Hej, det är jag som är Elin

Hej, det är jag som är Elin.
Jag är en kärleksfull och stundvis envis person med storlek 39 i skor.
Mitt hår har en förmåga att byta skepnad efter humör och jag har ett nära förhållande med choklad, min sudokuapp och syrenblomster.
Jag blir berörd av vackra saker som är gratis; så som en riktigt bra låt, känslan av en strykande hand över min kind och solens upp- och nedgångar. Transponera tonarter i huvudet gör jag oftast problemfritt och kvickt men jag kan för allt i världen inte få upp en flaska tändvätska då barnlås även stavas ”Elinlås”.
Vita kläder kan jag smutsa ner inom loppet av 5 minuter från att jag satt på mig dom och jag tumlar allt tyg jag äger oavsett vad som står på lappen; den jag inte läser.
Jag bakar hellre än att laga mat och kan räknas som något matkräsen trots att jag av princip alltid smakar på allt. Mina pekfingrar är längre än mina ringfingrar, jag har en gång blivit petad på rumpan i duschen av en ande och jag knyter skorna på fel sätt. Jag kan bli generad, osäker, ledsen, arg, glad och överlycklig. Jag är en mamma som älskar sin dotter.

Någon tycker jag är vacker och någon annan tycker jag ser kyrklig ut. Själv försöker jag att inte vara för självkritisk men har genom åren börjat acceptera mig själv för den jag är.
Jag har lite svårt för fötter men är otroligt glad att jag faktiskt har två. Konflikter gör mig obekväm och jag tror att det mesta går att lösa genom att prata istället för att skrika. Jag imponeras av folk som inte bryr sig om vad andra tycker och har hittat sin egna inre styrka och som i sin egen styrka hjälper andra att hitta sin. Jag hatar särskrivningar och kan ibland uppfattas som en liten ordpolis.
Mitt hår är rakt, jag ler med hela ansiktet och mina läppar är mjuka. Jag vill tro att det finns en mening i allt som sker, att döden inte är slutet och att jag har en mening på jorden.
Jag kan kasta långt, är oslagbar i ”Klubba säl” och jag blir längre när jag sitter ner.

Mina personliga egenskaper, egenheter och kunskaper är många.
Emetofobin är bara en bråkdel av mig som person, likaså panikångesten. Kanske uppfattas den som större; den har en förmåga att växa i specifika situationer, men oftast är den så här… en i mängden.
Jag skriver ofta inlägg när det där specifika har hänt, då egenheten är som störst, för att delge av någonting som berör- inte bara mig utan många fler. ”Den glömda fobin” kommer att fortsätta som glömd om inte någon vågar vara rak och öppen med dess alla sidor- så varför skulle inte den ”någon” vara jag?
Fobin är en del av mig, en bit av pusslet.
Problemet är inte just den pusselbiten, det är att dom andra 999 pusselbitarna ibland kommer i skymundan vilket är synd då de resterande bitarna är dom viktigaste.

Så det här är jag; en kärleksfull chokladfrossande älskande kvinna som tror på det bästa i andra, som gråter ut mascara på kinderna, aldrig lyckas hålla naglarna långa, sjunger om gröna äpplen, lyssnar på The Dancers – Friday I´m In Love för att få upp humör och som äter glass med Oboy och popcorn. Trevligt att råkas.

Elin

bilden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 + två =