Varde ljus

I lördags var jag på Retreat i Allahelgona.
Min tanke om det i förväg var att det skulle bli skönt med en hel dag utan krav och att få tid att slappna av. Jag var inte riktigt införstådd med att det också betydde att tystnad löd under hela dagen, alltså att umgås med varandra utan att prata med varandra.
Allt började bra med frukost, meditation och sång som sedan inledde tystnaden. Jag tog en filt och la mig i en av kyrkbänkarna med min jacka hopknölad under huvudet. Jag vet inte om någon av er har varit i en kyrka när det är knäpptyst, det är så tyst att man kan höra ett hårspänne falla mot marken. När jag inte hade någonting att fokusera på utåt började jag fokusera inåt vilket resulterade i att jag bara efter 5 minuter i kyrkbänken låg och grät. Allt kom upp till ytan på en och samma gång och plötsligt var paniken ett faktum. Kroppen kändes blytung och allt jag ville var att resa på mig samtidigt som jag inte vågade annat än att ligga kvar och jag tänkte att om jag bara gav efter tillräckligt mycket skulle tårarna snart ta slut.
Efter en stund blev tystnaden för stor och jag stoppade hörlurarna i öronen och fyllde tillvaron av Nick Drake’s lugnande stämma som sakta lugnade min puls.

Jag har skrivit mycket om yttre påverkan och hur den minsta lilla händelsen kan få oss att dra igång en panikkänsla på en sekund, men det finns också yttre saker som verkar precis tvärtom. Innan lunchen var det samling längst fram i kyrkan för lite meditation och musik. Jag kurade ihop mig på en av de utställda stolarna och drog filten runtom mig, fortfarande kändes kroppen tung och tårarna gjorde sig ständigt påminnda i ögonvrån. Dom inre tankarna om hur mycket sämre det gick för mig än alla andra här och hur jag verkade vara den enda som inte hittade inre lugn, ekade i mig och tvingade fram ännu en tår. Plötsligt, mitt uppe i en destruktiv tanke sken solen in genom fönstret bakom mig och fyllde hela koret med värme. Lika snabbt som ångesten hade kommit var den nu borta och jag kunde dra ett djupt andetag. Kroppen kändes lätt och hela jag blev varm. Nu log jag, det skulle nog gå bra det här i alla fall!
Den lilla stunden som solen letade sig fram mellan de disiga molnen gav mig tillräckligt med styrka för att utan problem äta lunch med alla andra och den lämnade en känsla av upprymdhet.

Sedan gick inte hela dagen så bra, bortåt eftermiddagen hade paniken letat sig tillbaka och verkligheten hade hunnit ikapp. Jag skrev upp mig på anmälningslappen om att få prata med en präst. Jag var rädd att jag inte skulle orka dra upp allt som hänt men det kändes som att bröstet skulle spricka ifall jag inte fick prata med någon. Samtalet var bra och det gav mig lite nya sätt att se på det hela, uppmuntran och empati, förståelse och beröm- det lugnade mitt sinne och gav mig hopp.
Kvällen avslutades med en kort mässa, bön, sång och nattvard för att sedan övergå i te med mackor och ett officiellt brytande av den dagslånga tystnaden mellan deltagarna. Jag kan i efterhand se hur lärorik dagen var och hur gärna jag vill göra detta igen, för trots alla jobbiga känslor som kom upp fick jag också en chans att stanna kvar och ta mig igenom dom och i det stundvis känna ro.
Det blev även en påminnelse om att vintern är övergående och att när väl ljuset tittar fram känns allt 10 gånger lättare.

Läs Mer