Ensamheten

Efter en natt med panikattacker känner jag mig tom. Min psykologs röst ekar i mitt huvud, ”välj en strategi”, tills jag skriker av frustration inombords. Jag är arg! Arg för att behöva gå igenom det här om och om igen och arg för att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Andra kan bara göra så mycket, det räcker halvvägs, resten flygkraschar jag solo. Ibland önskar jag att alla skulle få prova på känslan av en full panikattack,  kanske skulle förståelse växa och framförallt forskningen gå framåt. Jag vill inte stanna i paniken eller ännu värre- spä på den, även om den tekniken är beprövad med goda resultat, för det är olidligt… I stunden av panik gör jag vad som helst för att unslippa mig själv, jag vill bara inte gå igenom paniken ännu en gång till. Då gör jag vad som helst för att känna någonting annat,  vad som helst! Jag antar att det är tur i oturen att jag pga emetofobin inte dricker… annars antar jag att det hade varit en av de ack så dåliga ”lösningarna”. I panikattacken vibrerade kroppen lika okontrollerat som tankarna,  för en utomstående kan jag tänka mig att det ser ut som att jag fryser rejält. Detta är en av de få gångerna jag inte gråter när jag är ledsen, jag kan inte få fram en enda tår- jag vågar inte gråta.

Är det fel att tycka synd om sig själv? När har man rätt till det? Jag känner att om jag tillät mig skulle jag kunna gråta en helg i sträck utan problem, jag har så mycket som vill ut, det står mig upp i halsen. Ändå tycker jag att gråta är det jag ägnar mig mest åt så fort jag är ensam nu för tiden. Ovissheten om mina begränsningar inom att ta ett arbete vrider sig i mitt bröst och den ständiga oron att inte vara en tillräcklig bra mamma svider i hjärtat. Hur ska det bli? Ska resten av mitt liv se ut så här? Jag känner mig stressad över att hitta ett ”tillfrisknadssätt” innan min dotter blir så pass stor att hon uppfattar min rädsla och okapacitet att handskas med kräks, det är inte långt kvar innan hon gör det….

Och med dom tankarna släcker jag lampan och försöker sova.

Läs mer

Är det värt det tycker du?

Idag är det vårkänslor i luften, solen skiner och fåglarna sjunger. Jag försöker vara glad och ta in allt positivt men det blandas med det negativa runt om just nu.

Jag känner mig arg, och enormt frustrerad. Jag förstår verkligen inte poängen med att strunta i 48h regeln, att gå tillbaka till arbete eller skola innan smittorisktiden är över, vem tjänar på det?
Är det att man är oumbärlig? Att två dagar till hemma skulle innebära att världen kollapsar? Är det för att man blir rastlös av att ta det lugnt? Eller är det bara brist på respekt?

Är det värt det?
Många tror att ”så länge jag inte kysser personen är det ju lugnt!” ”Så himla smittsamt är det inte”.
Vet du som krävs för att du ska bli smittad?
10-100 bakterier är vad som krävs.
I en enda droppe kräks eller avföring från en sjuk person finns mellan 400 000-800 000 bakterier… i EN droppe.

Jag vet inte vad tanken var med detta inlägg, kanske bara att få ur mig min bitterhet eller ett hopp om att jag efter det här skulle kunna få njuta av våren…

Så snälla människor där ute, ta ansvar vid sjukdom och tänk på andra!

Läs mer