Med stulna syrener

Längs bilvägen i Stigtomta gick jag med bestämda steg, stora hörlurar och höll krampaktigt i en knippe stulen syren. Jag tänkte att om jag går fort så hinner jag inte tänka. Och på samma vis med att använda musiken som en distraktion,  om jag har hög volym så slipper jag höra mina egna tankar. Det började som en smart tanke men slutade i att jag bara höjde och höjde musiken och stegen blev så snabba att jag blev andfådd…(vilket i sin tur leder till panikkänslor.)

Mitt i min kvällspromenad slog det mig hur mycket jag hatar dom där små tankarna som sipprar igenom mitt självförtroende. Tankar om hur många saker jag har misslyckats med, hur många gånger jag har brutit ihop och hur ologiskt det är att jag tvingar ut mig på saker när till och med min psykolog har förklarat mig obotlig. Tankarna är kortvariga men återkommande och fruktansvärt onödiga, men kan man aktivt välja att skita i dom? Är det verkligen så att en annan människa kan vara den avgörande rösten ifall jag är frisk eller sjuk? Hur känner jag mig själv? När jag tänker efter så gör jag rätt mycket nu som jag inte ”klarat” förut- flera timmar långa promenader är en av dom, jag har av princip aldrig med mig en vattenflaska vilket för några år sedan skulle ha varit en omöjlighet om ens inomhus. Så kanske jag inte är obotlig, för kanske finns det mer än bara svart eller vitt! Jag är mer frisk nu i min panikångest än för 4 år sedan men hamnar jag i ett skarpt läge kommer jag förmodligen alltid reagera ungefär lika stark… det kanske jag inte kan komma ifrån.

I och med att min musik- och tempoplan inte funkade nåt vidare grep jag tag i en knippe syren från en buske på vägen. Av någon anledning finner jag just lukten av syren väldigt avslappnande,  kunde jag så skulle jag ha hela sovrummet fyllt av den blomman. Så jag fortsatte gå och så fort paniken smög sig på luktade jag på blommorna och kunde få ner pulsen igen. Sen är ju inte syrensniffning en permanent lösning, den tappade sin magiska kraft inom en halvtimme men det höll mig ändå gående.

Jag känner mig kluven till psykologi efter allt som har hänt. Dom senaste övningarna har lämnat mig ännu mer vilsen och ännu mer rädd vilket jag har svårt att se som positivt. Det är inte min KBT-terapi som har hjälpt mig det sista halvåret utan istället personerna runt omkring. Dom som ser mig mer som frisk än sjuk, eller till och med inte sjuk alls. Som har lyssnat till mina tokiga tankat och idéer utan att se mig som svag. Emetofobi och likaså panikångest ÄR svårt att förstå, orden räcker aldrig till för att förklara känslorna och reaktionerna. Men det är ju också så att det stora är inte att förstå, det är att vilja förstå.

Jag vill inte se mig själv som trasig, jag ger mig själv alldeles för lite cred för allt jag gör trots rädsla. Jag har brister, men jag är långt ifrån trasig. Men mina positiva ljus till människor runt omkring mig rör jag mig framåt! Och när dom inte finns tillgängliga och Ingrid Michaelson’s låt ”be OK” inte funkar så har jag ju alltid syrenerna.

IMG_0130

Läs Mer