.”
”Tack!”

Energin hade återvänt och så gjorde även vi.
Men bara en tugga på mackan och saften vände- kanske drack hon för fort… plötsligt kändes hon svag och trött igen, det äklart hon har ju gått igenom mycket.
Välling framför bollibompa.
”Drick lite i taget så det inte kom upp igen älskling”
Ute på terassen satt dom vuxna och jag anslöt för att försöka släppa dom oroande tankarna som hade återkommit. Efter en kort stund kom hon ut…
”Mår du illa gumman?”
”Mamma!!”
”Jag tar hand om det!”
D rusade efter papper för att torka upp den vända vällingen medans jag stod och strök henne längs ryggen och intygade henne om att ”det gör ingenting älskling, du är så duktig!”
Åter bajsblöja med kvarvarande blod och mycket slem, någonting såg fel ut och hon verkade ha fruktansvärt ont när hon krystade vilket var med väldigt korta mellanrum. En trött lite tjej somnade till ”Pojken i månen” och jag tog min telefon med mig ut.
Ett nojjigt samtal till 1177 om hennes smärta och om varför ändtarmen såg så märklig ut plötsligt och hon bad om att få ringa upp igen efter att hon hade frågat en överläkare. 5 minuters lång väntan då jag gick jag sparkade grus.
”Ni måste åka in direkt nu! Jag har förvarnat akuten!”
”Men…ok, men det kan inte va att vällingen var för svårsmält, vi ska inte avvakta tills morgonen?”
”Nej, ni måste in direkt nu!”

Ett halvsovande knyte i min famn inlindad i sin sovfilt.
”Ni träffade dr.S igår va?”
”Ja, jag tror det var så hon hette”
Samma tester och sedan kom dr.S in.
”Så då får vi gå tillbaka till barnavdelningen, ni har fått ett nytt rum så måste vi koppla in droppet igen. Ni gjorde helt rätt i att ringa direkt.”
Tankarna ekade i takt med stegen i de långa korridorerna där jag gick och bar på mitt knyte av guld.

Detta var en fredag och det skulle dröja en hel vecka innan hon blev utskriven. Blodprov på blodprov och urinprov på urinprov. Ehec kan nämnligen slå ut njurfunktionen, värst drabbade är mindre barn och äldre människor. Jag såg hennes rädsla och även om skriken när dom försökte få droppnålarna på plats tydde på återkommande energi så skar det i hjärtat.
Min älskade, älskade, älskade!

Jag kastade en sten, en till och åter en till så längt och så hårt jag bara kunde ut den kalla sjön. Jag ville binda min rena ilska till den flygande och sjunkande stenen. Jag ville ta all smärta och oro och kasta den till avgrunden och låta den vara ofinnbar. Min fina älskling, hon är ju oskyldig, hon har inte gjort någon något illa.

Det är inte rättvist!

6 veckor har snart passerat sedan det där första kräkningen kom i bilen vi väntar fortfarande på att Ehec:en ska försvinna helt från hennes system. Hon är pigg, glad och återställd. Urinen låg ett tag på gränsen för att vi skulle bli oroliga för njursvikt men det klarade sig.
I huvudet står jag fortfarande där och sular sten på sten ut i vattnet i desperation. Fortfarande chockad och så rädd för min lilla flicka. Fortfarande arg över situationen och fortfarande känner jag mig maktlös mot universum.
Jag vill hålla henne så nära jag bara kan, jag vill inte släppa henne och då gör det än mer ont att inte få vara med henne alltid. Ensamhetskänslan när hon inte är hos mig biter i mitt hjärta och bilder av henne får mig att gråta, allt får mig att gråta, jag vill vara hos henne nu! Jag räknar dagarna tills hon kommer tillbaka till mig och jag åter igen får krama och pussa på henne och hålla henne tätt, tätt.

Jag trodde flygningen skulle bli svår.
Det finns olika nivåer av ”svårt”.
Nu gick flygningen riktigt bra, men även om den inte hade gjort det hade den ändå inte varit värd att benämnas ”svår”.
Det är en bagatell och så den är så fruktansvärt oviktig i det hela stora. 

 

Kommentarer till: “4 små bokstäver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fem =