Ny beklädnad

 

Bloggen har bytt utseende för att bättre passa in i SN:s utseende.
Själv känner jag att det inte bara var bloggen som behövde en make over utan jag har även tröttnat på mig själv. Mitt mående står mig i halsen och jag känner bara för att bryta mig fri från allt som håller mig tillbaka. I spegeln speglas mitt inre kaos upp i mitt ansikte och jag får lust att impulsköpa hårfärg. Jag känner att negativiteten gnager i mig vilket bara resulterar i att jag blir ännu mer frustrerad på mig själv, varför är det så svårt att känna glädje? Går det att vara nöjd utvändigt när man inte är det invändigt? Eller blir det bara till en fasad? Kanske är det fegt att sitta här tryggt bakom dataskärmen, frågan är bara vad jag gör annars?

Efter ett författarbesök på utbildningen väcktes ett behov av att få berätta min historia, min väldigt långa historia. I stunden jag satte mig för att få ner en bråkdel av min historia som en uppgift till veckans tema så undrade jag vem som kommer vilja läsa? Vem kommer orka höra?  För är det inte så att vi vill så gärna se den där vändpunkten, det där ljuset, det där allra sista som gör allt mödan värt? Min historia har ingen självklar vändning, faktum är att jag fortfarande lever i historien i febril kamp att hitta ut.

Nu är ju inte hårfärg svar på allt, så jag kom fram till att det kan kvitta.
Hårfärgen får kvarstå som odefinierbar och klädkombinationen densamma.
Jag kommer inte på nån vettig lösning och jag tvingas likt ett strejkande barn sitta med armarna i kors. Plinkandet på gitarren inger lite lugn och jag drar fördel av mitt kaos och skriver klart en låt.
Detta blev ett par förströdda tankar från en smått förvirrad person i desperat behov ledljus.

Läs Mer